Umgängesrätt till farmor och farfar

Jag har ett barn som jag tar hand om själv. Pappan var med i början av barnets liv, men har tyvärr drogproblem och träffar barnet när han är ren (vilket inte är så ofta).

Barnets farföräldrar har sedan start varit väldigt på och måna om att få träffa barnet. Jag har aldrig haft något emot det och de har fått träffa barnet med mig en gång i veckan. På sistone har de börjat bete sig rätt illa mot mig och jag har ont i magen inför varje besök. De är emot att jag och barnet fortfarande ammar, de tycker att barnet är för beroende av mig, de anser att jag klär barnet fel, osv. Med andra ord - de LETAR fel och gillar inte mig för fem öre.

Jag mår psykiskt dåligt av att träffa dem. Att lämna barnet själv med dem är inte ett alternativ. Jag undrar om jag, juridiskt sett, kan bryta kontakten med dem? Eller åtminstone minska våra träffar från en gång i veckan till en gång i månaden? Och hur ska jag i såna fall motivera detta?

Jo, det kan den. Kanske dags att du läser lagen? De har ingen absolut umgängesrätt, det avgörs i varje individuellt fall. Men tingsrätten kan besluta om att ge dem rätten. Eller egentligen är det barnets rätt och barnets bästa det grundas på.

Kan faktiskt förstå att de tycker det är märkligt att du fortfarande ammar en snart 2-årig. Det hör nämligen till ovanligheterna. Det binder ju även barnet mer än nödvändigt till dig. Så länge du håller på med det så kan de ju inte passa barnet någon gång utan din medverkan och det är säkert en nagel i ögst på dem. Att du alltid "måste" vara med är också ett sätt att förmedla att de inte klarar av att umgås med sitt barnbarn utan dig i närheten eller att du inte vill ge dem den möjligheten. Oavsett vilket så lär de inte uppskatta budskapet. Har också förståelse för att de vill träffa sitt barnbarn så ofta det går och skapa en nära relation till hen nu när deras son inte är kapabel att utöva sitt föräldraskap och gärna utan dig. Kan dock hålla med om att en gång per vecks är ofta så länge ni inte bor nära varandra.

Känns tyvärr som en typisk "jag är mamma med tveksam förmåga att se saker från andra perspektiv än mitt och sätter därför mina intressen före barnets"-tråd. Förstår inte på vilket sätt barnet far illa av att träffa dem. Att det är jobbigt för dig är i sammanhanget av underordnad betydelse.

Istället för att bryta med dem tycker jag att du ska göra på samma sätt som om de varit dina föräldrar; säg till!

De verkar ju känna sig tillräckligt bekväma med dig för att behandla dig som sin dotter ..

Stopp där! Jag tycker om er och tycker att det är jätteviktigt att xx får träffa er. Det vet ni väl? Jag är ju här varje vecka! Men när ni tjatar om amningen och som nu påpekar att jag valt fel kläder, då känns det som ni letar fel. Jag blir ledsen och har inte lust att komma hit. Ni måste ha tilltro till att jag som mamma tar de beslut som är bäst för mitt barn. Jag uppskattar att ni bryr er om xx men det är Mina beslut att ta. Snälla, lova att inte tjata mer om sånt här?

Att ha många vuxna som bryr sig är en ovärderlig tillgång i livet för ett barn. Det kommer också att vara värdefullt för dig, om du kan sätta dina gränser och ni kan hitta en god balans på hur ofta ni träffas.

Bra skrivet! Håller med om allt inklusive amningen.

Tycker absolut inte att ts ska utesluta farföräldrarna då hon tyvärr valt en sjuk far till sitt barn så är dessa bra att ha på pappans sida av familjen.