Han älskar mig inte längre.....

Ja vi har olika stilar. Jag tror på rakhet och tydlighet och att inte elda på spekulerandet.

Jag tror inte man tjänar någonting på att fokusera och spekulera i vad HAN gör eller hur HAN tänker eller vad HAN borde fatta eller inte.

Han ville inte fortsätta relationen, thats it. Det är det enda vi vet och det enda TS behöver veta.

Jag tror man ska rikta blicken mot sig själv istället. Fundera över varför man reagerar så starkt på en förlust, vad väcker det för reaktioner i en (ja, saknad, men gräv ännu djupare i frågan), varför är det så viktigt att höra honom säga att det är slut, varför kan jag inte fatta det beslutet själv osv.

Våga ställa alla dessa varför till sig själv. Det är tufft, men jag tror man tjänar på det i längden. Frågetecknen rätar ut sig.

Fokusera på sina egna tankar och känslor och hur man kan acceptera verkligheten istället för att kämpa emot den, och vad det egentligen innebär. Det tror jag på.

Bara en tanke. I din TS skrev du att ni bara sågs en gång i veckan trots att ni bor nära, att ni båda ville ses oftare men ingen tog tag i det.

Du hade chansen att träffa honom mer då, men du tog den inte.

Säger inte detta för att skuldbelägga dig, bara reflektera helt krasst att du inte hade större behov av honom då, medans du nu när det är slut är du helt besatt.

Kanske det kan vara något att fundera på hur det kommer sig?

Lek med tanken att han skulle vilja bli ihop igen.

Hur skulle det kännas? Skulle du bara kunna bortse från den senaste månadens tystnad och vad det gjort med dig?

Nej, det skulle ligga där som en tagg och skava, du skulle ha svårt att lita på honom, du skulle ständigt gå och oroa dig för att han skulle lämna dig igen.

Jag tror inte heller du är sådär kär i honom, du är kär i det som aldrig blev, kär i att ha någon att vara kär i, kär i minnena, kär i kärleken helt enkelt.

Det du känner nu är nog snarare separationsångest, besvikelse, känslan av att inte duga, ledsenhet och känslan att ha blivit bortvald.

Försök härleda känslorna, bena upp dem och testa lite andra tankesätt än att bara fastna i hur kär du är i honom.

Det kanske kan få dig att se saker på ett annat sätt.

Kära TS.

Hur svårt den än är måste du hitta stoppknappen! Det är ok att älta, men det måste finnas en gräns. Bryt tankarna, hoppa hopprep, ta en promenad, sortera besticklådan, gör vad som helst som fungerar som tankebrytare.

Vill du gå vidare måste du jobba för det också, utmana känslorna istället för bara låta dem plåga dig.

Tänk på hans dåliga sidor och det som fungerade sämre i er relation istället för att bara tänka på det som var bra.

Tänk på att han faktiskt valde bort dig, och honom går du och längtar efter. Det är ju när man tänker på det ganska ologiskt faktiskt, hjärnan gör de mest konstiga saker med en, lurar en att tro massa saker.

Men gör det då! Slå, skrik, spy, svimma, sparka och att du tycker han betett sig som en jävla idiot så du får ur dig all skit en gång för alla. Gör nåt, det kan ändå inte bli värre om man ska tolka dina i lägg.

Fattar att det är jobbigt, men det kommer gå över ju fortare du lyckas sluta längta efter honom och accepterar att det är slut.

Nej nej nej, låt inte honom sätta ditt värde!

Jag vet att det är tufft, men sånt är livet, människor kommer och går, känslor också... uppbrott, avsked... alla är med om det, hela livet.

Det handlar inte om att du är värdelös, det handlar om att hans känslor svalnade och dog.

Det kommer säkert hända dig också i livet att du vill lämna någon, och den du lämnar är förkrossad. Det är inte lätt det heller, och man vill bara bort, inte höras, inte behöva trösta eller förklara. Man vill bara vidare, inte känna sig som en iskall skithög.

