Pappa missbrukar

Det enda jag kan säga är att visst kan ni umgås, bara du inser att drogerna kommer på första plats, pengar till droger på andra plats och ni familj möjligen på tredje plats. Då blir du inte besviken. 

Sätt också ramar för dig själv som känns bra för dig. Inga droger när ni ses, inte ses hemma hos dig, aldrig ge pengar, vad som helst bara det känns bra för dig.

Jag hade en missbrukande far (han dog för 1,5år sedan). Han var aldrig närvarande under våran uppväxt och ringde endast när han var hög eller full, antagligen för att det var enda gången hans samvete över sin utevaro inte störde honom. Vi fick ju oavsett vad vi tyckte lära oss leva med det och det gjorde vi.

Du behöver lära dig att vi inte kan påverka våra föräldrars val av liv, han har valt droger. Vill han träffa er måste du sätta upp hårda riktlinjer om att inga droger får förekomma hos er! Skuldbelägg inte dig själv, det finns inget du har kunnat göra annorlunda. Han får leva med konsekvenserna av sitt liv.

Jag lägger dock till en notis att även om du hatar honom och hans val av liv, sluta inte ha kontakt. En gång i halvåret/året räcker, ett telefonsamtal. Det är det jag ångrar mest när pappa dog, att vi inte hade nån kontakt. För hans tragiska livsöde han gick till mötes skakade om oss alla.

Tråkigt att ni hade det så, min pappa var en ansvarsfull pappa men när syskonen var 16 år (idag 25) så urarta allt. Hans bruk blev missbruk och eskalerade väldigt snabbt. Han hade ju alkohol problem till en början men för oss var det ?normalt?.

Jag hatar honom inte men tycker synd om honom. Detta har satt han i extrem skuld och varje månad frågar han all oss barn och mamma om pengar. Vi kan inte säga nej för han behöver mat säger han. Vi vill lita på honom.

Vi vet att han bara ringer när han behöver något. Annars så svarar han aldrig. Nu vill han komma men det är inte för min skull! Det är något är lurt.

Vi är fega och kan inye säga ifrån (barnen). Han kan heller inte prata allvar för då blir han arg.

Det är så, han hör aldrig av sig och svarar aldrig om det inte är pengar han vill ha. Då är han sååå snäll och berättar massa planer han vill göra med oss och att vi ska bli familj igen.

Men vi vet att allt ör prat. Det är jobbigt. Vart tog min underbara ansvarsfulla pappa vägen undrar man. Vi hoppas så att han förändras för detta är inye han.

Vill ni inte säga ifrån när han vill ha "pengar till mat", så erbjud er att åka o handla mat med honom (vet inte om ni bor i närheten då du pratar om att han vill hälsa på). Han kommer garanterat säga nej och att det inte går, han måste få kontanter. Men ni vet lika väl vart pengarna egentligen går. Det är inte upp till er att ta hand om en vuxen människa som missbrukar upp sina pengar.

Tyck inte synd om honom! Det är det han vill och det är därför han kan utnyttja er!

Håller med

Ge aldrig pengar! Där måste ni vara stenhårda. Ge han en kasse mat om han säger att han inte har mat, eller ta typ elräkningen och betala den. Aldrig ge pengar till en missbrukare.

Jag är uppväxt med en missbrukande kvinnomisshandlande pappa och vet precis vad du går igenom. Han har alltid varit aggressiv mot både mig, mina syskon och min mamma. Framförallt mamma har verkligen fått genomlida ett helvete med honom. Jag har inga fina minnen från min barndom, utan allt jag kommer ihåg är bråk och skrik.

Jag har inte alltid vetat att han har missbrukat, utan det var först när jag var runt 15-16 som jag förstod det. Han förnekar det fortfarande och jag är idag 27 år. Jag vet att hans missbruk kommer bli hans död, men det är ett val han har gjort och jag kan inte heller ta ansvar för hans handlingar. Vi har idag nästan ingen kontakt alls, då jag har valt att ta avstånd eftersom han får mig att må fruktansvärt dåligt, och nu när jag väntar mitt första egna barn vill jag inte ha honom i mitt liv heller för den delen.

Jag har många gånger saknat att ha en relation till min pappa, och jag kan ibland känna avundsjuka mot vänner som har en fin relation med sina pappor.

Mamma tog till slut mod till sig att lämna honom, och träffade sedan en ny man som jag och mina syskon kom väldigt bra överrens med. När han sedan olyckligtvis gick bort var det en enorm sorg för mig. Han var som en pappa för mig och för det är jag evigt tacksam. Att jag fick uppleva det som för många andra är helt normalt.

Det som kan göra mig ledsen idag är att jag vet att min pappa är väldigt ensam, och dom gånger han ringer väljer jag att inte svara. Det helt enkelt för att jag orkar inte med det turbulenta liv han lever. Men han har som sagt valt det livet själv, och det finns inget jag kan göra åt det.

Min gissning är att din far hade satt upp en fasad, och att denna till slut trillade ned och den missbrukande uppenbara sig istället.

Det finns säkert en h el del sätt och närma sig detta.
En jag skulle ha i åtanke, och det är hur han behandlar dig
Och försöker han behandla dig väl, men kanske är onykter, så kan man se det positivt.

Men behandlar han dig illa, så får man säga det är nått jag inte accepterar att du behandlar mig illa, för då kan vi vänta tills du vill behandla mig bättre.

Andra alternativet är att man försöker hjälpa, men den vägen är extremt jobbig och ta och så långt det gått, så skulle inte rekommendera detta och detta får någon professionell sköta istället.

Tredje alternativet är att säga ingen kontakt överhuvudtaget om du är onykter, men det i sig kan innebära du aldrig någonsin har kontakt med honom.

Så frågan man frågan ställa sig vad vill man, för mig skulle svaret bli i en liknande situation.
Och det är att jag skulle prioritera hur han behandlar mig nu, än tänka på alkohol och substanser.

Och behandlar han mig bra, så skulle jag vårda detta.
Men behandlar han en illa, så får man ta ett steg tillbaka och agera på detta.

Det är en svår situation, sen om man vill hålla liv i honom och som alkoholist.
Så är mat viktigt, för anar man de slutar äta mat, så kommer hälsoproblemen i all större kraft.
Så kanske en tid kommer när han är villig att förändra sig frivilligt.

Om din pappa ändrat sig för kort tid sen men varit välfungerande innan skulle jag verkligen rekommendera kontakt med sjukvården!

Nu vet jag förstås inte all bakgrund men det är inte vanligt att vuxna människor ändrar sitt beteende så fatalt. Det kan handla om frontallobsdemens, skallskada, stroke i pannloben, andra sjukdomar som sätter sig på hjärnan kan ge denna typ av beteende.