Skaffa barn, låg inkomst. HJÄLP!

Jag skulle vilja få in en annan, viktig vinkel att tänka på i ditt beslut. Först och främst, jag är övertygad om att du är redo och kan ta hand om ett barn. Det är inte det jag ställer mig frågande till, utan vill lägga fokus på DIG och hur du mår och ska må. Jag har själv varit sjuk i depression, ångest, utmattningssyndrom och ätstörningar, varit sjukskriven i från och till tio år, dock har jag ett väldigt bra och hög avlönat jobb, så däremellan lyckas jag alltid jobba ihop en stor buffert. Träffat många många psykologer/läkare/terapuetr under åren. Lärt mig oerhört mycket, särskilt om mig själv. Jag vet mina begränsningar och mina triggers. Jag har också lärt mig hur ens omgivning reagerar på ens sjukdom och alla åsikter därtill. Ses fortfarande som svag och känslig, fast jag är långtifrån det, tvärtom, dock är jag känslig. Men det är inte samma sak. Jag kan slita ihjäl mig om det så krävs, det är de som är problemet. För att nu återgå till dig, du har en enorm styrka och erfarenhet, vilket kommer ta dig långt i föräldrarskapet. Men frågan är om du orkar med det just nu? Har du läkt klart? Är du trygg i dig själv? Det är ditt mående under resan som du måste analysera. För som förälder kommer du glömma bort dig själv, är det rätt för dig just nu? Skit i boende, pengar, sambo etc. Allt löser sig alltid. Oavsett har barnet en pappa, han ska ta halva ansvaret. Det viktiga är DU, är du ok med dig själv och flytta fokuset?

Jag är gravid nu, dock fortfarande väldigt tidigt, är fortfarande sjukskriven, men har jobb. Är gift, min man har ett bra yrke och jobb. Länge velat ha barn, trodde inte det skulle gå så här fort. Timingen kanske aldrig stämmer, men EN sak har jag lärt mig: ett barn ska aldrig vara en lösning på sina problem eller ett sätt att skjuta sina problem framåt. Jag är lycklig NU, oavsett barn eller inte, jag är stark NU, oavsett barn. Därför ser jag mig som redo. Jag är klar med mig själv. Jag vet vad jag orkar och vad som väntar. Jag har läkt klart. Du måste komma dit också, men det kanske du gör fort? Börja försöka, det kan gå fort, men det kan också ta tid. Det vet du inte. Men då måste ditt jobb med dig själv börja idag. Skriv en lista på allt, hur du ska få ett jobb och en inkomst. Du har just nu ingen inkomst som du kan få SGI på. Se det som ett första steg. Om det ger dig ångest eller problem, är det nog ett tecken på att du inte är redo. Du måste offra mycket nu, men det är för din skull! Du kommer bli världens bästa mamma oavsett, men du ska vara världens bästa mamma som också mår BRA! Gift dig, låter fel, men juridiskt löser det massor och din man har då försörjningsplikt (och viceversa) boende blir enklare m.m. Många gifter sig inte idag tyvärr, vilket är synd, för man förlorar en stor trygghet då. Vågar/vill man inte gifta sig med sin partner pga att inte vilja binda sig så, bör man absolut inte skaffa barn med hen, det om något förbinder två personer livet ut. Det är ett kontrakt med ansvar och uppoffringar, vilket krävs ändå om man ska skaffa barn ihop. Det är lätt att skilja sig om man ångrar sig. Men det går aldrig att ångra ett barn.

Spara ihop en buffert, helst på 100 000 kr. Det är pengar som du bör ha ifall något händer, givetvis inte direkt innan barnet, men så fort som möjligt. Om du har dessa redan, skriv äktenskapsförord, så du skyddar dina pengar. Nog om ekonomi nu!

Jag hejar på dig. Du kommer klara det. Men kom ihåg att inte skaffa barn i ett terapuetiskt syfte, du ska lösa dina barns problem, de ska inte vara lösningen på dina.

Kram

Först och främst, tack snälla för feedback <3 Det värmer!

Min man och jag är gifta sedan 2016 :D så ett steg closer.. lol ^^

Alltså, allt jag vet är att jag mår SÅ mycket bättre idag efter att ha jobbat med mig själv mycket förra året och gått på många samtal hos en kurator. Det som gjorde att jag blev sjuk var mestadels mitt gamla jobb och den dåliga arbetsmiljön (jobbade som personlig assistent i 10 år till samma brukare och det var extrem stress och noll funktion med nåt)..  de första åren var såklart kul annars hade jag inte stannat kvar så länge men med tiden började jag vantrivas men var kvar bara för att ställa upp för brukaren/familjen och vara "snäll" (tänkte bara på alla andra än mig själv).. samt så stannade jag kvar för att "det är i alla fall ett jobb och en inkomst"... för jag visste inte vad jag ville syssla med, svårt att bara bryta efter alla dessa år också. Så ju mer jag är borta därifrån dessto bättre mår jag. Jag känner mig redo liksom that's all I know, sen kan jag ju aldrig veta liksom :o

