Känslor vs sunt förnuft
Förstår vad du menar. När jag var gravid med vårt första barn kunde jag känna så, men det gick över med tiden. Det jag fick sörja efteråt var att mannen särbehandlade bonusbarnet till den grad att jag till slut valde att lämna honom. Sörjde för att jag inte kunde göra något åt det. Hade gjort allt "rätt" och jag och bonus hade en stabil relation. Trodde verkligen att vi skulle lyckas skapa oss en fungerande vardag. Detta problem var något jag inte kunde styra över så det kändes väldigt ledsamt att lämna. Samtidigt som situationen var så illa att jag absolut inte kunde stanna.