Vi vet faktiskt inte om han har funderat eller inte. Men det har han säkert gjort. Men ja, dåligt att inte göra slut på riktigt, det är väl det enda felet han gjort tycker jag.

Att ta paus är som jag ser det bara ett sämre sätt att göra slut på, man tar fegvarianten.

Och ärligt, skulle du må bättre om han frågade dig hur du mådde, tröstade dig och sen ändå ville göra slut?

Jo men som jag skrev, vi VET inte hur han tänker och känner. Även fast han inte vill fortsätta relationen kan han också tycka det är svårt och jobbigt att ha kontakt och veta att han kanske behöver trösta, förklara och stå tillsvars för vad han gjort.

Det är så lätt att tänka att den som gjort slut är opåverkad, likgiltig och elak. Ni verkar ha haft en fin relation så varför skulle han plötsligt ha blivit en iskall människa som inte bryr sig? Då var han ju ändå inget att ha i så fall.

Det är nog snarare så att känslorna dog ut och han vill bara vidare, och utnyttjade eran tystnad till det. Skulle gissa att han inte vill gå in och rota i det nu, han tolkar kanske din tystnad som att du också är vidare? Kanske lättad att avslutet gick så bra?

Han är ingen tankeläsare, så döm inte honom för hårt. Eftersom ni inte kommunicerat eller kommunicerar blir ju allt bara gissningar om allting, förutom just att det är slut.

En enkel fråga hur du mår, återkommer du till hela tiden.

Det skulle inte jag fråga någon jag gjort slut med. Av den enkla anledningen att det känns helt fel. Hur skulle jag då hantera ett svar som löd ?jag saknar dig och är jätteledsen, jag mår inte bra, bara gråter hela dagarn? osv.

Ok... vad skulle jag kunna svara. ?Åh vad tråkigt, jag är ledsen att det blev såhär, verkligen?

Det blir krystat, ansträngt, rör upp en massa, hur ska man formulera sig, allt blir fel och konstigt.

Därför är man tyst. Iaf jag.

Och omvänt. Om jag blivit dumpad skulle det också bli konstigt om han skrev och undrade hur jag mådde.

Det finns liksom ingen mening med en sådan konversation. Läget är detsamma ändå.

Så tänker i alla fall jag.

Jag tänkte eftersom TS har beskrivit sitt ex som världens bästa kille de två år de varit ihop så har jag svårt att tänka mig att han helt plötsligt blev en annan person, iskall och obrydd.

Han kan väl helt enkelt ha svårt för att ta konflikten att göra slut, kanske inte kan eller vill älta i timmar varför hans känslor försvann? Säger inte att hon behöver bry sig om sitt ex mående, men att försöka första möjliga anledningar är bra. Allt är inte svart eller vitt.

Ja jag håller med om att man ska göra ett tydligt slut, och jag tror han utnyttjade tystnaden som en paus innebär. Dåligt, men så gjorde han. Och hade väl sina skäl till det.

Vill TS ha ett avslut får hon nog initiera det själv om hon absolut vill veta varför. Då kanske han kan berätta. Men antagligen finns inget annat svar än att känslorna tog slut och då får man acceptera det och inte fortsätta älta.

Ja, TS ska fokusera på sig själv, men UTAN honom. Hon måste försöka släppa honom och gå vidare. Acceptera att det tig slut, att det gör ont, men inte ta det personligt och sänka sig själv.

Tiden läker alla sår, och det kommer kännas bättre! Hon kommer komma över detta och möta nya män. Våga lita på det!

Men likgiltig och kall... man behöver inte vara likgiltig och kall bara för att man gått vidare.

Man är inte som förr med ett ex, man är inte gullig och omtänksam på samma sätt.

Man är väl neutral, och om det uppfattas som likgiltigt och kallt då kanske det enbart är eran tolkning för att ni fortfarande är kvar i sorg och saknad och tolkar alla signaler eller ickesignaler på likgiltighet och att han inte bryr sig.