Jag har mest varit i en stressad situaion/varit lite nedstämd senaste månaden pga att jag inte fick vara kvar på min arbetsträningsplats som jag älskade. Hade äntligen fått rutiner igen och lagom många timmar arbetsträning som passade mig och min situation, underbara kollegor.. ALLT. Var där i 3 månader och de var ju som vänner för mig. Så att bara få höra att man inte får komma tillbaks pga arbetsförmedlingen och deras borttagande av dessa resurser gjorde att jag var på ruta 1 igen.. när allt äntligen började ordna sig och flyta på, och man började må bättre. Med det sagt så mår jag liksom bra inom mig själv (känns det som iaf, man blir fan förvirrad ibland).. är lycklig här hemma, har ett fantastiskt liv privat liksom det var mest jobbdelen som ställt till det/skapat stress.

Men verkligen jätte bra tips och jag ska verkligen tänka igenom precis ALLT du sagt. Och tack igen, behövde läsa detta peppande <3 KRAM

Hej!

Har läst sååå mycket trådar här under årens lopp och nu är det äntligen min tur att iaf skriva att jag och min man planerar att försöka bli gravida med vårat första barn i vår <3

Jag har velat haft barn sen jag varit ett barn själv, min man har alltid också velat haft barn men har velat vänta lite. Vi har pratat mycket om detta och för ca ett halvår sedan berättade han att han gärna vill börja försöka nu i vår 2019 :)

Ett litet problem bara.. jag var sjukskriven dec -17 till Juni -18 pga utmattningssyndrom/depression. Innan dess har jag jobbat i 10 år på samma jobb, har jobbat enda sen jag tog studenten.

Efter att jag varit sjukskriven och mina sjukdagar tog slut så fick  jag sedan börja på ett rehabprogram via arbetsförmedlingen som i sig ledde till en arbetsträning på en second hand butik i 3 månader som jag ÄLSKADE! Där fick jag ansvara om barnkläderna vilket jag kände passade mig ypperligt ;) Anyways, det tog slut och nu har arbetsförmedlingen beslutat om att ta bort dessa resurser, så man kan inte arbetsträna längre :/ När jag äntligen började må bättre igen, så försvann rutinerna och tryggheten så man är tillbaks på ruta 1. Så jag är inskriven på a-kassan och måste söka jobb, vilket för mig typ är omöjligt med tanke på min utmattning/depression osv.. jag måste ju arbetsträna för att se hur mycket jag klarar av och arbeta upp till en viss %...

Och det är pga detta som jag får extra ångest just nu, den lilla inkomsten jag får räcker precis så det går runt. Min man jobbar visserligen och har 2 jobb. Men jag har ju mina egna räkningar liksom och (skit) lån sen innan... Och nu när min man äntligen säger att han är redo för bebis SÅ som jag längtat, så går det emot mig så mycket att säga nej pga allt detta. Jag fyller 31 i år också och nej, ingen ålder egentligen men samtidigt minskar ju fertiliteten och det är ju fakta. Får bara sådana extrema skuldkänslor bara av att jag ens tänker på att sätta ett barn till världen när jag inte har jobb eller bra inkomst. Vill poängtera att min depression inte är super allvarlig, inte så att jag är självmordsbenägen eller nåt (thank god, lider med alla som har det värre)... Mer en nedstämdhet. Och i mitt fall känns det som att en graviditet skulle vara det lyckligaste som kan hända mig, och att jag skulle få en sådan livsglädje (det har jag ju ändå men ni som längtar efter bebis förstår).. Jag vet inte känner mig bara så ego/självisk i denna fråga.. vet varken ut eller in längre. Det var ju inte detta man haft in mind när man föreställde sig att skaffa barn förut, allt alla tipsar om är ju att iaf ha en stadig inkomst/ett jobb innan man ens tänker tanken. Det har ju varit min största önskan hela tiden också...

Har redan börjat samla på mig bebiskläder pga att jag älskar allt sånt, köpt ifrån secondhand butiken där jag arbetstränade.. 10 kr per plagg ibland osv. Älskar secondhand och vet att man kan leva jävligt billigt på det och att en bebis inte behöver såå mycket egentligen men ändå. Sen vet jag att en graviditet kan vara tuff och tiden med en nyfödd bebis just med tanke på min utmattning som redan finns men för mig är det så värt att i alla fall testa, och jag måste våga <3 Man vet aldrig vad framtiden har att erbjuda. Känner att jag inte kan låta åren gå till spillo pga det och pga rädsla. Skillnad om man bara var 20 år liksom.

Kanske dum fråga, Men hur hade ni gjort/resonerat??

