Kråkungen skrev 2019-02-06 14:55:11 följande:
Detta var verkligen intressant, i det att det så väldigt tydligt illustrerar hur totalt olika perspektiv man kan ha :)
Min syn är att ja absolut!! Ett bra sexliv är betydligt mycket viktigare än att min partner älskar bara mig! Så länge han älskar mig, och vi har ett bra liv tillsammans, så har jag inga problem med att han älskar en eller flera andra utöver mig. Varför skulle jag? Det är nåt jag som sagt fortfarande inte fattar. Varför man måste ha ensamrätt.
Intressant också att du valt att sätta bara inom parentes: "partnern älskar (bara) mig". Detta tyder på att du tycker att alternativet med bara är likvärdigt med alternativet utan, så att om partnern inte älskar bara mig, så älskar hen mig inte överhuvudtaget. Detta är en helt främmande tanke för mig. Precis som med vänner, som jag har tagit upp ett par ggr tidigare. Om jag har en vän, och sen får en vän till, så innebär ju inte det att jag inte längre är vän med den första, eller hur? Med absolut största sannolikhet fortsätter jag att vara precis lika bra vän med den första vännen helt oavsett.
Däremot betyder ju olika vänner olika mycket för en - man kan ha allt ifrån ytliga bekanta som man inte egentligen har nån nämnvärd relation till, till en vän som betyder allt för en - ens bästa vän. På samma sätt har det alltid varit med sexpartners för mig. Jag har haft allt ifrån tillfälliga ligg som inte betytt nåt mer än bra (och ibland dåligt) sex, till män som jag haft den där fullständiga, totala samhörigheten med, och som jag därför velat dela mitt liv med. Min kärlek till den där allra "bästa mannen" har inte varit eller blivit mindre för att jag har haft andra vid sidan av, som jag älskat i mer eller mindre hög grad.
Sen det här med att partnern ligger och fantiserar om nån annan: i alla fall i mitt fall var det aldrig så att sexlivet med min monogame man blev bättre för att jag låg och fantiserade om nån annan under tiden. Det blev bättre för att jag inte längre kände den där extrema instängdheten och frustrationen som jag gjorde när jag försökte hålla mig till enbart honom.
Slutligen vill jag bara vara väldigt tydlig med att jag inte lägger nån värdering i min observation om hur olika ens perspektiv kan vara. Jag förstår inte behovet av ensamrätt, men jag har mer och mer börjat inse att det faktiskt är ett reellt behov, som ska tas på allvar av både den som har det och dess omgivning. Jag har tidigare sett det som ett tankefel; en "felkoppling" i huvet orsakad av en ursprungligen religiöst betingad samhällsmoral, men jag börjar mer och mer förstå att det inte är det det är frågan om. Även om ingen lyckats ge mig en rationell förklaring till det, så förstår jag bättre att det faktiskt är ett äkta behov. Och behov har ju ingalunda alltid rationella förklaringar :)
Det är svårt att diskutera helt utifrån ditt inlägg. Jag har diskuterat utifrån rubriken om "otrohet" och inte polyamori. Ser som sagt inget fel i att en del människor kan tänka sig dela sin partner med andra, så länge det sker på lika villkor (vilket inte otrohet är).
Personligen skulle jag aldrig kunna leva i ett polyamoröst förhållande. Jag är helt enkelt bara kär i en åt gången, och då är det den personen jag vill ha sex med. Andra personer intresserar mig inte alls då. Jag lägger hellre tid på "vårat" sexliv än att blanda in andra då, det är ju bara "honom" jag vill lägga min tid på. Om jag skulle ha sex med andra så skulle det innebära att jag fick mindre tid att ha sex med den jag älskar, och varför ha halvdant sex med andra istället för med den jag älskar? Så är i alla fall mitt resonemang i frågan.
Jag har för övrigt väldigt svårt att bli förälskad och kär. Till skillnad från tonåren (med ständiga förälskelser) så är det supersvårt i vuxen ålder. Att ligga med någon jag inte har känslor för skulle snarare ge mig ångest, än ge mig något positivt. Det har jag gjort tillräckligt mycket i tonåren så det räcker för mig.
Om man dessutom bildat familj med sin partner har jag ännu svårare att förstå att man skulle vilja riskera att råka skaffa halvsyskon, eller dra hem sjukdomar till sin partner.
Ja, jag vill att min man ska älska mig och inte andra. Det har inget med äganderätt att göra, han är fri att gå när han vill (göra vad han vill), men inte på bekostnad av mig och mina känslor.
Du jämför med vänner men jag kan inte relatera till det på samma sätt. Som jag skrev förut så har jag inte intimt sex med mina vänner. Jag är inte kär i mina vänner. Jag kommer aldrig bilda familj och gifta mig med mina vänner.
Men en sak som går att jämföra när det kommer till otrohet och mina vänner, är att om någon av de skulle ljuga, svika, nedvärdera och gå bakom ryggen på mig så är de inte längre mina vänner. De skulle snabbt degraderas till ytliga bekanta precis som min man om han var otrogen.
Jag tycker att du diskuterar vettigt utifrån dina synpunkter. Men jag tycker du blandar ihop otrohet och polyamori när du pratar om dig själv. I ditt fall kan jag mer förstå mig på dina känslor, eftersom du (som du skrev tidigare) diskuterat det med din man redan från första början. Det är sällan otrogna diskuterar något med sin partner utan de bara gör som de själva vill och känner för.
