Stödtråd vid separation eller skilsmässa

40+ kille här. Är mitt i en skilsmässa, två barn inblandade. Har också tidigare känt en del ångest över att splittra kärnfamiljen. Men nu när vi varit separerade ett tag så inser jag att det är inte kärnfamiljen som är det viktiga, utan att man är lycklig och mår bra. Och jag själv mår så mkt bättre nu, när man är på varsitt håll så får man verkligen perspektiv på den eländiga situationen man harvat runt i alltför länge. Och man inser att man klarar även detta, och att även barnen gör det. Så mkt bättre för dem om föräldrarna inte bråkar hela tiden eller att det är den där kyliga eller likgiltiga stämningen hemma. Tänk om man lär dem att det är det som är det normala...?

Saken är den att jag hade lättare för att acceptera att det var vardag, att så är livet på något sätt. Exmaken som inte gjorde det. När han väl hade kommit fram till det fanns det inte så mycket att göra. Det som gör mig lite förbannad är att han bara lämnar mig med allt praktiskt att hantera, hästar, ved mm. Vi skaffade detta ihop och han bara drar för att jag inte kan göra honom lycklig. Jag vet inte om jag tycker att det är min uppgift att göra det?

Hur går det för dig TS?

Dina egna tankar kring ditt beslut? Det är ju som någon mer har skrivit att barnen märker när det inte är bra. Jag tror inte att man ska hålla ihop för barnens skull. Bättre med två föräldrar på varsitt håll som mår bra.

Hur långt är ni i er process?

Bra ändå att helgen har fungerat.

Kan förstå att det känns dubbelt och det är ju ändå normalt på ett sätt, ni har levt många år ihop och planen från början var att det var för livet, svårt att vänja sig vid tanken och kan ta lång tid att acceptera tanken. Nu har ni kommit till ett beslut, att han ska flytta, låt det andra få ta sin tid.

Har ni hunnit prata med barnen?

Hej! Läst i tråden och hoppar in jag med. Min man flyttade ut från huset för 2v sedan. Jag har en tonåring sedan tidigare och 5 barn med maken som är mellan 10 månader och 10 år.

Jag ska bo kvar i huset. Det är min och barnens trygghet. Tufft just nu dock med min lilla föräldrapenning. Trots att jag bönat och bett honom att vänta till hösten så stack han i samband med sin semester och fotbolls-VM....

Får jag fråga, hur tog din mans familj det? Din mans syster (var det va? :)) som är hos er nu, vet hon alltså om att ni ska skilja er? Uff, vilken jobbig sits... hur går det för er, kylig stämning? Tänker mycket på hur min mans familj ska ta det, som är lite av den dömande och "hålla ihop till varje pris"-sorten... och som håller "sina egna" hårt om ryggen. Och samtidigt en stor förlust att förlora mina svärisar, som jag tycker mkt om och uppskattar...

Jag kommer bli "boven i dramat", fast jag har kämpat o stått ut så länge... tragikomiskt nästan.

Nej. Min man är som Funderars. Han var en ungkarl när vi träffades, anpassade sig en aning till familjelivet, tröttnade och sket i allt. Efter näst sista barnen för 5 år sedan slutade han att försöka mer. Jag jobbar, pluggar, tar barnen, hemmet och dessutom renoveringen av huset. Han checkade ut och la sig i soffan med mobilen och har legat där sen dess.... Förutom när han sysslade med sina fritidsintressen, då fanns det möjlighet att ta ledigt från jobbet och all energi i världen.

Jag har dessutom fått ta allt ansvar för familjeplaneringen, inköp, styra upp lekar, semestrar, allt.... Det finns inget GO i människan. Jag fick smsa och ringa och påminna honom om allt!

Nä usch. Nu är jag ensam utan ett mähä i soffan.

Hoppar in här också.

Efter en 6 år lång relation (inga barn) har jag och sambon separerat av flera anledningar. Vi skildes först åt som vänner, och har hållt kontakten efter att jag flyttat ut. I takt med att tiden gått så har jag mått bättre och bättre och känner att det var rätt beslut att bryta upp. För mitt ex är det dock tvärtom. Han har gett indikationer på när vi pratat de senaste gångerna att vi borde försöka igen och berättat om hur mycket han saknar mig. Idag sa jag tydligt att jag inte vill försöka igen. Det krossade honom totalt. I all sorg och frustration så slängde han ur sig många hemska saker som sårade mig något enormt. Och jag känner mig riktigt rutten. Trots det dåliga samvetet så står jag fast vid mitt beslut, vi är inte rätt för varandra. Men vad ont det gör att såra någon man tycker om och har haft ett liv ihop med. Ser framför mig hur han gråter hela tiden. Det känns så hemskt att vi ska skiljas som ovänner efter all denna tid.

Tack för empatin! Nej, ingen diagnos. Han har ätit antidepressivt en period då han var f-ledig ett par dagar i veckan o blev deprimerad. (Vi fick avbryta hans f-ledighet.) Så utöver den korta perioden med lite f-ledighet på deltid så har jag tagit allt. Nja, han har ju problem med humöret, är lättstressad och pedantisk, därav att jag är orolig över hur barnen kommer ha det där. Känner mig så himla kluven, jag vill markera att det inte är ok, o visa det för barnen, men samtidigt - hur vet jag vad som är bäst för dem och hur kommer de ha det hos honom när jag inte kommer finnas där? Vill ju inte heller att deras kontakt ska bli sämre utan vill bidra till att upprätthålla goda relationer mellan barnen och deras pappa. Han är en bra och ansvarsfull pappa på många sätt som älskar dem, men han har förändrats. Min förhoppning är ju att han skulle få mer energi av lite egentid o få mer tålamod o ödmjukhet, när vi "avlastar" varandra på varsitt håll, men det finns ju inga garantier.... dessutom vill han inte detta själv, ser inte det som en lösning... Säger att det bara blir ännu värre om vi skulle flytta isär. Men jag är desperat efter att försöka få en bättre sits för oss alla, o vet varken ut eller in.

Barn kan ju vara krävande och jag säger inte att jag är felfri, men jag tycker det är skillnad på VAD man säger till barnen, att vissa saker inte är ok, hur påfrestande det än är...

Jag känner inte mig uppskattad. Det finns gamla konflikter som vi kan inte reda ut.

Hans mamma är på besök och har gjort det värre.

Känner mig så ensam och förvirrad