Hur konkret göra med den här separationångesten?

Hej!

Min fina lilla tjej har nu blivit 1 år (oj vad tiden går ;) ) och visst har hon alltid varit mammig och med stort närhetsbehov, men nu har det blivit ännu värre. Hon verkar tro att jag ska försvinna från denna jord varje gång jag lämnar rummet och ska jag gå och duscha eller t.o.m. åka hemifrån en stund så gråter hon helt hysteriskt stackarn. Pappan har alltid varit väldigt närvarande och är en helt fantastisk pappa, men tyvärr funkar han bara när jag inte är hemma nu. Det går bra att leka allihop tillsammans men inte bara pappa, då börjar hon bara skrika till slut. Jag ammar och vi samsover och vi försöker båda ge så mycket närhet som hon vill ha.

Nu till en konkret fråga i det här. Ibland måste jag ju gå ifrån henne. Det kan ju vara om jag ska duscha eller åka och jobba t.ex. (Pappa är pappaledig nu) . Jag har haft semester nu i 4 veckor så varit med henne mycket, men nu ska jag börja jobba igen (50%) så måste veta hur jag ska agera. Hur ska vi göra med den här separationångesten om man vill följa AP-linjen så mycket som möjligt?

Ska man vinka glatt Hej då till en dotter som är fullkomligt hysterisk varje dag? Det känns så fel att liksom totalt ignorera hennes känslor.

Ska jag gå iväg när pappa och hon har roligt i hennes rum så att hon inte märker nåt? Jag har ju läst att man inte ska smyga iväg, men gör jag det så är hon ju glad hela tiden...känns ju spontant bättre...

Eller ska jag bara känna som att jag gör fel som jobbar just nu och försöka sluta med det, och tillmötesgå henne hela tiden så långt det bara går? Typ ha med henne in i duschrummet, komma hem på mammaledighet igen etc. ?

Vi hatar när hon blir så där ledsen och det känns så fel och respektlöst för mig när jag tittar på henne, ser henne bli helt hysteriskt ledsen, hon ser att jag ser det, och ändå väljer jag att (ur hennes synvinkel) överge henne i den stunden.

Och jag vet, jag överger henne inte och hon har det jättebra hos sin pappa och blir jätteglad igen på några minuter. Men just i den stunden , när hon är så där ledsen, så märker hon ju att jag väljer att inte lyssna på henne. Blir inte det fel budskap? Och blir det dessutom inte väldigt fel att pappa då i den ledsna stunden "håller henne fast från mig" eller tar bort henne från mig?

Eller tänker jag bara helt fel?

Kram o tack på förhand för alla kloka råd!