Livrädd för förlossningen

Hej!

När jag fick veta att jag var gravid första gången så grät jag dels av lycka men även för att jag på en gång blev rädd för förlossningen.

Den bok som hjälpe mig en aning var Föda utan rädsla av Susanna Heli. Men jag valde att bara ta åt mig av vissa delar av det hon skrev, då det är mycket fokus på vad partnern ska göra vilket jag personligen tycker skapade onödigt höga förväntningar/krav på den som är med på förlossningen.

Smärtan är gick att klara av eftersom den kom stegvis för mig. Tappade dock kontrollen en aning då jag hade fått sova för lite. Efter en sovdos med morfin och något som stannade upp värkarna, så gick det mycket bättre igen. Lustgas var fantastiskt att få mot värkarna jämfört med att vara helt utan smärtlindring. Mer än så hann jag inte med att få i smärtlindringsväg.

Viktigt att komma ihåg är att andningen gör skillnad. Och att om man missar en andning så gör det riktigt ont, men att det går att hitta kontrollen igen vid nästa värk och andning, vilket gör att det går hantera.

Jag hade ont i början av mina värkar, men inte i närheten av hur ont det gjorde sen. Men det gick stegvis för mig, och jag kunde därför hantera det eftersom.

Moderkakan upplevde jag inte som jobbigt att få ut. Kändes som en lindrig grej jämfört med att få ut barnet. Samma sak med att sy några stygn.

Jag var livrädd hela graviditeten. Hade dessutom en bra graviditet som jag inte blev less på. Det var inte förren sista veckan i graviditeten som jag fick en del besvär som gjorde att jag kände mig mer redo. (så redo som det går när man ska föda första gången).

För mig hjälpte det att läsa mycket. Även om sämre erfarenheter eftersom det gjorde så att jag kände mig mer förberedd om saker inte gick bra. Däremot är det inget jag rekommenderar då det kan öka rädslan.

Nu när jag fått lite distans till förlossningen vill jag gärna uppleva det igen. För det är en mäktig sak att vara med om.

Tillägg till det där med lustgas: Under mitt första barns förlossning gjorde jag misstaget att jag andades in för mycket lustgas - desperat, hektiskt, flera gånger - och då mådde jag mycket illa (svimmade av och måde illa omväxlande). Om man tar lagom så gör det just att man svimmar av lite lagom, så att man inte riktigt känner det när värken är som värst, och så vaknar man till igen när värken har avtagit tillräckligt igen. Utan att må illa. :) En värk tar ju 60 - 90 sekunder ungefär och tanken är att lustgasen just ska ha effekt i mitten av värken. Så, andas in en gång ordentligt i början av värken, så har du effekten just i mitten av värken när den är som värst.

Jag tyckte det gjorde fruktansvärt ont. Den värsta smärtan i mitt liv. Visst var det hanterbart för jag tog mig ju igenom det.

Jag hade aldrig fixat det utan lustgas, bad och epidural. Den plågsammaste smärtan var nog ändå när de skulle sy ihop mig efteråt. Bedövningen tog dåligt och det tog lång tid innan de var färdiga. Det kändes som tortyr när man precis upplevt en supersmärtfylld förlossning.

Jag var väldigt rädd för förlossningen under graviditeten. men blev också hjälpt av att läsa: föda utan rädsla.

Är man rädd ska man ta sin rädsla på allvar. Det är super att du redan nu känner efter för då du kan försöka göra något åt det i tid, tex läsa på om olika alternativ, läsa böcker (jag har hört att Föda utan rädsla ska vara väldigt bra) och gå på stödsamtal. Jag har även förstått att vissa fått kämpa för att få till ett planerat kejsarsnitt, så även där kan det vara bra att ha tiden på sin sida.

Men jag vill ändå flagga upp för att det är möjligt att dina känslor förändras!

Jag vet inte hur vanligt det är, men för mig har det gjort det. Jag har hela mitt liv varit livrädd för förlossningen. Alltid varit bergsäker på att jag ska ha kejsarsnitt. Har tom varit beredd att bo några månader i ett annat land om det vore vad som krävdes för att få igenom ett planerat snitt. Jag har oroat mig för sprickor och smärta och utdraget förlopp och att barnet ska ta skada och Gud vet vad. Men i takt med att graviditeten har löpt på och det nu bara är några veckor kvar så är min oro som bortblåst. Jag kommer att föda vaginalt och jag förlitar mig på att vården ger mig det stöd och den medicinering som jag behöver. Jag har inte varit på något stödsamtal, inte läst någon bok, knappt ens lyft min oro med pappan... Märkligt va? Jag har gått från ett fobiskt control freak till en lugn filbunke. Det känns såklart lite nervöst inför förlossningen eftersom jag inte har en aning om vad jag kan vänta mig, men jag tänker ändå att det löser sig. Vården vet bäst.

Så ibland försvinner rädslan av sig självt under graviditeten. Hoppas den gör det för dig också. :)

Lycka till!

Gå på profylaxandning!! Det hjälper att hantera situationen.

Jag har fött 3 barn utan smärtlindring och jag är INGEN stålkvinna! Det har gått jättebra och det häftigaste jag någonsin kommer gjort i mitt liv. Man överlever och klarar mer än man tror.