Hade absolut inte skaffat barn med dina förutsättningar. Om du inte får jobb innan a-kassan löper ut, vad gör du då? Din man har två jobb, hur länge orkar han det? Tänk om han blir arbetslös? Du kan köpa kläder för 10 kr nu, barn är dyrt! Blöjor är jättedyrt, om du inte kan amna behöver du ersättning - dyrt, vagn, bilbarnstol etc etc. Det är enbart ego att skaffa barn och inte kunna ge dem bra förutsättningar.

Tack för din input!

Vad är mina förutsättningar? Att jag lever på a-kassa just nu och inte har en inkomst ifrån ?ett jobb??.. summan är det inte jävla stor skillnad på om man jämför med min tidigare lön i alla fall :) just nu orkar han i alla fall pga att han älskar sitt jobb, och har en del lediga dagar emellan för att återhämta sig! Jag vet att barn är dyrt, jag är inte dum :p men barn kommer alltid att vara dyrt? Min man kanske blir arbetslös i år eller om 5? Eller aldrig? Ska man tänka såhär i min ålder så kommer det aldrig bli några barn känner jag.

Vad är bra förursättningar enligt dig? Ett super tätt bankkonto och ha allt i världen man vill eller en inkomst där man klarar sig men fullt med kärlek och ett tryggt hem för barnet (vilket jag anser är viktigast)? :) jag tror vi alla resonerar olika. La upp samma tråd i ett forum på fb och där sa exakt alla att jag INTE ska vänta pga något som ekonomin, då man aldrig vet hur lång tid det kan ta att bli gravid, OM man ens kan blinder. När/om jag väl blir det så ska jag ju vara gravid i 9 månader också. Mycket kan ju ske på den tiden. Jag känner att jag i alla fall måste testa, så får saker lösa sig längs vägen. Livet är förändeligt och allt är inte svart eller vitt känner jag :)

Vi får hoppas att jag kommer in på utbildningen jag sökt :) ska även söka fler!

Återigen, tack för att du delade med dig! <3

A-kassa är ju inte någon stadig inkomst. Jag hade aldrig skaffat barn om jag var arbetslös. Man behöver absolut inte ha ett fett bankkonto men en inkomst är ju att föredra - a-kassa är ingen stadig, säker inkomst. Man kan inte leva på kärlek och tryggt blir det inte om man inte har de ekonomiska förutsättningarna att ge barnet vad de behöver. Mycket kan ske under graviditeten? Visst kan det göra det, sannorlikheten att du ska gå ett fast jobb är ju typ noll. Alla i ett forum tyckte att du skulle skita verkligheten och köra? Kanonbra tips :) Mamma/tjejforum på FB brukar vimla av WT-mammor som lever på bidrag så det är inte konstigt att de skriker kör :)

A-kassa är ju inte någon stadig inkomst. Jag hade aldrig skaffat barn om jag var arbetslös. Man behöver absolut inte ha ett fett bankkonto men en inkomst är ju att föredra - a-kassa är ingen stadig, säker inkomst. Man kan inte leva på kärlek och tryggt blir det inte om man inte har de ekonomiska förutsättningarna att ge barnet vad de behöver. Mycket kan ske under graviditeten? Visst kan det göra det, sannorlikheten att du ska gå ett fast jobb är ju typ noll. Alla i ett forum tyckte att du skulle skita verkligheten och köra? Kanonbra tips :) Mamma/tjejforum på FB brukar vimla av WT-mammor som lever på bidrag så det är inte konstigt att de skriker kör :)

A-kassa är ju inte någon stadig inkomst. Jag hade aldrig skaffat barn om jag var arbetslös. Man behöver absolut inte ha ett fett bankkonto men en inkomst är ju att föredra - a-kassa är ingen stadig, säker inkomst. Man kan inte leva på kärlek och tryggt blir det inte om man inte har de ekonomiska förutsättningarna att ge barnet vad de behöver. Mycket kan ske under graviditeten? Visst kan det göra det, sannorlikheten att du ska gå ett fast jobb är ju typ noll. Alla i ett forum tyckte att du skulle skita verkligheten och köra? Kanonbra tips :) Mamma/tjejforum på FB brukar vimla av WT-mammor som lever på bidrag så det är inte konstigt att de skriker kör :)

By the way så hade alla av dem fasta jobb... men de gav mig ändå dessa råd ;)

Men som ovan skrivit så ska jag nog inte fråga och lyssna på andra mer. Man lever sitt eget liv och ska lyssna på sin egen magkänsla.

Det är ju knappast så att jobb inte finns då jag har fått barnet ;) jobb finns alltid så det oroar jag mig inte för <3

Ekonomi är inte det viktigaste. Man kan överleva på mindre än man tror. Men två saker tänker jag är viktigt:

1. Se till att du är etablerad på arbetsmarknaden. Om du inte redan har en fot inne är det lätt att bli fast i bidragsberoende, och även om det GÅR att klara sig på lite pengar vill man kanske inte ha det så alltid.

2. Se till att du mår bra psykiskt. Det är vanligare än man tror att drabbas av förlossningsrädsla, och är du skör är risken större.