Hur lär man sig tycka om sitt liv i en bonusfamilj?

Håller med om det. I en kärnfamilj har man band till varann och i de flesta fall så älskar man varann oavsett vad.
I en låtsasfamilj finns inte de banden och allt negativt tar på "tycka om kontot" som tillslut sinar totalt.
Egna barn, andras ungar är inte bara påhittat.

Det beror såklart på vilken familj det är och inte vilken familjekonstellation man har. Alla problem som en människa kan ha kan hon ju ha oavsett familjekonstellation.

Det finns så många människor som stannar i dåliga relationer för barnens skull och trots att de blir misshandlade eller dåligt behandlade på andra sätt för att man håller kärnfamiljen som högst. En bra familj är den familjen som är känslomässigt sund och fungerar. Det har inget med biologi att göra.

Man får tycka vad man vill om bonusfamiljer/kärnfamiljer. Men min fråga är hur man blir av med negativa och dåliga känslor man har inom sig? Med sunt förnuft så har jag inget att klaga på, det är bara min inre bild av drömmarna jag hade en gång i tiden som inte blev som jag hade drömt om. Det blev ingen kärnfamilj för min del, och det är den sorgen jag vill komma över. Det är inget fel på min bonusfamilj, bara dumma tankar som jag inte visar utåt. Vill vända på det negativa inom mig till att känna positivt hela vägen inifrån ut.

Nja.. om du ser till statistiken så har en bonusfamilj 75%risk för separation. Bonusfamiljer har oftare missbruk, relativ fattigdom, psykisk ohälsa osv. Det kan iofs bero på att lågutbildade och låginkomsttagare oftare lever i bonusfamiljer. Men även barnen mår generellt sämre än de som bor ikärnfamilj.

Så att ge sig in i en bonusfamilj ÄR generellt sett en risk.

Statistik är ju lite klurigt på det sättet. Sambanden är inte alltid vad de ser ut att vara.

Att fler missbrukare eller personer med psykisk ohälsa separerar eller skiljer sig är ju inte alls konstigt. Det betyder ju inte att sambandet går åt andra hållet, dvs att själva konstellationen bonusfamilj skulle göra så att människor blir missbrukare eller får psykisk ohälsa. Där handlar det mer om att man som människa inte involverar sig med en person som har missbruk eller psykisk ohälsa oavsett hur dennes familjekonstellation ser ut.

Acceptans. 

Du måste acceptera att du valt den här situationen och att den är som den är. Det är som ditt liv ser ut just nu och så är det. Om du inte kan göra det så fortsätter dina tankar och önskningar om att det vore annorlunda at köra i ditt huvud och det leder varken till förbättring av läget eller till förändring. 

Om du försöker önska saker som du inte kan förändra så blir du bara olycklig och frustrerad. 

Acceptera verligheten som den är,  eller om du absolut inte kan det så får du förändra ditt liv, dvs inte leva i en bonusfamilj. Men du kan inte göra ett val och sedan gå omkring och önska att det du valt såg annorlunda ut.

Jag kan ibland känna avundsjuka gentemot mina bonusbarn när det bara varit tid med dom från min mans sida. Men jag vet själv att det bara är larvigt att känna så. Jag träffar ju min man varje dag medan barnen bara har honom varannan vecka. Sen om det varit extra mycket tid han lagt på barnen så är han duktig på att ge mig mycket uppmärksamhet och närhet på kvällen istället. Det har hänt att han sagt till barnen (senast i lördags efter att vi badat och fiskat från båten) att barnen tex får säga godnatt nere och lägga sig själva för att han vill prata och mysa med mig lite extra. Annars går han upp och nattar barnen (8 och 10 år). Han kände att han gett barnen mycket tid 3 dagar i rad där jag mer eller mindre blivit lite tvingad att vara med (både han och barnen vill ha med mig på ssldr vilket är kul Men ibland vill man göra annat) och då fick jag lite mer tid på kvällen:)

Tack, tror vi har lite lika känsla. Man vill ju inte vara missunnsam på nåt vis, men ibland är inte känslorna förnuftig.

Tack för ett klokt svar.

Var har du hittat statistik som visar att över 70 % separerar i bonusfamiljer? I Moa Herngrens bok om bonusfamiljen står att lite mer än hälften separerar, 60 %. Men det beror på hur man räknar, i Sverige säger man ju slentrianmässigt att 50 % av alla giftermål slutar i skilsmässa, men ser man enbart till dom som gifter sig när dom är runt 30 och är högskoleutbildade så håller mer än 85 % av äktenskapen i tjugo år eller mer :)

Till ts: jag är bonusmamma sedan ett par år tillbaka och har också haft en sorg över kärnfamiljen som aldrig blev. Sorgen har minskat ju djupare relationerna har blivit och den dyker numera upp som en påminnelse ibland på bytesdagarna (kommer aldrig vänja mig vid bytesdagar!). Mitt sätt att hantera familjelivet som faktiskt är ganska speciellt i en styvfamilj: Att jobba på min egen attityd mycket, dvs se det jag har, vara tacksam och uppskatta min fina (men lite speciella) familj. Att försöka knyta an till mitt bonusbarn och se honom som en gåva i mitt liv - allt blir så mycket lättare då. Samt att backa från allt trist ansvar för bonusbarnet och bara göra det roliga (= den enda bonus man har som bonusförälder). Plus ta hand om mitt egna liv och mina egna intressen, vara ego helt enkelt. Och sist men inte minst: prata prata prata med din partner, det krävs rak och ärlig kommunikation! Jag kan säga till min partner när känslorna av sorg kommer "nu känner jag en sorg över det här och det här". Så släpper det. Ingen skam. Känner jag mig svartsjuk så säger jag det - så skojar bi lite om det och ser till att boka in lite egentid för oss vuxna :)

Det är INTE dumma tankar och dumma känslor du har - det är helt normala känslor, i en styvfamilj. Lär dig acceptera dom och njut sen av det som är HÄRLIGT i er familj! Ta hand om dig!