Välja relation

Ja, det fatta något i dig, empati. Och ja, hans barn förtjänar definitivt en bättre människa, så för hans barns skulle, lämna honom. Personer som dig ska inte vara runt barn, jag tycker synd om dina egna som har växt upp med en sådan empatilös mamma. 

En person som ser till sitt eget bästa istället för barnets, ska inte ha med barn att göra. 

Hans barn. Barnet kommer att se att du är totalt ointresserad av honom och det kan aldrig vara bra. Du och din partner verkar totalt olika, han är barnkär och du tycker inte om barn, en sådan relation kommer aldrig att fungera.

Det som är jävligt taskigt mot pappans barn är att TS inte vill ha med barnet att göra, och det är absolut inget som pappan ska respektera, det är ingen önskedröm utan en självklarhet: går man in i en relation så går man också in i allt vad det innebär, barn, bonusbarn, expartners, osv, det är inget man bara kan välja bort. 

Om man har empati så ser man inte barn som enbart negativt och energibov, utan de ger även energi, lycka och glädje men du nämner aldrig något utav detta utan pratar bara om "att du har betett dig korrekt". Var finns känslorna? 

Det låter mer som om du har en utmattningsdepression...

Jag tycker att du TS verkar vara en reflekterande person som har varit väldigt tydlig mot din nya man. Förstår att du tycker synd om nye mannens barn när han bygger upp förväntningar hos barnet som du känner att du inte kan uppfylla. Samtidigt undrar jag om inte ni har en lite ojämlik relation, där du mest vill ha honom som ett sidoprojekt på din egentid, lite som en kk kanske (ingen värdering i det), medan han har djupare känslor för dig och vill bli familj. Det gör lite ont att läsa din beskrivning, jag förstår vad du säger men samtidigt är det svårt att förstå varför du verkar ha bestämt dig för att inte släppa in honom och hans barn i ditt liv på riktigt. Att du har en negativ erfarenhet av bonusliv betyder ju inte att denna relation skulle bli på samma sätt. Det låter inte som att du har så varma känslor för den nye mannen innerst inne, och då är det kanske bättre att inte slösa bort hans och hans barns tid. Du har tre barn men han har bara ett; det är säkert ensamt och tråkigt ibland och både han och barnet har säkert en längtan efter att vara flera, ha syskon eller bonussyskon. Du sitter med allt detta men vill inte släppa in dem i den gemenskapen och det låter faktiskt lite grymt tycker jag.

Tack! Jag har lätt för att känna att jag är en dålig människa som inte ger det människor vill ha av mig. Även om min mer analytiska förnuftiga sida säger att det är fel :)

Och jag tror han har en egocentrisk sida. Att han är van vid att utgå från sig själv och sina behov. Ser saker ur sitt perspektiv. Medan jag är van, om inte annat efter 18 år som ensamförälder, att hela tiden se till andras. Tror det är det magkänslan försöker säga. Att jag riskera att falla väldigt hårt tillbaka i samma hjulspår och leva hans liv istället för mitt.

Jag förstår att jag kan låta känslokall (?) När jag analyserar det hela. Men det är jag inte. Jag älskar honom faktiskt. Av hela mitt hjärta. Jag har en väldigt stark känslomässig sida. Men också en väldigt analytisk. Och här använder jag den andra.

Jag tror vår relation är ojämlik på det sättet att jag har mer (negativ) relationserfarenhet. Vilket gör att jag hela tiden har den där analytiska realismen i mig. Att jag i all rosa förälskelsdimma har en del av mig som ser klart på situationen. Jag har, ska väl också sägas, gått en hel del i terapi för att bearbeta mitt mer känslostormande jag som gett mig in i relationer som nästan knäckt mig. Så tills viss del är det här ju insikter jag jobbat mig till med proffs.

Och just det där du säger är det jag också känner. Och har känt så starkt att jag hållit på att ge upp mig själv helt tidigare. Och som därför nu ger en direkt ångest när jag känner de känslorna. Att jag är grym och elak som inte ger mer av mig själv. Att jag kan ju ge mer, hela tiden lite mer. Anpassa mig lite till. Att det viktiga är att andra är lyckliga. Inte vad jag vill. Att jag måste leverera.

Men det som skaver är ju också just den känslan. Hans lycka kan ju inte ligga på oss. Det kan ju inte vara upp till mina snart flygfärdiga tonåringar att vara glada skojiga barnvakter tex. På mig och oss att fylla deras liv med liv. Osv. Att det är så han ibland får mig att känna mig/oss. Som ett tivoli som ska komma och leverera glädje och liv till honom och hans barn. Jag förstår att det handlar om mycket känslor hos mig själv av att ha känt mig utnyttjad och tömd tidigare, framför allt styvfamiljsrelationen Men om han älskade mig så mycket som han säger skulle han väl respektera den känslan...? Den jag är? Jag och mitt förflutna. (Och mina barns. De stora är ju också så klart oerhört skeptiska till nya relationer eftersom de minns hur det var och hur jag mådde) är ju precis lika mycket ett paket som nåt annat. Som man får ta som det är eller lämna.? Skulle han ställa det kravet på mig uttryckligen att jag behövde gå in i hela bonuslivet. Hade jag lämnat. Om än med enorm sorg i hjärtat. Men nu blir det så svårt när han med ord säger att han absolut inte gör det.

Hur tycker du att han behandlar sitt barn utan empati?