Gå på begravning där man inte träffat den avlidne?

För dig kanske en begravning bara är till för de efterlevande.

Men för väldigt  många andra är  en begravning minst lika mycket till  för att hedra den döda. För väldigt många är en begravning också minst lika mycket ett sätt att få säga adjö och tack för allt till en person som betytt mycket för en  än något man går på för att hedra de efterlevande. Det motsätter förstås inte på något sätt  att man respekterar och bryr sig om de efterlevande.

Om man har det här synsättet istället för ditt synsätt så kan det kännas väldigt, väldigt märkligt. att gå på en begravning för en person man aldrig har träffat. Det kan dessutom kännas väldigt märkligt för nära anhöriga till den döda som har det synsättet jag skrev om och inte ditt synsätt att möta någons nya partner - en partner som aldrig träffat den döda och som inte ens varit partner särskilt länge för första gången just på begravningen av sin döda anhöriga. Alla reagerar inte självklart på det positiva sätt du skrev i ditt inlägg i en sådan situation.

Med detta sagt så skulle jag också ha följt med min partner på begravningen av hans döda släkting jag aldrig träffat om det verkligen, verkligen hade betytt väldigt mycket för honom. Men nu hade han inte behovet av mitt stöd i den situationen och jag hade heller inte haft behov av hans stöd på en begravning av en släkting han aldrig träffat om det varit jag som var i motsvarande situation.

Jag och min partner är varandras förstahandsval när det gäller 95 procent av alla akiviteter.

Men just  när jag går på en begravning är mitt behov att  sörja , minnas och hedra den döda tillsammans med andra människor som också kände och sörjer den döda. Det är det stödet jag har behov av i just den situationen. Inte närvaron av en person som aldrig ens träffat den döda, även om den personen råkar vara min partner.

Och min partner känner ungefär likadant. I 95 procent av alla andra situationer är det som sagt varandras sällskap som är förstahandsvalet men inte just här.

Det finns liksom fler än ett sätt att se på saker.

Någonstans vid att stå med i dödsannons och sitta på första raden med den närmaste familjen efter 3,5 månad som någons partner  när det gäller en person man träffat en gång tycker jag att man med råge har passerat gränsen för vad man kan  kräva av en partner och om möjligt ännu mer vad man kan kräva av en potentiell svärdotter.

Jag hade helt enkelt inte ställt upp på det ,och om möjligt ännu mindre om det var partnerns mamma och inte partnern själv som propsade på det.

Men självklart hade jag varit oerhört noga med hur jag formulerade mig gentemot partnern och mamman när jag förklarade att jag inte sitter där framme.

Säger som skribenten här ovan, skönt att det ordnade sig. Och skönt att du har en bra relation till pojkvännens släkt :)