• PoppyJ

    Skaffa barn, låg inkomst. HJÄLP!

    Hej!



    Har läst sååå mycket trådar här under årens lopp och nu är det äntligen min tur att iaf skriva att jag och min man planerar att försöka bli gravida med vårat första barn i vår <3



    Jag har velat haft barn sen jag varit ett barn själv, min man har alltid också velat haft barn men har velat vänta lite. Vi har pratat mycket om detta och för ca ett halvår sedan berättade han att han gärna vill börja försöka nu i vår 2019 :)



    Ett litet problem bara.. jag var sjukskriven dec -17 till Juni -18 pga utmattningssyndrom/depression. Innan dess har jag jobbat i 10 år på samma jobb, har jobbat enda sen jag tog studenten.



    Efter att jag varit sjukskriven och mina sjukdagar tog slut så fick  jag sedan börja på ett rehabprogram via arbetsförmedlingen som i sig ledde till en arbetsträning på en second hand butik i 3 månader som jag ÄLSKADE! Där fick jag ansvara om barnkläderna vilket jag kände passade mig ypperligt ;) Anyways, det tog slut och nu har arbetsförmedlingen beslutat om att ta bort dessa resurser, så man kan inte arbetsträna längre :/ När jag äntligen började må bättre igen, så försvann rutinerna och tryggheten så man är tillbaks på ruta 1. Så jag är inskriven på a-kassan och måste söka jobb, vilket för mig typ är omöjligt med tanke på min utmattning/depression osv.. jag måste ju arbetsträna för att se hur mycket jag klarar av och arbeta upp till en viss %...



    Och det är pga detta som jag får extra ångest just nu, den lilla inkomsten jag får räcker precis så det går runt. Min man jobbar visserligen och har 2 jobb. Men jag har ju mina egna räkningar liksom och (skit) lån sen innan... Och nu när min man äntligen säger att han är redo för bebis SÅ som jag längtat, så går det emot mig så mycket att säga nej pga allt detta. Jag fyller 31 i år också och nej, ingen ålder egentligen men samtidigt minskar ju fertiliteten och det är ju fakta. Får bara sådana extrema skuldkänslor bara av att jag ens tänker på att sätta ett barn till världen när jag inte har jobb eller bra inkomst. Vill poängtera att min depression inte är super allvarlig, inte så att jag är självmordsbenägen eller nåt (thank god, lider med alla som har det värre)... Mer en nedstämdhet. Och i mitt fall känns det som att en graviditet skulle vara det lyckligaste som kan hända mig, och att jag skulle få en sådan livsglädje (det har jag ju ändå men ni som längtar efter bebis förstår).. Jag vet inte känner mig bara så ego/självisk i denna fråga.. vet varken ut eller in längre. Det var ju inte detta man haft in mind när man föreställde sig att skaffa barn förut, allt alla tipsar om är ju att iaf ha en stadig inkomst/ett jobb innan man ens tänker tanken. Det har ju varit min största önskan hela tiden också...



    Har redan börjat samla på mig bebiskläder pga att jag älskar allt sånt, köpt ifrån secondhand butiken där jag arbetstränade.. 10 kr per plagg ibland osv. Älskar secondhand och vet att man kan leva jävligt billigt på det och att en bebis inte behöver såå mycket egentligen men ändå. Sen vet jag att en graviditet kan vara tuff och tiden med en nyfödd bebis just med tanke på min utmattning som redan finns men för mig är det så värt att i alla fall testa, och jag måste våga <3 Man vet aldrig vad framtiden har att erbjuda. Känner att jag inte kan låta åren gå till spillo pga det och pga rädsla. Skillnad om man bara var 20 år liksom.



    Kanske dum fråga, Men hur hade ni gjort/resonerat??

  • Svar på tråden Skaffa barn, låg inkomst. HJÄLP!
  • PoppyJ
    Anonym (Io) skrev 2019-02-06 14:32:29 följande:

    För mig vore det otänkbart. Att inte ha jobb och kunna försörja sig, kanske inte ens ha någon fp (över lägstanivå) då skulle jag ha svårt att må bra som gravid och senare förälder. Man vill ju att ens barn ska ha förutsättningar att gå på en aktivitet, kunna ta en glass på stan etc. Utan att behöva vända på varje krona.


