• Äldre 20 Aug 13:43
    7884 visningar
    19 svar
    19
    7884

    Vågar inte åka iväg med mitt barn

    Hej!

    Min 4 månaders son har aldrig tyckt att det här med att sova har varit skoj. Nätterna är inte roliga men det är dagarna som är det verkliga problemet. Han kan vara hur trött som helst men är vi inte hemma så är han helt omöjlig att få att sova.

    Hemma somnar han ibland vid bröstet och ibland i en gunga (ibland efter nån timmes bärande) och sover ca 30-45 minuter åt gången. Jag är trött på folk som säger att ungen somnar av sig själv när han behöver sova! Han vill inte vara i vagn eller sjal och sele funkar bara när han får sitta utåt så att han ser allt som händer.

    Innan jag fick barn sa jag så käckt att ?jag ska inte låta barnet hindra mig från att göra saker?. Men när jag varit iväg med trött, skrikande unge som vägrar sova ett antal gånger så ändrade jag mig. Har åkt till mina föräldrars hus på dagen när de är på jobbet för att ?träna? på att somna borta. Det har bara resulterat i flera timmars bärande med ledsen pojke :(

    Börjar bli knäckt.

  • Svar på tråden Vågar inte åka iväg med mitt barn
  • Anonym (.)
    Äldre 20 Aug 13:55
    #1

    Mitt barn sover allra bäst hemma, iof bara 1 år. Jag åker inte iväg förrän efter sovstunden. Kan det vara något? Det kommer inte alltid vara såhär. Bjudhem folk, ta kortare promenader. 

  • Äldre 20 Aug 14:07
    #2

    Att de sover bäst hemma är ju inte så konstigt egentligen :)

    Jag väntar till efter sovstunden men då jag bor ute i skogen så tar det minst 30 minuter efter att han vaknat tills vi är på plats någonstans. Det innebär 1,5 timme innan han börjar bli trött och gnällig igen..

    Kanske är det lyx att tro att man kan göra nåt annat än att vara hemma.. vi blir bjudna på dop och kalas mm men vågar knappt tacka ja till nånting och folk tycker att jag förstorar upp saker men blir ju såå ledsen och besviken varje gång det misslyckas totalt..

  • Äldre 20 Aug 14:24
    #3
    Hbhn skrev 2018-08-20 14:07:02 följande:

    Att de sover bäst hemma är ju inte så konstigt egentligen :)

    Jag väntar till efter sovstunden men då jag bor ute i skogen så tar det minst 30 minuter efter att han vaknat tills vi är på plats någonstans. Det innebär 1,5 timme innan han börjar bli trött och gnällig igen..

    Kanske är det lyx att tro att man kan göra nåt annat än att vara hemma.. vi blir bjudna på dop och kalas mm men vågar knappt tacka ja till nånting och folk tycker att jag förstorar upp saker men blir ju såå ledsen och besviken varje gång det misslyckas totalt..


    Det är ju övergående. Om ett år så sover han mkt mindre och det går att vara iväg längre stunder. Turas om vem av er vuxna som går på dop/kalas (den vars släkt/vän det gäller) så ni inte hamnar utanför. Inte lika kul att gå själv men det är bara ett år och bättre än att inte gå alls?
  • Anonym (bebis­)
    Äldre 20 Aug 14:32
    #4
    Hbhn skrev 2018-08-20 13:43:08 följande:

    Hej!

    Min 4 månaders son har aldrig tyckt att det här med att sova har varit skoj. Nätterna är inte roliga men det är dagarna som är det verkliga problemet. Han kan vara hur trött som helst men är vi inte hemma så är han helt omöjlig att få att sova.

    Hemma somnar han ibland vid bröstet och ibland i en gunga (ibland efter nån timmes bärande) och sover ca 30-45 minuter åt gången. Jag är trött på folk som säger att ungen somnar av sig själv när han behöver sova! Han vill inte vara i vagn eller sjal och sele funkar bara när han får sitta utåt så att han ser allt som händer.

    Innan jag fick barn sa jag så käckt att ?jag ska inte låta barnet hindra mig från att göra saker?. Men när jag varit iväg med trött, skrikande unge som vägrar sova ett antal gånger så ändrade jag mig. Har åkt till mina föräldrars hus på dagen när de är på jobbet för att ?träna? på att somna borta. Det har bara resulterat i flera timmars bärande med ledsen pojke :(

    Börjar bli knäckt.


