Otrohet - vad tycker du?

En fråga till dig TS. Skulle du tycka att det var OK om du blir rejält sviken av en kompis? Om inte varför skulle det vara OK att gå bakom ryggen på sin livskamrat?

Jag är beredd göra ett försök, om trådstarten respekteras av oss alla. Det blir inget "getingbo" om inte någon gör det till ett getingbo.
Förutsatt att vi alla förstår:
- intressant diskussion, 
- kan få en del insikter av varandra, 
- hålla en bra ton,
- undvika name calling, personpåhopp och anklagelser,
- framförallt att respektera varandras åsikter, även om vi tycker olika!!!

Jag är man, omkring 50. Har under större delen av mitt liv varit i två långa fasta förhållanden, men har alltså erfarenhet från skilsmässa.
Även erfarenhet från ett par förhållanden som inte blivit lika långa. Även flera tillfälliga förbindelser.
Har haft utomäktenskapliga förbindelser tidigare i livet, men inte under senare år. Även erfarenhet att själv ha varit utsatt för s k otrohet.

Otrohet är inte bra och det är inget jag rekommenderar. Det är oftast både bäst och enklast om man kan undvika otrohet.
Men i verkliga livet kan det självfallet finnas omständigheter som ställer det "normala" ur spel.
Om man kan sköta det på sådant sätt att det inte avslöjas så behöver det ju inte alls medföra några dramatiska konsekvenser, eller överhuvudtaget några som helst konsekvenser för någon annan än en själv.
Strikt egoistiskt för en själv kan det ju självfallet medföra mycket positiva konsekvenser.
Faktum är ju att det tom är möjligt att det kan medföra positiva konsekvenser också för äktenskapet och därmed ens partner och familj.

Under senare år, med en egen plattform som bl a bygger på mognad och erfarenhet, har jag målmedvetet jobbat för att öppna mitt sinne, frigöra mig själv från min egen avundsjuka och svartsjuka. Jag har blivit en bättre människa i mitt umgänge med andra människor och bl a har jag blivit en bättre make och far. 
I detta har vuxit fram att jag nu har förmåga älska min fru djupare och ärligare än tidigare och jag försöker ha en strävan att älska henne s k villkorslöst.

Man kan aldrig hindra sin partner från att vara otrogen och man kan aldrig äga en annan människa.
Om hon skulle vara "otrogen" så skulle jag absolut inte vilja veta.
Det finns nog ett stråk av att jag inte vill missunna henne något, men jag vill att hon sköter det på ett sådant sätt att jag inte ens behöver misstänka något, att inte heller någon annan känner till det, typ att jag inte vill bli till åtlöje inför andra eller att vi ska bli dömda av sådana människor som inte klarar av att förstå.

Om man med öppet sinne försöker se sakligt och faktabaserat på själva handlingen, att vara s k otrogen, så förstår jag inte vad som ska vara så himla dramatiskt.
Om kärleken och allt annat är lika, före som efter en s k otrohet, spelar det då egentligen någon roll?
Det är i grova drag min åsikt. Jag är beredd försöka förklara varför jag har denna åsikt.
Jag är också beredd försöka förstå andras åsikter som avviker från min.

Jag skulle bli ledsen över otrohet eftersom det hade inneburit att min partner levt dubbelliv bakom min rygg. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig gjort något som min partner inte hade gillat och sedan undanhållit det för honom.

För mig personligen är det inte särskilt sannolikt att två människor i förhållande/äktenskap ser lika på otrohet och/eller på öppet förhållande. Jag skulle snarare säga att i verkligheten är det nog tyvärr osannolikt att båda skulle se exakt lika på sådana frågor.
För mig är det alltså inte ett rimligt krav att ställa och inte ens möjligt tro eller hoppas på att man ska kunna vara helt överens på en sådan punkt.