I vanliga fall tycker jag inte att man ska prata om känslor innan man ens pussat varandra. Men i ditt fall tycker jag att ni bör göra det eftersom ni har familjer och jobbar ihop. Det finns så mkt hinder och båda har mkt att förlora. Fråga honom vad han känner. Gör det bara. Han kommer bli så glad av det och han kommer lätta sitt hjärta och berätta. Då vet du åtminstone. Jag skulle göra vad som helst för att få berätta för tjejen jag är kär i hur jag känner. Skulle hon fråga skulle jag berätta precis som det är. Men jag vågar inte så länge hon inte frågar.
Nästa vecka ses vi bara någon enstaka dag på jobbet. Ska jag berätta vad jag känner? Eller borde jag bara låta det vara? Velar fram o tillbaka. Vet inte vad som är bäst.
[quote=79462186][quote-nick]frökenfia skrev 2019-02-22 17:35:04 följande:[/quote-nick]Uppdatering. Imorse grät min man av förtvivlan att förlora mig. Han hade drömt något hemskt (att jag varit otrogen) och hittat en sms konversation med en (homosexuell) kollega. Inget speciellt egentligen men han blev nojig över det. Han grät som ett barn. Jag sa vad som stört mig under de här åren och ändringar han aldrig gjort och hur jag känner för den ekonomiska situationen han försatt oss i. Han frågade om jag hatade honom så mycket att jag inte ens ville prata med honom och mitt svar kom naturligt: ja, så mycket. Han hotade med att dra på vilket jag svarade: gör det. Han började böna och be, och det fick mig att känna ännu mindre lust att prata med honom. