Känslor vs sunt förnuft

Ja, jag sörjer att vi inte bara har oss fyra att ta hänsyn till, hans barn finns alltid där att tänka på. När man ska ta semester, hur man ska fira jul, hur man kan hälsa på farföräldrarna, eller mina föräldrar, var vi kan bo, hur många barn vi kan skaffa oss. Mamman gör det inte bättre som tycker vi ska stötta henne så hon får leva det liv hon önskar. Vi får försaka för hennes skull.

När kan man hoppas på att hen flyttar hemifrån och vågar man hoppas på att allt blir bättre då?

Jag tycker inte att du har mer att leva upp till bara för att du själv har växt upp med styvföräldrar. Jag har inte valt att tycka att det är jobbigt. Det ÄR jobbigt. Skillnaden för dig nu är att du är på andra sidan nu. 
Jag tror inte heller att du kan jämföra hur det var när du var liten och hur det är idag, mycket har förändrats på dessa åren så du har förmodligen en annan situation än vad dina föräldrar och styvföräldrar hade.
Du som har varit på båda sidor, är det något du har mer förståelse för idag, nu när du själv är styvförälder, som du inte förstod då?