Vågar inte åka iväg med mitt barn

Hbhn skrev 2018-08-20 13:43:08 följande:

Hej!

Min 4 månaders son har aldrig tyckt att det här med att sova har varit skoj. Nätterna är inte roliga men det är dagarna som är det verkliga problemet. Han kan vara hur trött som helst men är vi inte hemma så är han helt omöjlig att få att sova.

Hemma somnar han ibland vid bröstet och ibland i en gunga (ibland efter nån timmes bärande) och sover ca 30-45 minuter åt gången. Jag är trött på folk som säger att ungen somnar av sig själv när han behöver sova! Han vill inte vara i vagn eller sjal och sele funkar bara när han får sitta utåt så att han ser allt som händer.

Innan jag fick barn sa jag så käckt att ?jag ska inte låta barnet hindra mig från att göra saker?. Men när jag varit iväg med trött, skrikande unge som vägrar sova ett antal gånger så ändrade jag mig. Har åkt till mina föräldrars hus på dagen när de är på jobbet för att ?träna? på att somna borta. Det har bara resulterat i flera timmars bärande med ledsen pojke :(

Börjar bli knäckt.

Din bebis är fortfarande väldigt liten och det är mycket som kommer att förändras bara under de kommande månaderna. Tror att de flesta (moderna) mammor tänkt som du att de skulle leva på som vanligt, med en nöjd och glad bebis med på alla roligheter. Men så blir det faktiskt inte för alla eller ens särskilt många mammor. De flesta får ändra rätt mycket på sina liv för att passa bebisar som inte sover så bra, inte äter så bra, kräks hela tiden, har ont i magen eller bara är allmänt krävande och inte gillar att göra saker.

Om du börjar bli knäckt så är det kanske läge för lite avlastning så att du får komma iväg en stund. Men kanske också att du ska ändra dina förväntningar och inse att precis såhär är det att ha barn och ibland (ganska ofta) får man sätta sina egna behov och önskemål åt sidan för att det ska fungera för bebisen.

Det kommer att förändras, men det kommer att ta den tid det tar.

Hbhn skrev 2018-08-20 15:04:41 följande:

Tack för svar!

Ja, visst är han liten och det kommer inte vara såhär för alltid. Det värsta är kanske att jag känner mig väldigt ensam i det här. Sambon tycker inte det är så farligt (men orkar aldrig engagera sig själv). Han skyller på att han ändå inte kan göra något eftersom jag har maten (här vägras även napp och flaska, både bröstmjölk och ersättning) men bära kan han tydligen inte heller.

Usch. Mest känner jag kanske mig ensam och trött.

Det är du säkerligen inte heller ensam om, jag minns den känslan också från när mina barn var bebisar. Jag hade också en som var lite mer krävande med sömn och mat och det var jobbigt. Ensam, sliten och trött. Och trodde att alla andra gick på mysiga caféer jämt med sina gurglande nöjda bebisar som aldrig sa pip. Min bebis sov dåligt så jag såg ut som ett hålögt spöke, på dagarna var han skrikig och missnöjd och lät ofta som en mistlur (inte så poppis eller kul på café). Bäst sov han i vagnen och jag gick i timmtal med vagnen och hann inte mycket annat.

Om pappan inte heller är så delaktig så finns ju dels känslan av att vara sliten av situationen och även kanske känslan av att inte få stöd, att vara irriterad på den andre som inte tar sin del.

Finns det öppen förskola eller mammagrupp där du bor? Jag trodde inte innan barnen att jag skulle stå ut med eller behöva sånt, men sen blev det en livlina för mig att träffa andra mammor med barn i samma ålder och att gå på Öppna för att få prata med vuxna nån gång (och ändå få förståelse för att man nästan aldrig hinner avsluta en mening...) Vi stöttade varann i alla de här känslorna och fick tips om hur vi skulle hantera barnen och dessutom hade vi rätt kul. Jag är fortfarande nära vän med några ur min gamla mammagrupp även fast våra barn är rätt stora nu.

Vågar inte åka iväg med mitt barn

INNEHÅLL