Ditt livs största ledsamhet

Att jag inte hade en bättre pappa. Tog lång tid innan mina föräldrar skilde sig. Att allt skulle se så bra ut utåt att ingen brydde sig om ett barn som for illa. Är över 30 idag och det kan fortfarande göra ont och jag blir arg för att jag låter det göra ont. Men jag älskar min mamma mycket trots att jag önskar att hon tog oss därifrån tidigare. Mina barn har idag en bra pappa, en bra mormor och bra farföräldrar. Det är jag tacksam för.

Min uppväxt i fosterhem

De vänner jag mist under livet, som jag kanske kunnat behålla om jag lärt känna mig själv och dem mer på djupet, och vinnlagt mig mer om att förstå oss alla....

Att jag inte kommer att skaffa barn, även om en del inom mig egentligen vill.

Att jag inte lyckades med mitt andra äktenskap!

Intressant frågeställning! Jag skulle känna mest ledsamhet över att jag inte vågat göra allting jag hade velat göra. Skulle även vara väldigt ledsen över att min stora kärlek i livet aldrig gav mig en chans att få visa vem jag egentligen är.

Samma som dig. Jag var tillsammans med mitt ex i 5 år, jag älskade honom till skyarna, men han hade mig mest för att jag var den enda som genuint brydde mig om honom. Precis som du så kom jag till en punkt där jag tyckte det var nog och mina känslor tog slut för att jag inte kände mig älskad tillbaka och tillslut blev jag som du irriterad när han kom hem för att jag ville vara ensam. Jag känner mig så utnyttjad, jag var smidig att ha för att han inte ville vara ensam, han planerade aldrig någon framtid med mig, han köpte ny lägenhet bakom ryggen på mig (vi var sambos), sökte nytt jobb och gick på intervjuer utan att berätta det för mig.. Jag var smidig att ha för att ingen annan brydde sig om mig.. Att jag slösade 5 år på den här killen ångrar jag.

Något som gör mig ledsen är att jag och min mamma inte har en fungerande relation. Att hon aktivt ständigt sätter kilar i vår relation och sedan har mage att klaga på mig att vi har en dålig relation.

Jag som person är ganska lättsam, kommer överens med de flesta men mamma fortsätter att pika mig, komma med taskiga kommentarer, hon har varit min värsta mobbare under hela min uppväxt. Jag har brutit kontakten i omgångar och när jag var tonåring. Nu shamar hon mig för att jag aldrig ringer.. Det tycker jag är otroligt tråkigt, vi hade kunnat ha en normal vänskaplig relation bara hon slutade upp med sina j?vla negativa kommentarer om mig.

Min största ledsnad är att min pappa valde bort mig ur sitt liv när han träffade sin nya fru. Han flyttade till henne från staden där jag bodde, meningen var att jag skulle hälsa på men det blev mer och mer sällan och när jag väl var där så var hans fru otrevlig och spydig mot mig. När jag gått ut gymnasiet så blev jag inte ditbjuden mer.

Nu är jag vuxen och han umgås bara med hennes barn och barnbarn. Han vet knappt om mig och min familj och känner inte mina barn. Inför andra låtsas han och frun att de har kontakt ned oss men i själva verket ses vi i princip aldrig.

Jag har ett bra liv med familj och vänner, men det där att bli bortvald av min egen pappa sitter som en tagg i mig och den kommer nog aldrig att försvinna.