    Din bebis är fortfarande väldigt liten och det är mycket som kommer att förändras bara under de kommande månaderna. Tror att de flesta (moderna) mammor tänkt som du att de skulle leva på som vanligt, med en nöjd och glad bebis med på alla roligheter. Men så blir det faktiskt inte för alla eller ens särskilt många mammor. De flesta får ändra rätt mycket på sina liv för att passa bebisar som inte sover så bra, inte äter så bra, kräks hela tiden, har ont i magen eller bara är allmänt krävande och inte gillar att göra saker.

    Om du börjar bli knäckt så är det kanske läge för lite avlastning så att du får komma iväg en stund. Men kanske också att du ska ändra dina förväntningar och inse att precis såhär är det att ha barn och ibland (ganska ofta) får man sätta sina egna behov och önskemål åt sidan för att det ska fungera för bebisen.

    Det kommer att förändras, men det kommer att ta den tid det tar. 
  • Äldre 20 Aug 15:04
    #5

    Tack för svar!

    Ja, visst är han liten och det kommer inte vara såhär för alltid. Det värsta är kanske att jag känner mig väldigt ensam i det här. Sambon tycker inte det är så farligt (men orkar aldrig engagera sig själv). Han skyller på att han ändå inte kan göra något eftersom jag har maten (här vägras även napp och flaska, både bröstmjölk och ersättning) men bära kan han tydligen inte heller.

    Usch. Mest känner jag kanske mig ensam och trött.

  • Anonym (bebis­)
    Äldre 20 Aug 15:22
    #6
    Hbhn skrev 2018-08-20 15:04:41 följande:

    Tack för svar!

    Ja, visst är han liten och det kommer inte vara såhär för alltid. Det värsta är kanske att jag känner mig väldigt ensam i det här. Sambon tycker inte det är så farligt (men orkar aldrig engagera sig själv). Han skyller på att han ändå inte kan göra något eftersom jag har maten (här vägras även napp och flaska, både bröstmjölk och ersättning) men bära kan han tydligen inte heller.

    Usch. Mest känner jag kanske mig ensam och trött.


    Det är du säkerligen inte heller ensam om, jag minns den känslan också från när mina barn var bebisar. Jag hade också en som var lite mer krävande med sömn och mat och det var jobbigt. Ensam, sliten och trött. Och trodde att alla andra gick på mysiga caféer jämt med sina gurglande nöjda bebisar som aldrig sa pip. Min bebis sov dåligt så jag såg ut som ett hålögt spöke, på dagarna var han skrikig och missnöjd och lät ofta som en mistlur (inte så poppis eller kul på café). Bäst sov han i vagnen och jag gick i timmtal med vagnen och hann inte mycket annat. 

    Om pappan inte heller är så delaktig så finns ju dels känslan av att vara sliten av situationen och även kanske känslan av att inte få stöd, att vara irriterad på den andre som inte tar sin del.

    Finns det öppen förskola eller mammagrupp där du bor? Jag trodde inte innan barnen att jag skulle stå ut med eller behöva sånt, men sen blev det en livlina för mig att träffa andra mammor med barn i samma ålder och att gå på Öppna för att få prata med vuxna nån gång (och ändå få förståelse för att man nästan aldrig hinner avsluta en mening...) Vi stöttade varann i alla de här känslorna och fick tips om hur vi skulle hantera barnen och dessutom hade vi rätt kul. Jag är fortfarande nära vän med några ur min gamla mammagrupp även fast våra barn är rätt stora nu. 
  • Äldre 20 Aug 16:16
    #7
    Hbhn skrev 2018-08-20 15:04:41 följande:

    Tack för svar!

    Ja, visst är han liten och det kommer inte vara såhär för alltid. Det värsta är kanske att jag känner mig väldigt ensam i det här. Sambon tycker inte det är så farligt (men orkar aldrig engagera sig själv). Han skyller på att han ändå inte kan göra något eftersom jag har maten (här vägras även napp och flaska, både bröstmjölk och ersättning) men bära kan han tydligen inte heller.

    Usch. Mest känner jag kanske mig ensam och trött.


    Oj är pappan inte så delaktig är situationen helt annan. Fokusera då bara på att orka själv och strunta i det sociala. Släktingar kan hälsa på er. Jag var nästan bara hemma med min bebis eftersom jag var i samma situation. Det blir bättre snart :) Din sömn är viktigare än något annat.
  • Äldre 21 Aug 10:37
    #8

    Min filosofi när det kommer till livet med barn är att alltid ta den bekvämaste och enklaste vägen.

    För oss har det varit att åka hem vid 8 tiden när vi är borta, så att vårt barn somnar för natten i bilen.

