45 åring saknar högstadietiden
Är 45 år. Man. Hus. Familj. Barn. Bra jobb.
Saknar högstadietidens liv, fester och kärleksrelationer.
Så intensivt mitt känsloliv var då. Långt ifrån hur det är nu. Så djupa möten och upplevelser har jag aldrig fått sedan dess (inberäknat mina barn). Mycket var magiskt då. Att bli kär, lägga sin arm om en 14 årig flickvän, sex, tjuvröka, dricka sprit, hemmafester, musiken, kläderna, smyga hem i gryningen och lägga sig. Minnena av denna tid får mot kalla hjärta att värmas. Detta är långt före interneteran. Detta var tiden då man ringde hem till hemtelefonen och bjud ut någon tjej som man var intresserad av. Tjejerna hade tangatrosor och orakade kön och solade topless när man låg i gäng på stranden med bergsprängaren spelandes depeche mode "black celebration".
Allt var så naket och rått. Inga pengar hade jag ändå gjorde jag mer än jag gör nu.
Snygg kropp hade jag. Flickvän som hoppade upp på min rygg och rufsade mig i håret.
O, du ljuva ungdom! Som jag saknar dig!
Har nog ingen fråga att besvara. Men svara gärna om någon vill säga nåt.
Att inte ha upplevt djupare möten och upplevelser än du gjorde vid 14 år säger en hel del om hur lite du mognat under de här åren. En förvuxen mansbebis som längtar tillbaka till nåt slag okomplicerat barnliv. Och inte ens att få egna barn toppade detta, ganska tragiskt minst sagt.
Jag hade också en rolig ungdomstid som jag ser tillbaka på med viss nostalgi och säkert ett skimmer av glömska om hur det verkligen var. Men sedan dess har livet utvecklats och jag med och varken längtar tillbaka eller känner att den tiden var den bästa i livet.