Känslor vs sunt förnuft

Förstår vad du menar. När jag var gravid med vårt första barn kunde jag känna så, men det gick över med tiden. Det jag fick sörja efteråt var att mannen särbehandlade bonusbarnet till den grad att jag till slut valde att lämna honom. Sörjde för att jag inte kunde göra något åt det. Hade gjort allt "rätt" och jag och bonus hade en stabil relation. Trodde verkligen att vi skulle lyckas skapa oss en fungerande vardag. Detta problem var något jag inte kunde styra över så det kändes väldigt ledsamt att lämna. Samtidigt som situationen var så illa att jag absolut inte kunde stanna.

Ja, jag sörjer att vi inte bara har oss fyra att ta hänsyn till, hans barn finns alltid där att tänka på. När man ska ta semester, hur man ska fira jul, hur man kan hälsa på farföräldrarna, eller mina föräldrar, var vi kan bo, hur många barn vi kan skaffa oss. Mamman gör det inte bättre som tycker vi ska stötta henne så hon får leva det liv hon önskar. Vi får försaka för hennes skull.

När kan man hoppas på att hen flyttar hemifrån och vågar man hoppas på att allt blir bättre då?

Nej så känner jag inte alls. Vi hade en bra kärnfamilj så länge det varade och nu har jag en bra bonusfamilj, alla barn trivs och vi vuxna också. 

TS, det låter mer som om du är så fast i samhällets bild av att det är "så bra" med kärnfamiljen och att det skulle vara "sämre" med en bonusfamilj. Jag ser bonusfamiljen som en fantastisk möjlighet istället för att alla som skilde sig skulle behöva vara ensamstående resten av livet. 

Nej så känner jag inte alls. Vi hade en bra kärnfamilj så länge det varade och nu har jag en bra bonusfamilj, alla barn trivs och vi vuxna också. 

TS, det låter mer som om du är så fast i samhällets bild av att det är "så bra" med kärnfamiljen och att det skulle vara "sämre" med en bonusfamilj. Jag ser bonusfamiljen som en fantastisk möjlighet istället för att alla som skilde sig skulle behöva vara ensamstående resten av livet.