Abortmoståndare, hycklare?

Jag är starkt emot att man ska rädda barn som föds i v 24. Risken för skador och men är så stor. Jag vet detta eftersom jag jobbar dessa barn när det inte gått så bra för dem. 

Dagens neonatalvård är så inriktad på att rädda till varje pris och ösa resurser över de barnen så länge de ligger inne på neonatalavdelning. Men sen, sen får de klara sig själva med alla men och senkomplikationer. Bättre att sätta gränsen för när barnen ska räddas lite högre, v 26 tex.

Sen blandar du ihop personliga val med samhällsansvar. Du kan ha vilken personliga uppfattning du vill, men i ett samhälle måste man ha nåt slags regler för att det ska bli likvärdigt. Du kan ju vara emot abort för din egen del och då låta bli att göra abort, men ändå tycka att abort ska vara fritt för den som vill och då låta dem som vill göra abort.

Även om du visste att barnet du väntar skulle vara så svårt skadat att det skulle dö direkt efter födseln? Du skulle hellre gå tiden ut och föda ett barn som dör efter förlossningen än att spara både dig och barnet det lidandet genom en sen abort?

Det är såklart ett personlig val och helt okej, men har du verkligen tänkt igenom det mest sannolika scenariot här?

Är det mindre horribelt om det barnet föds i v 40 och är så svårt skadat att det dör strax efter födseln?

Den stora merparten av de som aborteras efter v 18 är det. Och tidigare än så kan inget foster ligga och pipa och röra sig vilket var inlägget jag svarade på. 

Hur tycker du att man ska göra med de barnen då?

De ska få bäras i 9 månader av en kvinna som är alldeles för ung eller som lever ett liv som inte på något sätt bidrar till hälsa hos ett blivande barn.

Och sen då? Adopteras bort? Leva med sin hemlösa mamma eller mamman som är så ung att hon själv är ett barn? 

Återigen - skillnad på vad du tycker och det som samhället står för. I dag räddas barn ända ner till v 23 och det blir inget bra. Jag tycker att gränsen för när man ska rädda prematurfödda barn ska höjas till omkring v 26 eftersom de allra minsta blir så skadade.

Argumenten för att sänka abortgränsen är ofta att man närmar sig tiden då ett barn kan räddas. Men jag tycker att det pratas alldeles för lite om vad som blir av de barn som räddas så tidigt. Och vården är intensiv under den första tiden med alla resurser, och sen när barnet ska hem så finns det väldigt lite stöd och samhällsresurser att tillgå.

Och vad gäller abort allmänt så tycker jag att det är bättre om så många barn som möjligt föds önskade och välkomna och att abort erbjuds den som inte vill eller kan föda barnet som blivit till. 

Du svarade inte på min fråga. Vad tycker du man ska göra med de barnen?

Jag tycker att abort är helt okej av vilka skäl man än kan ha, ekonomi, ork, tid, lust eller av mer allvarliga skäl som att barnet är skadat, blivit till genom våldtäkt etc.

Men de som vurmar för att alla barn ska födas oavsett bör ju också tänka ett steg längre till vem som ska ta hand om alla dessa oönskade och presumtivt skadade barn. 

Nej alla mammor har inte modersinstinkt. Och även om de har det så skulle den bli ganska kraftigt reducerad av tex missbruk, psykisk sjukdom, att barnet kommit till genom våldtäkt och annat. 

Jag har barn själv och anser ändå att abort ibland är det bästa valet och att abort ska vara fri oavsett skäl. Jag älskar och vårdar de barn jag fått och velat ha och ser till att inte bli oönskat gravid, men skulle jag bli oönskat gravid skulle jag mycket väl kunna göra abort.

Jag tycker att man skulle ta ett större beslut i den frågan än att bara se till hur du som mamma upplevde saken. Ja, jag tycker att det är onödigt lidande som skapas när dessa barn räddas till en mycket osäker framtid. Och sen skär man samtidigt i assistans vilket gör familjelivet med ett svårt skadat barn än svårare.

Vilken är skillnaden för dig att ditt barn fick leva i 10 dagar jämfört med 1 dag? Jag förstår att det är känsligt för dig, men nu när du blandat in dina personliga erfarenheter... 

Det är ytterst får barn som föds i v 22-23 som inte får några men eller skador, över 50% får cerebral pares, ofta i svår grad. Merparten får lungproblem. Lidandet för barnet och familjen blir oerhört och går inte att förstå om man inte ser det dagligdags.  

Vem ska ta hand om dem då?

Nej, jag arbetar med handikappade barn, så för mig är det inte alls konstigt att de tas om hand. men av vem? Inte av den 14-åriga eller hemlösa mamman, utan av vem? Det kryllar inte direkt av fosterfamiljer eller adoptivföräldrar som tar emot svårt skadade barn.

Socialen blir inkopplad, ja, men sen då. VEM tar hand om barnet? Tar DU hem dem till dig och fostrar dem?