    Alltså, jag planerar ju inte att inte ha ett jobb resten av mitt liv såklart. Bara en dum situation jag sitter i just nu. Sen har min man ju som sagt 2 jobb och en bra inkomst och han försörjer ju också barnet :) Jag bara funderar om jag ska skaffa ett jobb och jobba i några år och där med minska risken för att ens kunna bli gravid eller få komplikationer då jag är äldre, när vi väl sedan börjar försöka..


     


    Jag har ju jobbat i 10 år i på samma jobb och det kändes ju som en trygghet som jag skulle ha kvar när jag väl blev gravid men tyvärr inte då det var det jobbet som gjorde mig sjuk.. :/

  • PoppyJ
    Anonym (Ghvcb) skrev 2019-02-06 16:15:06 följande:

    Jag tror du underskattar hur jobbigt det är med barn. Visst är det ett mirakel, men samtidigt får man inte sova, och de första månaderna behöver barnet dig 24 h om dygnet, ingen rast, ingen helg.

    Jag fick ett fullt friskt, men närhetstörstande barn. Det var svårt att hinna äta, svårt att duscha. Jag kunde knappt gå på toaletten på dagarna när pappan jobbade de första månaderna, för så fort jag la ner barnet skrek hen tröstlöst. Jag gick klädd i tröjor fulla av bebiskräk, i en dimma av ständig sömnbrist.

    Som sagt, absolut värt det, men apjobbigt både fysiskt och psykiskt.

    Man bör vara frisk och glad när man skaffar barn. Vänta till du är starkare.


    Nej verkligen inte, alla har sagt detta till mig i hela mitt liv när jag snackat om att jag vill bli mamma. Så jag vet precis, sen kan jag ju omöjligt sätta mig in i EXAKT hur det känns då jag aldrig varit där :) Men är fullt medveten om att det inte är en dans på rosor. Dock för mig är det värt det då jag alltid velat bli mamma, och om jag skulle vänta 5 år till så kanske det skulle bli lika tufft då.


    Men förstår precis hur du menar och tack för feedback! :) <3

  • PoppyJ
    Anonym (Io) skrev 2019-02-06 14:32:29 följande:

    För mig vore det otänkbart. Att inte ha jobb och kunna försörja sig, kanske inte ens ha någon fp (över lägstanivå) då skulle jag ha svårt att må bra som gravid och senare förälder. Man vill ju att ens barn ska ha förutsättningar att gå på en aktivitet, kunna ta en glass på stan etc. Utan att behöva vända på varje krona.


    Det jag tänker är alltså, ska jag vänta på att ha allt "perfekt" innan.. som i detta fall den perfekta inkomsten,eller kanske saker ordnar upp sig med tiden? jag menar, det kanske tar upp till ett år minst innan jag ens blir gravid (OM jag ens blir) och mycket hinner ju ske under den tiden. Och skulle jag bli gravid fort så kommer ju inte bebisen på 1 dag heller. Kanske naivt (som någon skrev där nere) att tänka så men jag kan inte låta bli att känna pressen med tanke på att åldern stiger...
  • Anonym (Anonym E)

    Fy vad negativitet det var här! :o


    Enligt ditt inlägg kan jag se och känna din enorma barnlängtan, har själv varit i din sits. Självklart vill man ha allting så bra som möjligt för bebis, och en stabil inkomst. Men livet händer ju av en anledning, och detta kanske är din mening med det hela just nu? 


    Med tanke på din ålder så skulle jag definitivt säga KÖR. Man vet aldrig hur lång tid det tar och eftersom ni har en sådan stor längtan (och vill ha många barn) så skulle jag definitivt chansa att i alla fall försöka om jag vore ni!


