Igår började jag märka hemska tankar i huvudet. Jag började tänka på vad som skulle hända om jag ramlade av den bilfärja jag befann mig på, skulle någon försöka rädda mig, vart skulle bilen ta vägen om jag försvann i havet osv... Idag har jag varit gråtfärdig hela dagen och ångesten är svår att hålla stången. Har nu skaffat sömntabletter för att se om jag kan bli mer normal igen. Ångest och tvångstankar och helt tappad aptit gör så ont. Varför nu?
Stackare det låter jättejobbigt :( kanske är det en känsloreaktion som kommer nu när allt börjar falla på plats?
Känner med dig. Vad är det som ger dig ångest och gör ont, kan du sätta fingret på det? Har du funderat länge på skilsmässa innan den blev av så du kunnat bearbeta en del innan, eller gick det fort? Så att en del kommer ikapp nu? Kanske skulle du må bra av någon form av samtalsstöd? Kram <3
Förstår. Hoppas du fick sova bättre! Men du, du behöver inte känna skuld. Ni går ju igenom det här för att det ska bli bättre för alla i längden. Du kan känna medkänsla för dina barn, men skippa skuld och skam.... lättare sagt än gjort, jag vet. Märker du något på dina barn, att de inte skulle må bra? Eller är det mest dina egna känslor? Du behöver också känna lite medkänsla för dig själv. <3 Du vet ju varför du gör detta, för allas bästa. "Normen" är starkt inpräntad i oss, men ingenting säger att en familj mår bäst av att leva under samma tak alla gånger. Och framför allt har du ju tänkt just på barnens bästa när ni tog beslutet, eller hur? För att de ska få ett lugnare liv? Man kanske inte kan ge sina barn "allt", men du kan ge dem såå mycket. De kommer få SÅ mkt kärlek, engagemang och omsorg av dig, alla år ni har framför er tillsammans. Det är det som är det viktiga, inte hur man bor, hur familjekonstellationen ser ut.
Sedan tänker jag också att eftersom ni har en destruktiv historia, du och ditt ex, så kan det vara efterdyningar efter detta som nu känns. Du har sår som behöver läka. Och det gör ont. Men när de väl är läkta, kommer du vara starkare än någonsin, och inte tillåta dig att ta någon skit mer. Jag tror att när man lever i det så märker man inte, eller tar inte till sig, riktigt hur illa man far av det. Men nu efteråt så kommer det upp till ytan, man kan inte värja sig, det behöver bearbetas. Och även om skilja sig är det man ville och det enda rätta, så är det en sorgeprocess du nu måste igenom.
Jag hoppas att du inte känner att jag säger att dina känslor är fel, för så menar jag absolut inte. Förstår dig helt, och du har full rätt att känna dina känslor fullt ut naturligtvis, de ska just UT. Vill bara stötta dig o menar väl, i att du inte ska ta på dig så mkt skuld.
Kan du prata med ditt ex någonting el hur är er relation?
Har du bra stöd i din nya vän?
Tänker på dig och hoppas att du snart ska må bättre. Kram <3
Håller med "snart skild", både om att det var ett urbota dumt råd av läkaren (ångesten ökar ju när alkoholen går ur kroppen) samt om rekommendationen om KBT. Sök någon form av terapi/psykologhjälp. Du har rätt i att du måste tillåta dig att bryta ihop, men låter sorgligt att ingen fångar dig. Din nya vän? Dina föräldrar? Vänner?
Jag fick en fördjupad insikt om hur det kan upplevas genom dina ord, att när fasaden rämnar så rämnar allt... tror jag förstår, att när det man liksom lutat sig mot en lång tid av ens liv försvinner, så blir man plötsligt väldigt sårbar. Man kan säkert drabbas av en slags identitetskris. Vem är jag nu?
Jag tycker att du verkar ha en väldigt bra insikt i varför du mår dåligt, att du kan se vad som ligger bakom dina reaktioner, och det tror jag är det viktigaste av allt för att kunna börja läka sina sår. Jag tror att alla någon gång i livet sätts i en situation där de "blir tvungna" att bearbeta tidigare trauman och destruktiva händelser, när allt plötsligt ställs på sin spets. Att du nu är medveten om vad som händer, och att du kommer söka stöd i processen, kommer hjälpa dig att verkligen ta itu med det du har upplevt tidigare och som har format dig, för att sedan komma vidare på riktigt, fri i sinnet utan denna tunga ryggsäck. Nu måste du bara ha tillförsikt. Det är beklämmande att läsa att du upplever att det kan kvitta om du lever eller inte. Kom ihåg att dina känslor inte ÄR du. Du är du, och dina känslor är dina känslor. Allt jag säger låter kanske som klyschor, men jag menar varenda ord. Jag tror på riktigt att när man går ifrån ett långt förhållande så måste man lära känna sig själv på nytt i sin egen höga person. Och med det dyker tyvärr spöken från förr upp. Inte enkelt, men en nödvändighet för att komma vidare med en större självkännedom och vara starkare i sig själv. Att våga bottna i sig själv är viktigt, och mkt hellre det än att stänga av allt, stoppa i huvudet i sanden, döva med diverse metoder, för att sedan aldrig kunna leva fullt ut utan fastna i ett mentalt stillestånd... det kommer bli bättre! Du kommer kunna vara genuint glad igen! Lovar!! Kram <3
Hej! Jag har läst igenom hela tråden och vissa av er verkar ha idioter till pappor till era barn.. Man blir mörkrädd!
Här hemma snurrar huvudet på mig, jag vill också hålla ihop kärnfamiljen. Men för vad egentligen? Det är dött här.. Vi sover inte i samma rum, vi är nästan inte alls i samma rum alls, senast vi hade sex var flera år sedan - jag är inte ens sugen, vet inte hur det är med honom.. Han är en bra pappa! Men om det blir bråk av något slag så kommer barnen till mig. Jag är lugn och tröstar medan han kan höja rösten i sitt tröstande, vilket inte funkar utan bara gör saken värre.
Gud, det kunde varit jag som startat denna tråd. Känner igen mig så mycket. Även jag har nyligen tagit steget och begärt skilsmässa. Och jag har träffat en ny... det är så sjukt blandade känslor. Å ena sidan, känslan av att vara riktigt riktigt kär igen - å andra sidan oron för barnen, för hur relationen till min snart fd man kommer vara, hur det kommer utvecklas med den nye, som är 10 år äldre och har äldre barn... ja, väldigt blandat.
Samtidigt så känns det så rätt allting.
Vad skönt att känna så, hoppas komma dit själv. Är orolig att barnen ska må dåligt av varannan vecka mest. Och på sikt även hur det ska gå med nya killens barn och mina, kommer de vara svartsjuka osv...jag går nog lite väl fort fram i tankarna :D har bara träffat hans barn nån gång, innan vi blev ett par och nu kommer vi vänta med att introducera osv. Men oroar mig ändå! :)
36, barnen är 5 och 10. Det som håller mig kvar är jag tänker att det kommer bli bättre, fast jag vet att det inte kommer bli det. Man vill göra allt som går för att det ska funka, och jag tror vi gjort det. Vi är lika men samtidigt så olika.. Hans slarvighet stör mig enormt... Jag vill ha det undanplockat, ordning och reda, för att må bra. Och det ser ut som en svinstia med alla hans saker överallt.