Skolkande 14 åring

Jag reagerar på att du kallar henne skitunge osv. Hur talar ni till varandra hemma?

Du behöver vara en stöttande förälder här och komma till insikt om varför hon skolkar. Det kan finnas väldigt många olika orsaker och tonåringar i den åldern genomgår många förändringar rent fysiskt men också mentalt. 

Att inte vilja gå till kurator osv är tyvärr väldigt vanligt. Många ungdomar känner sig inte lyssnade på utan mer att folk ska döma dem och då kanske de inte vill öppna sig. Det tar mer än 2 ggr hos en kurator för att våga öppna sig för de flesta. 

Hur mycket info har dottern fått om skolsystemet? Går man ut med väldigt många underkända betyg kommer hon inte in på gymnasiet utan får gå ett år (eller mer) på IM för att ordna upp betygen och sen söka till en vanlig gymnasieutbildning. Har ni pratat något med skolans SYV? Ibland hjälper det att räta ut sådana tankar för en 14-åring har oftast inte alltid koll på konsekvenserna. Det finns även folkhögskola om detta inte fungerar men då måste man ha fyllt 18 år först.

Kan det handla om någon typ av diagnos hos din dotter? Jag menar inte att skolk = diagnoser men det är en vanlig kombination. Är hon depremimerad? osv, osv. Tusen frågor finns det. 

Vad har skolan mer gjort för att hjälpa henne förutom skolkuratorn?

Jag har två ungdomar där högstadiet fullkomligt kraschade, trots att vi är bra föräldrar, båda är pedagoger och alltid stöttat. Bra släkt och nätverk osv. Visade sig att den ena fick en depression som har varit ändå tills högstadiet tog slut (otroligt mkt förknippat med skolmiljön), den andra har en diagnos. Allt hade gått jättebra i skolan för båda tills puberteten kom. 

Kan ni ha ett "vuxet" samtal där du faktiskt lyssnar på henne? Inte säga "du måste ju gå i skolan" (det VET hon ju!). Sätt er er, be henne i lugn och rå berätta hur de faktiskt ÄR, vad de är som gör att hon inte går dit, inte går på inplanerade samtal osv, hur skulle hon önska att det var osv. Lägg ingen värdering i det hon säger utan lyssna, försök skapa förtroende. Visa henne att det är viktigt vad hon säger.

Forskare som jobbar kring ämnet barn och skolk/hemmasittare osv, säger att i princip alla vill göra det de vet är rätt, men de klarar det inte just nu. Då hjälper det inte att vuxenvärlden kommer med pekpinnar och liksom tjatar, även om det är i all välmening (jag har gjort precis detsamma med mina barn, innan jag insåg att det var allvarligare än bara lite "slöhet").