    Din man har ändå 2 jobb, och du har i alla fall någon form av inkomst. Man får prioritera vilket sorts liv man vill leva, vill man ha det lyx i livet i form av ett fullt bankkonto eller vill man ha det fullt av kärlek ifrån barn med lite mindre pengar på kontot? :) Jag föredrar det sista ;)

    När jag själv blev gravid så var jag sjukskriven pga utmattning just som du. Mitt barn var det som räddade mig, den enorma kärleken <3 absolut tufft men ingenting jag ångrar för det läkte mig <3 Vi lever knapert här hemma och nu har vi två små till.., min man har fast heltidsjobb med en ok lön och jag fp. Allt går om man vill och saker löser sig ALLTID längst vägen. Tycker inte du är Naiv som ovanstående skrev utan snarare visar på ansvar då du väljer att fråga folk om tips och så här och visar din oro inför framtida ev familjemedlem. Köp mycket begagnat så kan du spara massa pengar! Både bra för miljön och plånboken. Vi köper och köpte nästan enbart beggat, förutom babyskydd pga säkerhet.

    All lycka till er & Hoppas på bebis <3

  • Anonym (JW)
    PoppyJ skrev 2019-02-06 13:15:49 följande:

    Ja och nu gör jag det igen för att se om fler kan se inlägget och ge tips/erfarenheter :)


    Alltså jag tänker ju inte gå runt och tänka att jag en dag ska bli ensamstående. Skulle jag gå runt och tänka "tänk om detta sker, eller tänk om detta sker" då skulle jag gå och vara konstant orolig och inte kunna leva livet. Vi har varit tillsammans i 6 år nu och gifta i 3 och skulle det en vacker dag bli att vi går skilda vägar så får jag ta det då. Är nog inget man kan prepare for liksom.


    Ju mer tiden går och jag får läka så känner jag att jag absolut skulle klara av ett jobb. Inte heltid just nu men får jag arbeta upp mig så :) 


     


    Kommer tyvärr aldrig bli av med lånen på 2 månaders tid med minimal a-kassa. De kommer nog snarare ta år/alt något jag alltid kommer ha. 


     


     


    Det är din skyldighet och ditt ansvar som förälder att ha en plan. Du är barnets förälder och det är du som ska stå för försörjningen både av dig själv och barnet (i alla fall på halvtid) om du blir ensamstående. Att bara skaffa barn utan någon som helst tanke eller plan för hur man ska klara sig, även i ett fall där man blir ensamstående (vilket jävligt många i det här landet blir, även efter många år tillsammans) är idiotiskt. Att stå där med ingen/ytterst låg inkomst, ingen förmåga att ta ett jobb, inget boende, en massa skulder ... Låter det bra ens för din egen del? Låter det bättre om du då också har ett barn att försörja?

    Skaffa ett jobb, jobba upp en sgi, betala av dina skulder och spara helst även ihop en buffert att ta av när det kommer oförutsedda utgifter eller du blir ensamstående. Se till att ställa dig i bostadskö hos alla bolag i din stad om du inte redan gjort det, det lär ta många år innan du ens har chans att få något via den vägen, men bättre ställa sig där sent än aldrig.

    Eller gör så som du redan verkar bestämt dig för - skit i allt och skaffa ett barn. Gnäll dock inte sen om något/några år när du står där antingen dumpad av mannen och utan inkomst, boende och en massa skulder eller sitter totalt fast i relationen med din man som du inte längre vill vara med (jo det händer ofta, särskilt när man fått barn) för att du inte har råd eller möjlighet att lämna honom.
  • PoppyJ
    Anonym (JW) skrev 2019-02-06 17:32:27 följande:
    Det är din skyldighet och ditt ansvar som förälder att ha en plan. Du är barnets förälder och det är du som ska stå för försörjningen både av dig själv och barnet (i alla fall på halvtid) om du blir ensamstående. Att bara skaffa barn utan någon som helst tanke eller plan för hur man ska klara sig, även i ett fall där man blir ensamstående (vilket jävligt många i det här landet blir, även efter många år tillsammans) är idiotiskt. Att stå där med ingen/ytterst låg inkomst, ingen förmåga att ta ett jobb, inget boende, en massa skulder ... Låter det bra ens för din egen del? Låter det bättre om du då också har ett barn att försörja?

