Sorgen över en skilsmässa med barn.
Finns en hel del forskning om det. Kolla bl.a. på PsychologyToday samt svenska sajten sorg.se om sorgbearbetning.
Mitt intryck av att ha läst på och min egna jobbiga erfarenhet för två år sedan är att det går stadigt över men du måste systematiskt bearbeta.
Tyvärr verkar det inte finnas så många genvägar, tvärtom.
Om du inte sorgbearbetar kan det ta ännu längre tid och man kan fastna i bitterhet. Det förkortar livet på riktigt typ.
Jag är rätt nöjd över min hantering men borde läst på bättre. Man blir seg och okoncentrerad men ändå måste så mycket skötas - flytt, barn, jobb, vänner, rasande ex (fast hon dumpade), skumma svärföräldrar, min tröstande pappa och mamma. Pust. Suck.
Jag tycker att det lättade när jag flyttade till eget. Det lättade att jag bröt nästan alla kontaktvägar. Det lättade när jag träffade ny kvinna och blev kär. Det lättade när jag kände att jag var den bästa föräldern på riktigt (exet hade passivt aggressivt försökt knäcka min självkänsla). Ett år efter skilsmässan var jag oftast glad igen. Nu två år efter skilsmässan tänker jag nog nån gång varje dag på det. Jag börjar tycka synd om den elaka kvinnan som lever isolerat och drar ner barnen i passivitet varannan vecka. Hon har skickat hatbrev till min släkt osv...