PoppyJ

Äldre 6 Feb 12:37

48 svar

Skaffa barn, låg inkomst. HJÄLP!

Hej!

Har läst sååå mycket trådar här under årens lopp och nu är det äntligen min tur att iaf skriva att jag och min man planerar att försöka bli gravida med vårat första barn i vår <3

Jag har velat haft barn sen jag varit ett barn själv, min man har alltid också velat haft barn men har velat vänta lite. Vi har pratat mycket om detta och för ca ett halvår sedan berättade han att han gärna vill börja försöka nu i vår 2019 :)

Ett litet problem bara.. jag var sjukskriven dec -17 till Juni -18 pga utmattningssyndrom/depression. Innan dess har jag jobbat i 10 år på samma jobb, har jobbat enda sen jag tog studenten.

Efter att jag varit sjukskriven och mina sjukdagar tog slut så fick jag sedan börja på ett rehabprogram via arbetsförmedlingen som i sig ledde till en arbetsträning på en second hand butik i 3 månader som jag ÄLSKADE! Där fick jag ansvara om barnkläderna vilket jag kände passade mig ypperligt ;) Anyways, det tog slut och nu har arbetsförmedlingen beslutat om att ta bort dessa resurser, så man kan inte arbetsträna längre :/ När jag äntligen började må bättre igen, så försvann rutinerna och tryggheten så man är tillbaks på ruta 1. Så jag är inskriven på a-kassan och måste söka jobb, vilket för mig typ är omöjligt med tanke på min utmattning/depression osv.. jag måste ju arbetsträna för att se hur mycket jag klarar av och arbeta upp till en viss %...

Och det är pga detta som jag får extra ångest just nu, den lilla inkomsten jag får räcker precis så det går runt. Min man jobbar visserligen och har 2 jobb. Men jag har ju mina egna räkningar liksom och (skit) lån sen innan... Och nu när min man äntligen säger att han är redo för bebis SÅ som jag längtat, så går det emot mig så mycket att säga nej pga allt detta. Jag fyller 31 i år också och nej, ingen ålder egentligen men samtidigt minskar ju fertiliteten och det är ju fakta. Får bara sådana extrema skuldkänslor bara av att jag ens tänker på att sätta ett barn till världen när jag inte har jobb eller bra inkomst. Vill poängtera att min depression inte är super allvarlig, inte så att jag är självmordsbenägen eller nåt (thank god, lider med alla som har det värre)... Mer en nedstämdhet. Och i mitt fall känns det som att en graviditet skulle vara det lyckligaste som kan hända mig, och att jag skulle få en sådan livsglädje (det har jag ju ändå men ni som längtar efter bebis förstår).. Jag vet inte känner mig bara så ego/självisk i denna fråga.. vet varken ut eller in längre. Det var ju inte detta man haft in mind när man föreställde sig att skaffa barn förut, allt alla tipsar om är ju att iaf ha en stadig inkomst/ett jobb innan man ens tänker tanken. Det har ju varit min största önskan hela tiden också...

Har redan börjat samla på mig bebiskläder pga att jag älskar allt sånt, köpt ifrån secondhand butiken där jag arbetstränade.. 10 kr per plagg ibland osv. Älskar secondhand och vet att man kan leva jävligt billigt på det och att en bebis inte behöver såå mycket egentligen men ändå. Sen vet jag att en graviditet kan vara tuff och tiden med en nyfödd bebis just med tanke på min utmattning som redan finns men för mig är det så värt att i alla fall testa, och jag måste våga <3 Man vet aldrig vad framtiden har att erbjuda. Känner att jag inte kan låta åren gå till spillo pga det och pga rädsla. Skillnad om man bara var 20 år liksom.

Kanske dum fråga, Men hur hade ni gjort/resonerat??

Nikkilijo

Äldre 6 Feb 20:05

#21

Jag tänker att det mesta löser sig. Jag har klarat två barn själv och gått igenom en treåri utbildning, där sonen blev väldigt allvarligt sjuk under sista året. Var tvungen att hålla ihop sista året och jobbade därefter nästan ett år. Nu har jag inte kunnat jobba på 2,5 år pga grov utmattning. Sonen är multisjuk. Har ingen som hjälper mig varken ekonomiskt eller med avlastning, men det går ändå :) Vi har det lite knapert, men barnen är lyckliga och Är väldigt glada att de får så mycket tid med mig eftersom jag är sjukskeiven och de slipper fritids.

PoppyJ

Äldre 7 Feb 12:03

#22

Anonym (JW) skrev 2019-02-06 17:32:27 följande:

Det är din skyldighet och ditt ansvar som förälder att ha en plan. Du är barnets förälder och det är du som ska stå för försörjningen både av dig själv och barnet (i alla fall på halvtid) om du blir ensamstående. Att bara skaffa barn utan någon som helst tanke eller plan för hur man ska klara sig, även i ett fall där man blir ensamstående (vilket jävligt många i det här landet blir, även efter många år tillsammans) är idiotiskt. Att stå där med ingen/ytterst låg inkomst, ingen förmåga att ta ett jobb, inget boende, en massa skulder ... Låter det bra ens för din egen del? Låter det bättre om du då också har ett barn att försörja?