    Skaffa ett jobb, jobba upp en sgi, betala av dina skulder och spara helst även ihop en buffert att ta av när det kommer oförutsedda utgifter eller du blir ensamstående. Se till att ställa dig i bostadskö hos alla bolag i din stad om du inte redan gjort det, det lär ta många år innan du ens har chans att få något via den vägen, men bättre ställa sig där sent än aldrig.

    Eller gör så som du redan verkar bestämt dig för - skit i allt och skaffa ett barn. Gnäll dock inte sen om något/några år när du står där antingen dumpad av mannen och utan inkomst, boende och en massa skulder eller sitter totalt fast i relationen med din man som du inte längre vill vara med (jo det händer ofta, särskilt när man fått barn) för att du inte har råd eller möjlighet att lämna honom.

    Vänta vänta, jag tror du missuppfattat en del i min text/ inte läst den helt. Inget boende? Vi har bott i våran 3:a i 5 år och jag har stått i bostadskön sen jag var 17 :) Och ingen inkomst? Jag har inkomst... :p en inkomst betyder inte automatiskt att det måste komma ifrån ett jobb :) Sen som sagt är min plan att skaffa ett jobb, vem planerar medvetet att vara arbetslös i resten av sitt liv? :P


    Och en undran, varför så arg?? :)

  • PoppyJ

    Jag kommer alltså bli ensamstående för att jag IDAG har sämre inkomst än min man?? Hahahaha vaaaa?


    Anonym (JW) skrev 2019-02-06 17:32:27 följande:

    Det är din skyldighet och ditt ansvar som förälder att ha en plan. Du är barnets förälder och det är du som ska stå för försörjningen både av dig själv och barnet (i alla fall på halvtid) om du blir ensamstående. Att bara skaffa barn utan någon som helst tanke eller plan för hur man ska klara sig, även i ett fall där man blir ensamstående (vilket jävligt många i det här landet blir, även efter många år tillsammans) är idiotiskt. Att stå där med ingen/ytterst låg inkomst, ingen förmåga att ta ett jobb, inget boende, en massa skulder ... Låter det bra ens för din egen del? Låter det bättre om du då också har ett barn att försörja?

    Skaffa ett jobb, jobba upp en sgi, betala av dina skulder och spara helst även ihop en buffert att ta av när det kommer oförutsedda utgifter eller du blir ensamstående. Se till att ställa dig i bostadskö hos alla bolag i din stad om du inte redan gjort det, det lär ta många år innan du ens har chans att få något via den vägen, men bättre ställa sig där sent än aldrig.

    Eller gör så som du redan verkar bestämt dig för - skit i allt och skaffa ett barn. Gnäll dock inte sen om något/några år när du står där antingen dumpad av mannen och utan inkomst, boende och en massa skulder eller sitter totalt fast i relationen med din man som du inte längre vill vara med (jo det händer ofta, särskilt när man fått barn) för att du inte har råd eller möjlighet att lämna honom.


  • PoppyJ

    Jag kommer alltså bli ensamstående för att jag IDAG har sämre inkomst än min man?? Hahahaha vaaaa?


    Anonym (JW) skrev 2019-02-06 17:32:27 följande:

    Det är din skyldighet och ditt ansvar som förälder att ha en plan. Du är barnets förälder och det är du som ska stå för försörjningen både av dig själv och barnet (i alla fall på halvtid) om du blir ensamstående. Att bara skaffa barn utan någon som helst tanke eller plan för hur man ska klara sig, även i ett fall där man blir ensamstående (vilket jävligt många i det här landet blir, även efter många år tillsammans) är idiotiskt. Att stå där med ingen/ytterst låg inkomst, ingen förmåga att ta ett jobb, inget boende, en massa skulder ... Låter det bra ens för din egen del? Låter det bättre om du då också har ett barn att försörja?

    Skaffa ett jobb, jobba upp en sgi, betala av dina skulder och spara helst även ihop en buffert att ta av när det kommer oförutsedda utgifter eller du blir ensamstående. Se till att ställa dig i bostadskö hos alla bolag i din stad om du inte redan gjort det, det lär ta många år innan du ens har chans att få något via den vägen, men bättre ställa sig där sent än aldrig.