    Om du blir knäckt av att leva upp till ditt mål att inte låta barnet ändra ditt liv så fungerar det inte riktigt. Ha istället som mål att barn inte ska göra ditt liv mer besvärligt än nödvändigt. Även om detta innebär tidig hemgång en tid framöver.


    Korrekturläser som en kratta
  • Äldre 21 Aug 10:40
    #9

    Oj såg ditt andra svar.

    Om du har ork så ställ krav på pappan!

    Om du inte tillåts dela bördan med pappan så är det klart att du inte orkar med allt. Det är inte ditt misslyckande. Det är hans.


    Korrekturläser som en kratta
  • Äldre 21 Aug 15:27
    #10

    Jag håller med alla ovanstående, också, att livet ändras när man får barn och man får liksom anpassa sig till bebis dagsform. Nu har jag haft en relativt nöjd bebis, men inland har jag tänkt mig dagen på ett sätt men fått revidera när lillen inte alls är med på noterna. Så är det ju och det är en kort tid, men när man är mitt i det så känns det inte så och jag vill ändå komma med några idéer. Alla är vi olika för vissa är acceptans att det är så här och bara släppa tanken det de behöver, jag är en sån person som behöver ?försöka något? även om det inte fungerar mår jag bra när jag får känna mig aktiv. Där är vi alla olika, så jag kommer med idéer för det är det jag själv velat haft, så med det sagt menar jag inte att allt har en lösning ibland är det bara som det är, men som sagt jag mår bra av att försöka, och är du sådan kanske det kan hjälpa att prova lite saker ändå

    Jag hade provat att välja en plats för dagsvila som du alltid har med dig, vagnen eller sele tex, så hade jag kämpat på med den hemma, får du honom bekväm i sin vagn och att somna där så har du alltid hans trygga sovplats med dig. Min son har alltid sovit bra på nätterna men på dagtid ville han endast sova på mig, jag kämpade in att kunna använda vagnen, han har sedan dess tagit förmiddagsvilan i vagn på promenad nästan varje dag, så när vi är borta har det fungerat med vagnen, jag var visserligen i början tvungen att gunga den, men det kan man göra sittandes borta, eller på ett fik osv också. Jag använde även sele och hängde en tunn filt över honom (man får lämna luftglipor nertil så det inte blir för varmt, blir dålig luft) när man stängde ute synintrycken så somnade han nästan direkt, så prova det om du inte redan gjort det.

    Hoppas du får möjlighet att komma ut lite, man behöver det <3


    Mamma till en liten pojke sedan 9-12-17
  • Äldre 21 Aug 17:47
    #11

    Jag skulle också rekommendera öppen förskola/babycafé eller liknande. Då är man där en timme eller två och får lite socialt liv med andra i samma situation och sedan går man hem. Många bebisar blir trötta av alla extra intryck. Nu är äldsta snart 8 år och jag känner fortfarande igen folk från öppna förskolan och babycaféerna. Nu med tredje har vi gått mer sporadiskt då äldsta börjat skolan och de tiderna ska passas. 

    Sedan får man hitta det som funkar. Första barnet sov bara på mig, medan vagnen rullade eller i sjalen. När hon blev äldre satt jag många kvällar och skumpade på pilatesbollen för att söva henne. Andra barnet vägrade vagn fram till 6 månaders ålder om jag inte minns fel. Jag fick helt enkelt söva henne i selen och sedan kunde hon läggas ner om jag hade tur. 

    Sedan tycker jag att din man får börja engagera sig och avlasta dig. Jag har känt att livet har lättat framåt 6-8 månader då bebisen börjar sova längre och mer regelbundet samt att vanlig mat kan ges av vilken förälder som helst. Då har jag ändå ammat delvis uppåt året.