Skaffa ett jobb, jobba upp en sgi, betala av dina skulder och spara helst även ihop en buffert att ta av när det kommer oförutsedda utgifter eller du blir ensamstående. Se till att ställa dig i bostadskö hos alla bolag i din stad om du inte redan gjort det, det lär ta många år innan du ens har chans att få något via den vägen, men bättre ställa sig där sent än aldrig.

Eller gör så som du redan verkar bestämt dig för - skit i allt och skaffa ett barn. Gnäll dock inte sen om något/några år när du står där antingen dumpad av mannen och utan inkomst, boende och en massa skulder eller sitter totalt fast i relationen med din man som du inte längre vill vara med (jo det händer ofta, särskilt när man fått barn) för att du inte har råd eller möjlighet att lämna honom.

Sen så hade du läst HELA mitt inlägg noga så tyder väl det på just ansvar! jag VILL ju just ha en plan. Därav inlägget? Jag VET gott och väl ens ansvar när man skaffar ett barn jag är inte dum :p

Anonym (JW) skrev 2019-02-06 17:32:27 följande:

Det är din skyldighet och ditt ansvar som förälder att ha en plan. Du är barnets förälder och det är du som ska stå för försörjningen både av dig själv och barnet (i alla fall på halvtid) om du blir ensamstående. Att bara skaffa barn utan någon som helst tanke eller plan för hur man ska klara sig, även i ett fall där man blir ensamstående (vilket jävligt många i det här landet blir, även efter många år tillsammans) är idiotiskt. Att stå där med ingen/ytterst låg inkomst, ingen förmåga att ta ett jobb, inget boende, en massa skulder ... Låter det bra ens för din egen del? Låter det bättre om du då också har ett barn att försörja?

Skaffa ett jobb, jobba upp en sgi, betala av dina skulder och spara helst även ihop en buffert att ta av när det kommer oförutsedda utgifter eller du blir ensamstående. Se till att ställa dig i bostadskö hos alla bolag i din stad om du inte redan gjort det, det lär ta många år innan du ens har chans att få något via den vägen, men bättre ställa sig där sent än aldrig.

Eller gör så som du redan verkar bestämt dig för - skit i allt och skaffa ett barn. Gnäll dock inte sen om något/några år när du står där antingen dumpad av mannen och utan inkomst, boende och en massa skulder eller sitter totalt fast i relationen med din man som du inte längre vill vara med (jo det händer ofta, särskilt när man fått barn) för att du inte har råd eller möjlighet att lämna honom.

PoppyJ

Äldre 7 Feb 12:15

#23

Nikkilijo skrev 2019-02-06 20:05:45 följande:

Jag tänker att det mesta löser sig. Jag har klarat två barn själv och gått igenom en treåri utbildning, där sonen blev väldigt allvarligt sjuk under sista året. Var tvungen att hålla ihop sista året och jobbade därefter nästan ett år. Nu har jag inte kunnat jobba på 2,5 år pga grov utmattning. Sonen är multisjuk. Har ingen som hjälper mig varken ekonomiskt eller med avlastning, men det går ändå :) Vi har det lite knapert, men barnen är lyckliga och Är väldigt glada att de får så mycket tid med mig eftersom jag är sjukskeiven och de slipper fritids.

Tack för feedback! :) det är mitt motto också efter att jag blev sjukskriven framförallt, allt löser sig på något konstigt sätt jämt! Sen är det klart att jag önskat andra förutsättningar men vi har ju pengar så vi klarar oss så hellre ett liv fullt med kärlek än fullt med pengar på kontot (även om man gärna vill ha båda, hehe)

Beklagar det ang din son! <3 och din utmattning och hela situationen. Skickar all styrka och kärlek till er! <3

Anonym (Maja)

Äldre 7 Feb 13:19

#24

PoppyJ skrev 2019-02-06 13:15:49 följande:

Ja och nu gör jag det igen för att se om fler kan se inlägget och ge tips/erfarenheter :)

Alltså jag tänker ju inte gå runt och tänka att jag en dag ska bli ensamstående. Skulle jag gå runt och tänka "tänk om detta sker, eller tänk om detta sker" då skulle jag gå och vara konstant orolig och inte kunna leva livet. Vi har varit tillsammans i 6 år nu och gifta i 3 och skulle det en vacker dag bli att vi går skilda vägar så får jag ta det då. Är nog inget man kan prepare for liksom.

Ju mer tiden går och jag får läka så känner jag att jag absolut skulle klara av ett jobb. Inte heltid just nu men får jag arbeta upp mig så :)

Kommer tyvärr aldrig bli av med lånen på 2 månaders tid med minimal a-kassa. De kommer nog snarare ta år/alt något jag alltid kommer ha.

