Kalle83 skrev 2019-01-05 01:19:49 följande:
Jag försökte lägga pussel av vad hennes närmaste (eftersom jag sedan en tid inte var den närmaste längre, förutom i krisfall då hon alltid kontaktade mig) berättat för mig. Det är ju svårt för mig att veta om det verkligen var frontallobsdemens, och det är helt och hållet mina egna spekulationer utifrån vad hennes närmaste berättat om hennes beteende.
Hon fick en förlossningsdepression, som följdes av medicinering och psykologbesök. Till sist (bara två månader efter förlossningen) hamnade hon på psyket och fick elchocksbehandling. Hon hade ett helvete. Trots det stod hon ut i tio månader innan det körde ihop sig.
Först nu begriper jag att självmord inte är en egoistisk handling, men först nu förstår jag också vikten att som självmordsbenägen verkligen sammankalla alla anhöriga och nära som bara finns och ha en kollektiv kramafton och bara berätta hur mycket de alla tycker om en (dig), även om du skulle börja glömma bort massa saker och bli personlighetsförändrad.
Stor kram till dig!
Ok så tragiskt med ditt ex:(
Jag skulle aldrig lämna nära och kära utan något typ av farväl och förklaring osv..har dock redan gjort klart för ex mannen och ett fåtal om min inställning till allt..förstår att det måste va hemskt för dom att höra mina tankar...men jag ser ingen annan utväg:(
Vill inte att mina barn ska behöva sköta om mig så som jag skötte mamma och hon i sin tur sin :(...lider att behöva lämna min familj och alla barnen:( och exet som är en en stor del av mitt liv också. Träffades när jag var 14 år....