    Eller gör så som du redan verkar bestämt dig för - skit i allt och skaffa ett barn. Gnäll dock inte sen om något/några år när du står där antingen dumpad av mannen och utan inkomst, boende och en massa skulder eller sitter totalt fast i relationen med din man som du inte längre vill vara med (jo det händer ofta, särskilt när man fått barn) för att du inte har råd eller möjlighet att lämna honom.


  • Cartjan1

    Jag tänker så här att först och främst så måste (i min mening givetvis) du verkligen känna efter gällande ditt mående. Känner du dig stabil, är din ork tillbaka, klarar du av att hantera dina "trigger points"? När jag sjukskrevs för samma som du hade jag oerhört svårt med mycket ljud och stim runt mig. Hade därför inte varit bra för mig att samtidigt utsätta mig för den livsomställning som det innebär att få barn - det hade antagligen fått mig tillbaka på ruta ett igen. Om du känner att du är långt ifrån att vara tillbaka är mitt råd att vänta. Även om dina känslor för det framtida barnet är positiva så finns ju alltid risken att kroppen/psyket reagerar negativt på föräldraskapet och jag tror att risken kan öka om man samtidigt lider av utmattningsdepression.

    Gällande det ekonomi och arbetssituation. Det är ju inte en strålande situation du målar upp, det kan jag inte säga. Men samtidigt så finns det ju möjligheter för er att ändra situationen. Då du skrev att du började jobba direkt efter studenten så utgår jag från att du ej har någon akademisk utbildning. Skulle att studera kunna vara något? Du skulle kunna börja till hösten, ta studieuppehåll för förlossning och föräldraledighet men sedan tar pappan majoriteten av föräldraledigheten då han har högre Fp samt att studenter oftast har mycket hemstudier så ni skulle kunna vara hemma mycket tillsammans samt planera er tid tillsammans. Hade flera kvinnor som gjorde på följande sätt under min utbildning. Skulle dock vänta med barnförsöken till hösten då för att hinna börja och nästan fullfölja ett helt år om det tar sig snabbt. Om detta inte är ett alternativ så skulle jag avvakta tills jag hade ett jobb iallafall. Att ha en plan för försörjning tycker jag är att ta ansvar som vuxen för att skaffa barn.

    Om inte något av alternativen studier eller jobb känns aktuellt för dig så tror jag inte att du är redo. Menar absolut inte mognadsmässigt då utan i din rehabilitering, om detta känns övermäktigt så är du nog inte återställd nog än.

    Oavsett vad ni väljer så önskar jag dig lycka till!

  • Anonym (Io)
    PoppyJ skrev 2019-02-06 16:36:00 följande:

    Alltså, jag planerar ju inte att inte ha ett jobb resten av mitt liv såklart. Bara en dum situation jag sitter i just nu. Sen har min man ju som sagt 2 jobb och en bra inkomst och han försörjer ju också barnet :) Jag bara funderar om jag ska skaffa ett jobb och jobba i några år och där med minska risken för att ens kunna bli gravid eller få komplikationer då jag är äldre, när vi väl sedan börjar försöka..

     

    Jag har ju jobbat i 10 år i på samma jobb och det kändes ju som en trygghet som jag skulle ha kvar när jag väl blev gravid men tyvärr inte då det var det jobbet som gjorde mig sjuk.. :/


    Perfekt är det ingen som sagt att det behöver vara, då kunde nog få människor skaffa barn. Men att börja bilda familj när man inte är helt stabil psykiskt och inte är i närheten av att ha en egen försörjning är naivt. Just nu har din sambo två jobb. Vad händer om han blir arbetslös. Eller du blir sjukskriven efter förlossningen för att du mår dåligt, och han behöver vara hemma med barnet. Det är SÅ mycket som kommer med en bebis och med föräldraskapet som man aldrig ens kan ana sig till. Så jag tycker det är lite naivt. Om du sökte samma typ av jobb som du arbetstränat på, butiksjobb eller annat jobb med timlön där du själv styr vilka pass du tackar ja till. Du får börja styra upp situationen och ta ansvar så kanske läget är ett helt annat om bara ett halvår?
Svar på tråden Skaffa barn, låg inkomst. HJÄLP!