• Anonym (Ledse­n)
    Äldre 21 May 16:18
    6444 visningar
    28 svar
    28
    6444

    Sorgen över en skilsmässa med barn.

    Kommer man någonsin över det, egentligen?

  • Svar på tråden Sorgen över en skilsmässa med barn.
  • Äldre 21 May 18:09
    #1

    Finns en hel del forskning om det. Kolla bl.a. på PsychologyToday samt svenska sajten sorg.se om sorgbearbetning.

    Mitt intryck av att ha läst på och min egna jobbiga erfarenhet för två år sedan är att det går stadigt över men du måste systematiskt bearbeta.

    Tyvärr verkar det inte finnas så många genvägar, tvärtom.

    Om du inte sorgbearbetar kan det ta ännu längre tid och man kan fastna i bitterhet. Det förkortar livet på riktigt typ.

    Jag är rätt nöjd över min hantering men borde läst på bättre. Man blir seg och okoncentrerad men ändå måste så mycket skötas - flytt, barn, jobb, vänner, rasande ex (fast hon dumpade), skumma svärföräldrar, min tröstande pappa och mamma. Pust. Suck.

    Jag tycker att det lättade när jag flyttade till eget. Det lättade att jag bröt nästan alla kontaktvägar. Det lättade när jag träffade ny kvinna och blev kär. Det lättade när jag kände att jag var den bästa föräldern på riktigt (exet hade passivt aggressivt försökt knäcka min självkänsla). Ett år efter skilsmässan var jag oftast glad igen. Nu två år efter skilsmässan tänker jag nog nån gång varje dag på det. Jag börjar tycka synd om den elaka kvinnan som lever isolerat och drar ner barnen i passivitet varannan vecka. Hon har skickat hatbrev till min släkt osv...

  • Anonym (Hm)
    Äldre 21 May 18:17
    #2
    Rudbeckius skrev 2018-05-21 18:09:25 följande:
    Finns en hel del forskning om det. Kolla bl.a. på PsychologyToday samt svenska sajten sorg.se om sorgbearbetning.

    Mitt intryck av att ha läst på och min egna jobbiga erfarenhet för två år sedan är att det går stadigt över men du måste systematiskt bearbeta.

    Tyvärr verkar det inte finnas så många genvägar, tvärtom.

    Om du inte sorgbearbetar kan det ta ännu längre tid och man kan fastna i bitterhet. Det förkortar livet på riktigt typ.

    Jag är rätt nöjd över min hantering men borde läst på bättre. Man blir seg och okoncentrerad men ändå måste så mycket skötas - flytt, barn, jobb, vänner, rasande ex (fast hon dumpade), skumma svärföräldrar, min tröstande pappa och mamma. Pust. Suck.

    Jag tycker att det lättade när jag flyttade till eget. Det lättade att jag bröt nästan alla kontaktvägar. Det lättade när jag träffade ny kvinna och blev kär. Det lättade när jag kände att jag var den bästa föräldern på riktigt (exet hade passivt aggressivt försökt knäcka min självkänsla). Ett år efter skilsmässan var jag oftast glad igen. Nu två år efter skilsmässan tänker jag nog nån gång varje dag på det. Jag börjar tycka synd om den elaka kvinnan som lever isolerat och drar ner barnen i passivitet varannan vecka. Hon har skickat hatbrev till min släkt osv...
    Kloka ord.
  • Äldre 23 May 10:19
    #3

    Ja det är en stor sorg. Speciellt om man blir lämnad och det är otrohet med i bilden. Det är en process som man måste genomlida tyvärr. Det finns sätt att fly smärtan. Många tar till tabletter/knart och dricker mycket alkohol eller kanske flyr in i ett annat förhållande och det är möjlligt.

    Jag tror att man då bara skjuter upp smärtan för sorgen måste få ha sin gång!

    Enligt mig så är det så måste man döda det där hoppet om att det en gång kommer att bli bra igen. Jag har märkt att trots att man blivit så otroligt sårad och förnedrad och blivit behandlad som en dörrmatta så kommer man på sig själv med att sitta och tänka "det löser sig mellan oss i framtiden". Det är ju absurt!

    Döda hoppet och minimera kontakten med ditt x! Försök att inte tänka på vad hon/han gör och om dom träffar sin nya och har sex ofta osv.
    Det är bara att inse att : Det gör dom och det finns ingenting du kan göra åt det heller. Släpp ditt X ur huvudet..

    Det är först nu 5 veckor senare jag börjar förstå det här. Jag har varit långt nere i kolgruvan..

  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Äldre 23 May 16:45
    #4

    Tack för era svar. Jag tror jag ändå kommit rätt långt i processen. Bor själv och allt rullar på med barnen. Accepterat tror jag att jag gjort, till slut. Det tog flera år innan jag gav upp, tog mitt pick och pack och gick, bokstavligen. Först då kom hens vilja till förändring. När man kämpat i flera år. Det var för sent.

    Men även om jag kommit långt är det ändå en stor, stor sorg. Ibland känns det som att jag är på väg ned i det svarta hålet, igen.

  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Äldre 11 Jun 18:50
    #5
    Rudbeckius skrev 2018-05-21 18:09:25 följande:

    Finns en hel del forskning om det. Kolla bl.a. på PsychologyToday samt svenska sajten sorg.se om sorgbearbetning.