  • Äldre 21 Aug 19:48
    #12

    Jag känner igen mig! Jag tänkte precis som du att bebisen skulle bli som en bonus till vårt och mitt vanliga liv, bebisen får ju följa med på restaurang och kafé! Sure. Hen hatade vagnen så de långa, härliga skogspromenaderna var bara att glömma. Sover gör hen som din bebis, korta stunder på dagen och helst inte själv. Efter den här glödheta sommaren, när vi bara suttit inne, har jag börjat klättra på väggarna. Nu åker jag iväg ändå. Det verkar som om vi bor väldigt olika, jag bor i Stockholm och har säkert lättare att ta mig iväg. Det som jag insett är att det får ta den tid det tar. Vi har ett köpcentrum tio minuters promenad hemifrån och häromveckan tog det mig en timme att ta mig dit. Jag hade ingen tid att passa så jag försökte att inte stressa upp mig. Stannade och ammade två långpass, hade med mig vatten och choklad. Det var så skönt att bara komma ut, även om jag bara kom till en parkbänk några hundra meter hemifrån. Idag var vi inne i stan och lunchade med en kompis, hela dagen tog det men jag hade marginal dit och ingen tid att passa när jag skulle hem. Bebisen skrek en del på restaurangen men jag klarade det. Man får försöka tänka att man klarar det - du klarar det. I värsta fall får man vända hem igen, det har jag gjort flera gånger. Jag vet inte hur det är för dig men för mig kändes det bättre att gå ut själv i början, alltså att inte träffa någon. Då behöver du inte bli sen eller känna att du måste ursäkta dig om du är disträ.

    Jag känner igen det där med att "det är bara att ta sig ut" etc. Min mamma är expert på såna kommentarer, "låt hen ligga du, hen somnar snart." (Nej, jag lämnar inte min skrikande bebis själv i sovrummet, hen ska inte skrika sig till sömns!), "Lägg hen i vagnen så somnar hen!" (Varför tror hon jag kånkar runt på barnet i sele om det inte har några problem att ligga i vagnen?). Suck. Det är bara att le och andas lugnt. Tro på att du faktiskt känner ditt barn bäst. Och gör inget du inte känner dig redo för! Det finns inga måsten, vill du gå och fika så gör det men annars låt bli? Bjud hem de som vill träffa dig. Lycka till! (Oj, vad långt det blev!)

  • Äldre 21 Aug 20:17
    #13
    jagjag skrev 2018-08-21 19:48:34 följande:

    Jag känner igen mig! Jag tänkte precis som du att bebisen skulle bli som en bonus till vårt och mitt vanliga liv, bebisen får ju följa med på restaurang och kafé! Sure. Hen hatade vagnen så de långa, härliga skogspromenaderna var bara att glömma. Sover gör hen som din bebis, korta stunder på dagen och helst inte själv. Efter den här glödheta sommaren, när vi bara suttit inne, har jag börjat klättra på väggarna. Nu åker jag iväg ändå. Det verkar som om vi bor väldigt olika, jag bor i Stockholm och har säkert lättare att ta mig iväg. Det som jag insett är att det får ta den tid det tar. Vi har ett köpcentrum tio minuters promenad hemifrån och häromveckan tog det mig en timme att ta mig dit. Jag hade ingen tid att passa så jag försökte att inte stressa upp mig. Stannade och ammade två långpass, hade med mig vatten och choklad. Det var så skönt att bara komma ut, även om jag bara kom till en parkbänk några hundra meter hemifrån. Idag var vi inne i stan och lunchade med en kompis, hela dagen tog det men jag hade marginal dit och ingen tid att passa när jag skulle hem. Bebisen skrek en del på restaurangen men jag klarade det. Man får försöka tänka att man klarar det - du klarar det. I värsta fall får man vända hem igen, det har jag gjort flera gånger. Jag vet inte hur det är för dig men för mig kändes det bättre att gå ut själv i början, alltså att inte träffa någon. Då behöver du inte bli sen eller känna att du måste ursäkta dig om du är disträ.

    Jag känner igen det där med att "det är bara att ta sig ut" etc. Min mamma är expert på såna kommentarer, "låt hen ligga du, hen somnar snart." (Nej, jag lämnar inte min skrikande bebis själv i sovrummet, hen ska inte skrika sig till sömns!), "Lägg hen i vagnen så somnar hen!" (Varför tror hon jag kånkar runt på barnet i sele om det inte har några problem att ligga i vagnen?). Suck. Det är bara att le och andas lugnt. Tro på att du faktiskt känner ditt barn bäst. Och gör inget du inte känner dig redo för! Det finns inga måsten, vill du gå och fika så gör det men annars låt bli? Bjud hem de som vill träffa dig. Lycka till! (Oj, vad långt det blev!)


