Vågar inte åka iväg med mitt barn

Mitt första barn var otroligt närhetskrävande. Jag är aktiv som person och hade räknat med långa skogspromenader med sele, stanna och amma och sedan radkt vidare i höstljuset. HAHAHA är allt jag säger.

Det positiva är att han (och faktiskt alla andra närhetskrävande barn jag känner när jag tänker efter) har blivit en otroligt empatisk, verbal och smart liten krabat. Kanske för att han faktiskt fått (och tagit) mycket uppmärksamhet. Men kanske det ändå för något gott med sig?