Inget begagnat till barnen. Överkompenserar jag?
Jag hade en väldigt fattig barndom och fick aldrig något nytt. Aldrig någonsin köpte min pappa något från en vanlig butik, ja förutom mat då. Allt jag hade var ärvt. Min säng hade stått ute på en släktings landställe tills det såldes, mina kläder var i bästa fall köpt på second hand men oftast skänkt av någon släkting eller kollega till pappa, mina första handfull böcker grävde farmor fram från vinden, när jag började i ettan och fick böcker till låns som skulle skyddas med bokpapper tog pappa brunpapper från sitt jobb. Min cykel var en gammal svart, lite rostig damcykel som en granne lånade ut men aldrig krävde tillbaka. Allt var gammalt och slitet, mycket var nödlösningar och passade inte. Jag tyckte verkligen inte om det och sörjer fortfarande att jag aldrig fick något nytt, men jag vet att min pappa gjorde sitt bästa, tog hand om mig på alla sätt och vis och vi åt i alla fall fatastiskt god mat. Pappa var proffs på att ta tillvara det jorden och naturen gav och är fortfarande.
Nu har jag själv barn, 2 tjejer på 4 år. De får allt, allt, allt nytt. Det finns inte en sak i deras rum som någon annan har ägt förut, inte en docka, inte en tröja. Allt har jag köpt eller gjort nytt. Idag när vi var ute i parkleken frågade en bekant, en mamma till ett barn på samma förskola, om de hade nya kläder, de såg så väldigt onvända ut sa hon. Jag svarade så klart ja och då frågade hon om jag jag aldrig köper begagnat. Nej säger jag och då sa hon att jag verkligen behöver tänka på miljön och på plånboken. Mina barn blir så bortskämda också sa hon.
Jag tänkte på det sen. Jag ger ju mina barn allting nytt för att jag själv aldrig fick något nytt, men överkompenserar jag kanske? Blir barn bortskämda om de aldrig får något begagnat? De får ju inte så mycket, det är inte nya kläder eller leksaker varannan dag, och inte särskilt dyrt, men när de får så får de nytt.
Tankar?