Det ska rättvist tilläggas också att vårt schema det här året är betydligt tightare då hon som undernärd ska till dietist och jag som fet ska också dit (gick upp 40 kg under första sjuka året) samt att hon ska träna hos sjukgymnast och vår son till logoped.
Veckorna är smockade med möten och grejer att göra och det är självklart en bidragande faktor till varför hon känner sig utmattad hela tiden.
Nej jag känner att en paus inte hjälper heller. Jag frågade om det var ett måste med paus eller om vi bara kunde göra tillfälliga justeringar i relationen så hon får med utrymme och så men hon kände att en paus var nödvändig för att stänga ute alla känslor.
Hon beskrev det som att i förhållande så går hon in med all sin energi på barnet och partnern vilket gör att hon har tappat bort sig själv i den här tunga perioden för det har inte funnits egen tid.
Behöver jag oroa mig eller låter det logiskt. Jag är skräckslagen för att bli lämnad och känner mig just nu så otroligt ensam. Jag vet inte vad jag ska göra men känner att jag vill göra något. Kämpa för att det ska bli bra igen.
Känns bara sjukt tungt att stå och inte veta. Och hon säger att hon inte vet vad hon behöver heller riktigt. Bara tid för sig och vänner
Vad som slår mig är hur totalt känslomässigt o praktiskt beroende du är av din sambo - jag tror mig förstå att det bidrar till hennes uttröttning. O sen fattar jag inte riktigt vad du o den förra terapeuten pratat om i två år, ni har alltså bara pratat om sociala fobin o verkligen inget annat?? Gissar isf att det inte varit en psykolog utan t ex en socionom med påbyggnad i terapi.
Och förlåt nu, men av intensiteten att döma i din text förstår jag att det måste vara MYCKET jobbigt för din sambo. O nu känner hon förstås att det är pressande hur du pockar på o vill ha ett svar av henne NU om ni ska vara "ihop" eller inte. Du verkar förstå detta, fast bara delvis. Du vill inte ge henne nån press MEN du måste få berätta för henne. O du vill prata om hur ensam du känner dig med henne; hela tiden allt om vad DU vill.
Du har alltså aldrig under ditt vuxna liv tagit itu med dina känslor hos nån professionell, talat om den hemska barndomen osv? Utan bara med sambon? Ja, det får du ju äta upp nu, sorry..
Du måste absolut jobba på att bli en självständig människa, sen utgår jag från att du redan tar ångestdämpande o kanske antideppmedicin. Eller?