Du skriver att du inte skulle orka med att jobba heltid. Jag har två små barn och att ta hand om en bebis är verkligen tyngre än att jobba heltid, fast dygnet runt och man kan aldrig ta ledigt. Jag förstår din barnlängtan men att ta hand om barn är inte alltid en dans på rosor och i ditt fall gissar jag att din man kommer att behöva jobba eftersom ni är beroende av hans inkomst. Då blir du ju ännu mer fast och tvungen att ta ansvar.

Mitt tips är att avvakta ett tag tills du mår bättre så att du verkligen orkar med småbarnslivet.

Anonym (Anna)

Äldre 7 Feb 14:30

#25

Tycker inte att det är så självklart att du ska vänta med barn. Jag tyckte visserligen att det var skönt att ha fast jobb när jag blev gravid, skönt att få hyfsad föräldrapenning och ha ett jobb att gå tillbaka till. Men min sambo har inte jobb, han studerar just nu och var tidigare arbetslös. Vi körde på ändå. Vad gäller ditt mående så tänker jag att det visserligen är viktigt att må bra i sig själv för att orka med ett barn, men det är ju inget ovanligt med psykisk ohälsa och så länge du inte är djupt deprimerad behöver det inte vara ett hinder. Jag har haft mycket psykisk ohälsa tidigare och fick en depression efter förlossningen. Men jag kände igen tecknen och sökte hjälp direkt, nu mår jag mycket bättre.

Jag tycker också det beror på hur stabil relation du och din man har, det är nästan det viktigaste. Samt att du åtminstone behöver ha en plan för jobb och ekonomi, tex kan du ju påbörja en utbildning eller så. Oavsett hur du väljer, lycka till!

PoppyJ

Äldre 7 Feb 16:36

#26

Anonym (Anna) skrev 2019-02-07 14:30:24 följande:

Tycker inte att det är så självklart att du ska vänta med barn. Jag tyckte visserligen att det var skönt att ha fast jobb när jag blev gravid, skönt att få hyfsad föräldrapenning och ha ett jobb att gå tillbaka till. Men min sambo har inte jobb, han studerar just nu och var tidigare arbetslös. Vi körde på ändå. Vad gäller ditt mående så tänker jag att det visserligen är viktigt att må bra i sig själv för att orka med ett barn, men det är ju inget ovanligt med psykisk ohälsa och så länge du inte är djupt deprimerad behöver det inte vara ett hinder. Jag har haft mycket psykisk ohälsa tidigare och fick en depression efter förlossningen. Men jag kände igen tecknen och sökte hjälp direkt, nu mår jag mycket bättre.

Jag tycker också det beror på hur stabil relation du och din man har, det är nästan det viktigaste. Samt att du åtminstone behöver ha en plan för jobb och ekonomi, tex kan du ju påbörja en utbildning eller så. Oavsett hur du väljer, lycka till!

Nej jag känner detsamma, just med tanke på min ålder och då vi vill (vad vi vet just nu i alla fall) ha flera barn än 1. Jaa det förstår jag! det hade varit drömscenario :) Nej precis jag är inte djupt deprimerad eller så, och mår mycket bättre idag då jag jobbat med mig själv en del förra året samt fått medicin :) Skönt att du mår bättre och jätte bra att du sökte hjälp <3

Ja våran relation är väldigt stabil, och har typ alltid varit konstigt nog (?)..

Ja jag har faktiskt sökt undersköterskeutbildning till i Maj, tänkte även söka till i början av hösten också :D Tack snälla du!

Anonym (Jill)

Äldre 7 Feb 17:47

#27

Orkar du inte jobba nio timmar om dan så orkar du inte ett barn heller.

Anonym (Jill)

Äldre 7 Feb 17:52

#28

Angående pengar: Hur gör ni när din man ska vara föräldraledig?

Om jobb: Var bor ni?

PoppyJ

Äldre 7 Feb 18:25

#29

Anonym (Jill) skrev 2019-02-07 17:52:46 följande:

Angående pengar: Hur gör ni när din man ska vara föräldraledig?

Om jobb: Var bor ni?

Ingen aning då jag aldrig varit med om detta förut :) ska ringa till FK någon dag snart och fråga om tips osv hur det ev skulle se ut med SGI osv.

Vi bor i stockholm :)

PoppyJ

Äldre 7 Feb 18:29

#30

PoppyJ skrev 2019-02-07 18:25:48 följande:

Ingen aning då jag aldrig varit med om detta förut :) ska ringa till FK någon dag snart och fråga om tips osv hur det ev skulle se ut med SGI osv.

Vi bor i stockholm :)

läste för snabbt, när mannen min är föräldrarledig så får ju jag såklart jobba :)

Skaffa barn, låg inkomst. HJÄLP!

INNEHÅLL