    Mitt intryck av att ha läst på och min egna jobbiga erfarenhet för två år sedan är att det går stadigt över men du måste systematiskt bearbeta.

    Tyvärr verkar det inte finnas så många genvägar, tvärtom.

    Om du inte sorgbearbetar kan det ta ännu längre tid och man kan fastna i bitterhet. Det förkortar livet på riktigt typ.

    Jag är rätt nöjd över min hantering men borde läst på bättre. Man blir seg och okoncentrerad men ändå måste så mycket skötas - flytt, barn, jobb, vänner, rasande ex (fast hon dumpade), skumma svärföräldrar, min tröstande pappa och mamma. Pust. Suck.

    Jag tycker att det lättade när jag flyttade till eget. Det lättade att jag bröt nästan alla kontaktvägar. Det lättade när jag träffade ny kvinna och blev kär. Det lättade när jag kände att jag var den bästa föräldern på riktigt (exet hade passivt aggressivt försökt knäcka min självkänsla). Ett år efter skilsmässan var jag oftast glad igen. Nu två år efter skilsmässan tänker jag nog nån gång varje dag på det. Jag börjar tycka synd om den elaka kvinnan som lever isolerat och drar ner barnen i passivitet varannan vecka. Hon har skickat hatbrev till min släkt osv...


    Har du och din nya det bra? Ingen av oss har någon ny än. Jag tänker att det kanske blir lättare då. Vi har ingen otrohet i bilden. Jag har försökt dejta men jag är inte tillräckligt motiverad.
  • Äldre 11 Jun 23:15
    #6
    Anonym (Ledsen) skrev 2018-06-11 18:50:45 följande:

    Har du och din nya det bra? Ingen av oss har någon ny än. Jag tänker att det kanske blir lättare då. Vi har ingen otrohet i bilden. Jag har försökt dejta men jag är inte tillräckligt motiverad.


    Jag har svårt att vara ensam. Är social familjepappa. Dejtade därför snabbt, en sorts flykt från sorgen men nödvändig för mig. Blev kär efter andra förhållandet. Allt blir lättare. Vi har det bra men får jobba för att sova ihop 5-7 nätter per månad pga två hus, jobben, ungdomarna etc. Jag klarar mig inte utan samtal och intimitet. Exet tror jag aldrig kommer att försöka sig på en man igen, men man får hoppas jag har fel...
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Äldre 13 Jun 11:50
    #7
    Rudbeckius skrev 2018-06-11 23:15:01 följande:

    Jag har svårt att vara ensam. Är social familjepappa. Dejtade därför snabbt, en sorts flykt från sorgen men nödvändig för mig. Blev kär efter andra förhållandet. Allt blir lättare. Vi har det bra men får jobba för att sova ihop 5-7 nätter per månad pga två hus, jobben, ungdomarna etc. Jag klarar mig inte utan samtal och intimitet. Exet tror jag aldrig kommer att försöka sig på en man igen, men man får hoppas jag har fel...


    Men kände du inte behov av att läka först? Har lite svårt att förstå varför man faktiskt vill in i en ny relation snabbt. Om det råkar bli en ny relation snabbt är ju en sak. Men att aktivt söka det är inte min grej. Jag vill vara solo och landa först.
  • Äldre 13 Jun 18:03
    #8
    Anonym (Ledsen) skrev 2018-06-13 11:50:46 följande:

    Men kände du inte behov av att läka först? Har lite svårt att förstå varför man faktiskt vill in i en ny relation snabbt. Om det råkar bli en ny relation snabbt är ju en sak. Men att aktivt söka det är inte min grej. Jag vill vara solo och landa först.


    Jag hade nog behövt läka mer solo men har alltid varit i stort behov av att ge och få kärlek. Jag hade deppat ihop om jag varit solo längre tid. Vi är väl olika.
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Äldre 17 Jun 14:29
    #9
    Rudbeckius skrev 2018-06-13 18:03:03 följande:

    Jag hade nog behövt läka mer solo men har alltid varit i stort behov av att ge och få kärlek. Jag hade deppat ihop om jag varit solo längre tid. Vi är väl olika.


    Ja, alla är olika, självklart. Känner flera som gått rakt in i nya relationer och det gått jättebra. Själv har jag svårt att släppa människor nära. Så jag är en sådan som behöver mycket tid själv först.
  • Anonym (Oroli­g man)
    Äldre 19 Jul 22:08
    #10

    Min fru har bestämt sig att hon vill skiljas. Jag är fortfarande i chock då jag har svårt att ta in det. Vi har haft det knackigt i flera år men i vintras blev hon plötsligt gladare och ville ha sex jämt. Jag trodde att vi var på rätt väg. Men nu har hon blivit kär i en man hon chattat med på Wordfeud och Kik och vill skiljas. Hon har på bara ett par dagar helt släppt mig känslomässigt, pratar inte med mig, tittar inte på mig. Hon bara chattar med den här nye.

    Problemet är att det är otroligt svårt att hitta en ny bostad åt henne. Men vi har i alla fall bestämt att hon ska sova i ett annat rum under tiden. Det är otroligt plågsamt för mig att ha henne nära men ändå oåtkomlig.

    Jag är precis i början av processen och hoppas verkligen att jag kan komma över det för så här går inte att ha det.

Svar på tråden Sorgen över en skilsmässa med barn.