Sorgen över en skilsmässa med barn.
Kommer man någonsin över det, egentligen?
Inlägg från: Anonym (Ledsen)
|
-
-
Svar på tråden Sorgen över en skilsmässa med barn.
-
Tack för era svar. Jag tror jag ändå kommit rätt långt i processen. Bor själv och allt rullar på med barnen. Accepterat tror jag att jag gjort, till slut. Det tog flera år innan jag gav upp, tog mitt pick och pack och gick, bokstavligen. Först då kom hens vilja till förändring. När man kämpat i flera år. Det var för sent.
Men även om jag kommit långt är det ändå en stor, stor sorg. Ibland känns det som att jag är på väg ned i det svarta hålet, igen. -
Har du och din nya det bra? Ingen av oss har någon ny än. Jag tänker att det kanske blir lättare då. Vi har ingen otrohet i bilden. Jag har försökt dejta men jag är inte tillräckligt motiverad.Rudbeckius skrev 2018-05-21 18:09:25 följande:
Finns en hel del forskning om det. Kolla bl.a. på PsychologyToday samt svenska sajten sorg.se om sorgbearbetning.
Mitt intryck av att ha läst på och min egna jobbiga erfarenhet för två år sedan är att det går stadigt över men du måste systematiskt bearbeta.
Tyvärr verkar det inte finnas så många genvägar, tvärtom.
Om du inte sorgbearbetar kan det ta ännu längre tid och man kan fastna i bitterhet. Det förkortar livet på riktigt typ.
Jag är rätt nöjd över min hantering men borde läst på bättre. Man blir seg och okoncentrerad men ändå måste så mycket skötas - flytt, barn, jobb, vänner, rasande ex (fast hon dumpade), skumma svärföräldrar, min tröstande pappa och mamma. Pust. Suck.
Jag tycker att det lättade när jag flyttade till eget. Det lättade att jag bröt nästan alla kontaktvägar. Det lättade när jag träffade ny kvinna och blev kär. Det lättade när jag kände att jag var den bästa föräldern på riktigt (exet hade passivt aggressivt försökt knäcka min självkänsla). Ett år efter skilsmässan var jag oftast glad igen. Nu två år efter skilsmässan tänker jag nog nån gång varje dag på det. Jag börjar tycka synd om den elaka kvinnan som lever isolerat och drar ner barnen i passivitet varannan vecka. Hon har skickat hatbrev till min släkt osv...
-
Men kände du inte behov av att läka först? Har lite svårt att förstå varför man faktiskt vill in i en ny relation snabbt. Om det råkar bli en ny relation snabbt är ju en sak. Men att aktivt söka det är inte min grej. Jag vill vara solo och landa först.Rudbeckius skrev 2018-06-11 23:15:01 följande:
Jag har svårt att vara ensam. Är social familjepappa. Dejtade därför snabbt, en sorts flykt från sorgen men nödvändig för mig. Blev kär efter andra förhållandet. Allt blir lättare. Vi har det bra men får jobba för att sova ihop 5-7 nätter per månad pga två hus, jobben, ungdomarna etc. Jag klarar mig inte utan samtal och intimitet. Exet tror jag aldrig kommer att försöka sig på en man igen, men man får hoppas jag har fel...
-
Ja, alla är olika, självklart. Känner flera som gått rakt in i nya relationer och det gått jättebra. Själv har jag svårt att släppa människor nära. Så jag är en sådan som behöver mycket tid själv först.Rudbeckius skrev 2018-06-13 18:03:03 följande:
Jag hade nog behövt läka mer solo men har alltid varit i stort behov av att ge och få kärlek. Jag hade deppat ihop om jag varit solo längre tid. Vi är väl olika.
-
Tack. I omgångar går det bra. Allt snurrar fint med Vv. Träffar en ny lite nu och då, vi umgås, har trevligt tillsammans. Jag har mina fritidsintressen och mitt hus.Anonym (L) skrev 2019-07-22 17:33:38 följande:
Hur går det TS? Hoppas du mår bättre!
Men jag saknar barnen så när de inte är hos mig, och jag saknar det fina familjeliv som vi hade. Jag älskade det, verkligen. Kan ibland känna starkt hat mot exet som förstörde allt. Ibland har jag accepterat det. Människor förändras. .... så är det bara.