Ditt livs största ledsamhet

Jag skulle inte känna mig ledsen över något som hänt eller inte hänt i livet.Jag skulle bara ha ångest för att dö. Jag har redan legat med dödsångest på sjukhus när jag fick hjärnblödning och ingen visste om jag skulle överleva. Det enda jag tänkte på då var att jag ville vara med mina barn.

Är omöjligt att bara säga en sak. 
Att jag föddes av en psykiskt sjuk mamma som bara brytt sig när hon vunnit nåt på det och det sett bra ut utåt.

Att jag fått klara mig själv hela livet, jag fick visserligen mat och tak över huvudet av pappa tills jag var 16 år men aldrig kärlek. Från jag var 16 år har jag försörjt mig själv och bott själv. Att jag som 10 åring själv fick ringa akuten och fixa skjuts när jag bröt benet.

Att jag var grovt mobbad från åk 1 till åk 9. Redan i ettan kunde jag inte gå hem efter skolan, jag fick låsa in mej i ett klassrum en timme för några i sexan skulle slå mig och ingen vuxen gjorde något. 

När jag var 16 år blev jag gruppvåldtagen och det förstörde hela mej i över 20 år. Det ledde till självskadebeteende, noll självkänsla och självförtroende, noll självrespekt, otaliga självmordsförsök, missbruk av alkohol.
Efter gruppvåldtäkten hade jag nästan bara dåliga förhållanden med män som var missbrukare och som behandlat mej dåligt på olika sätt. 

Att jag gett fel män chansen och på köpet har jag råkat illa ut, främst psykiskt. 

Det var en liten, liten del av allt. Men samtidigt så utan allt det skulle jag inte stå här så stark som jag gör idag. Idag finns det ingen som kan göra mig illa och jag klarar mig själv. Jag har fixat en utbildning, jobbar och har ett stabilt liv. Enda som saknas är kärleken men jag överlever, vågar inte släppa någon så nära igen att det skulle leda till ett förhållande. Håller alla män på en armslängd avstånd... och drar mig ur efter 6-12 månader. 

Att jag aldrig fick träffa min farmor som dog när hon var 45 år. Att jag inte fick växa upp med en mormor som dog när jag var 12 år och som jag aldrig riktigt fick lära känna. Att jag inte har bättre kontakt med min farfar. Att jag inte fick barn när jag var yngre, så de fick unga morföräldrar, men jag var inte i rätt förhållande då.

Gjorde abort fast jag inte ville i ett stressat tillstånd då mitt ex tjatade på mig. 7 år har gått är singel och börjat ge upp tankar om barn och förhållande.

Min största ledsamhet.. bra fråga jag har några och jag är bara 30!

Min första och STÖRSTA ledsamhet är att jag förskingrade från mitt förra jobb. Tillräckligt mycket att få kicken få socialfobi, bli deprimerad och självmordsbenägen. Jag förlorade så många vänner och alla i min närhet tappade förtroende till mig.

Det var inte ett belopp så jag fick fängelse men tillräckligt för att alla andra stora saker i livet föll isär. Även min ekonomi. 

Hade suttit flera år i fängelse bara jag slapp smärtan och allt jag nämnde ovan! 

Om jag låg på en "dödsbädd" och hade möjlighet att tala så var prio ett att ha mina döttrar nära och mina sista ord skulle vara -"Min kärlek övervinner döden och LOVA att ni håller ihop och stöttar varandra"! Skulle jag ligga och gräma mig över att jag kom till som oönskad hos tonårsföräldrar? Jag hoppas vid GUD att ngt sådant inte rör mina sista tankar.

Min personlighet..

Kroniskt sjuk, det är så jobbigt varje dag och sen att det aldrig blir bättre utan tvärtom. Men jag har mycket jag är tacksam för, jag är tacksam för varje dag jag är med och allt annat jag har fått uppleva och mina fina barn som är mitt allt.