    Åh igenkänning på det sista ?men varför sitter du och gungar på vagnen hela tiden vänjer du han vi det nu då kommer du behöva hålla på så hela tiden? ?men varför kånkar du runt på honom när han sover, lägg ner honom här? ?bär du alltid på honom så mycket? SUCK! Alltså visst sluta gunga vagnen kan jag ju så har vi skrikfest här sen i en timme för han är fortfarande trött men inte tillräckligt trött för att somna om (tror du inte jag försökt) och ?lägg ner honom? sure på egen risk säger jag bara... Min bebis ville sova hos mig dagtid eller i rullande vagn första 5 månaderna. Folk säger så mycket, och tror sig veta så mycket. Är det något jag lärt mig och önskar jag vetat från början, jag känner mitt barn bäst, och JAG vet vad som fungerar och vill jag testa något nytt gör jag INTE det på tant Agdas 70-års kalas....
    Mamma till en liten pojke sedan 9-12-17
  • Anonym (4)
    Äldre 22 Aug 11:34
    #14

    Sluta bär på ungen.

  • Äldre 22 Aug 12:26
    #15

    Om sömnen fungerar bättre hemma så är min tanke att du kanske stannar hemma så mycket som möjligt med barnet tills det finns en rutin. När du har rutin på sovandet och maten och allt annat så kan du börja jobba runt den rutinen när du går ut.

    Det är ju helt olika hur man ser på saker, men när min äldsta föddes så ändrade vi våra vanor totalt. Det var liksom aldrig snack om att barnet skulle vara en mysig liten bonus i vårt vanliga liv, utan det var barnets behov och rutiner som satte agendan. Min erfarenhet av det är att det blir en jätteomställning de första månaderna, men att man i princip har igen det resten av småbarnstiden. Men som sagt, det beror också på hur man är som person och som familj. För oss fungerade det utmärkt, för andra skulle det säkert kännas otroligt begränsande. (Vi har fortsatt med otroligt tydliga rutiner - inte regler, men rutiner - även med fler och numer äldre barn, och jag har inte ångrat det en sekund.)

  • Äldre 29 Aug 16:44
    #16

    Tack för alla tips och all stöttning.

    Just nu är det kaos. Han vägrar sova även hemma om dagarna. Han är arg och ledsen hela tiden och ofta för upprörd för att amma även om han visar att han är hungrig.

  • Anonym (Jgzjg­zjzg)
    Äldre 29 Aug 17:09
    #17

    Mitt första barn var otroligt närhetskrävande. Jag är aktiv som person och hade räknat med långa skogspromenader med sele, stanna och amma och sedan radkt vidare i höstljuset. HAHAHA är allt jag säger.

    Det positiva är att han (och faktiskt alla andra närhetskrävande barn jag känner när jag tänker efter) har blivit en otroligt empatisk, verbal och smart liten krabat. Kanske för att han faktiskt fått (och tagit) mycket uppmärksamhet. Men kanske det ändå för något gott med sig?

  • Äldre 29 Aug 19:50
    #18
    Hbhn skrev 2018-08-29 16:44:19 följande:

    Tack för alla tips och all stöttning.

    Just nu är det kaos. Han vägrar sova även hemma om dagarna. Han är arg och ledsen hela tiden och ofta för upprörd för att amma även om han visar att han är hungrig.


    En sån där amningsvägringsperiod hade vi precis runt 4mån, ibland vägrade han helt och bara skrek och vissa dagar vägrade han ena bröstet. Det gick över på några dagar men jag var helt förtvivlad mitt i det. Vet inte om det beror på någon fas just där, då jag har haft vänner som upplevt samma, hoppas det går över snart och han iaf börjar äta och sova hemma ordentligt igen <3
    Mamma till en liten pojke sedan 9-12-17
  • Äldre 29 Aug 22:12
    #19
    Jsv17 skrev 2018-08-21 20:17:23 följande:

    Åh igenkänning på det sista ?men varför sitter du och gungar på vagnen hela tiden vänjer du han vi det nu då kommer du behöva hålla på så hela tiden? ?men varför kånkar du runt på honom när han sover, lägg ner honom här? ?bär du alltid på honom så mycket? SUCK! Alltså visst sluta gunga vagnen kan jag ju så har vi skrikfest här sen i en timme för han är fortfarande trött men inte tillräckligt trött för att somna om (tror du inte jag försökt) och ?lägg ner honom? sure på egen risk säger jag bara... Min bebis ville sova hos mig dagtid eller i rullande vagn första 5 månaderna. Folk säger så mycket, och tror sig veta så mycket. Är det något jag lärt mig och önskar jag vetat från början, jag känner mitt barn bäst, och JAG vet vad som fungerar och vill jag testa något nytt gör jag INTE det på tant Agdas 70-års kalas....


    Min svärmor är exakt likadan! Förstår inte varför man tror att man bara för man haft barn en gång att man sedan skulle vara expert på allas barn. Varför tror de att alla vill ha deras råd?
Svar på tråden Vågar inte åka iväg med mitt barn