Detta är inte friskt....

Hur kände du inför att bli gravid innan du blev det? Var du tveksam då också eller ville du?

Jag ville bli gravid. Vi hade försökt i många år innan jag blev gravid. Så jag borde ju var glad och lycklig nu

Jag ville bli gravid. Vi hade försökt i många år innan jag blev gravid. Så jag borde ju var glad och lycklig nu

Vet du det är inte helt ovanligt och många gånger en ren skyddsmekanism du inte ens nog är medveten om vad den står för. Mitt råd är att be mvc om en remiss till en psykologin detta. Tro mig, det är inte första gången de hört denna typ av historia! Och du är inte en hemsk person!

Om det svängde efter att du blev gravid så skulle jag tro att det är graviditetshormoner som spökar och att du faktiskt skulle bli ledsen om du får missfall efter att de gått ur kroppen. I så fall borde det bli bättre med tiden. Kring v 13 och v 18 förändras hormonerna så du kan börja må bättre då.

Jag känner igen mig! Fast jag ville inte ha missfall, för jag tyckte att det verkade så jobbigt om jag behövde bli skrapad.

Det vände när gränsen för abort var passerad. Då hade jag inte längre något val och kunde istället fokusera på det som skulle komma. Jag tyckte dock aldrig att det var kul att vara gravid och jag älskade varken magen eller det som var i den. Men känslorna vände och blev starkare.

Jag fick också hjälp av en fantastisk psykolog. Först hamnade jag hos en som mvc hade kopplad till sig, men hon var helt värdelös. Jag mådde nästan sämre av att gå till henne. Det är viktigt att hitta rätt!

Lycka till!

Jag vet inte om jag vill gå och prata med nån. Vill inte ses som psykiskt sjuk fast jag vet att detta inte är normalt. Det känns skönt att läsa det ni skriver. Att detta är vanligt och jag inte är ensam om det. Tack fina underbara ni????

Jag var i lite liknande situation. Graviditet ett var positiv men läskig. Fick en underbar son som idag är snart 2 år gammal.

Blev gravid tidigt i år. Ren lycka och jag var så glad. Tyvärr slutade det i missfall. Jag blev jätte ledsen. Ledsen på ett sätt jag inte kunde beskriva.

Ca 8 veckor senare plussade jag igen. Kunde inte glädjas alls. Ville inte prata om graviditeten. Grät mkt, ångrade mig ngt enormt. Skämdes så otroligt för mina känslor? Min man var helt okej inför en abort om jag ville det för jag mådde så dålig. Jag fick remiss till bedömningssamtal och träffade en idiot till läkare som bara frågade om barnet var planerat. Jag svarade ja och han bara kläckte ur sig ?då förstår jag inte problemet?.

Jag blev ännu mer sänkt. Men valde att prata och älta med vänner och min man. Jag hoppades även på missfall så jag slapp ta ngt beslut själv. Såg jag ett nyfött barn eller barnkläder så fick jag en panikångestattack.

Med tiden växte tanken och känslorna och jag är nu i v23 och känner mig upprymd och glad över den här graviditeten och möjligheten till att ge min son ett syskon.

Jag kan än idag inte riktigt förstå min reaktion men jag tror att mkt var pga hormoner.

Känner så för din situation och hoppas att du får må bättre snart!

LittleSunshine84:

Hur långt kommer va du fick ditt missfall? När jag sa detta till min man att jag kände såhär, han sa bara att han ska köra mej till sjukhuset för en abort. Blev ännu mera ledsen och förtvivlad.

Hur känns det nu?

Jag var i v7-8 när jag fick mitt missfall.

Jag är överlycklig över graviditeten nu. Jag längtar efter lillebror. Jag tror att det var mkt hormoner och överväldigande känslor av rädsla och osäkerhet. Men nu är dom känslorna som bortblåsta!

Prata med din bm. Hon måste kunna hjälpa dig igenom det här.

Förstår att det är svårt för din man att förstå och veta hur han ska agera.