Känslor vs sunt förnuft

Förstår vad du menar. När jag var gravid med vårt första barn kunde jag känna så, men det gick över med tiden. Det jag fick sörja efteråt var att mannen särbehandlade bonusbarnet till den grad att jag till slut valde att lämna honom. Sörjde för att jag inte kunde göra något åt det. Hade gjort allt "rätt" och jag och bonus hade en stabil relation. Trodde verkligen att vi skulle lyckas skapa oss en fungerande vardag. Detta problem var något jag inte kunde styra över så det kändes väldigt ledsamt att lämna. Samtidigt som situationen var så illa att jag absolut inte kunde stanna.

Han förstod mig inte alls. Han såg inte särbehandlingen. Hans mamma såg det däremot och försökte vid flera tillfällen prata med honom men inte heller hon fick någon respons. Till slut fanns det inga andra alternativ än att lämna :/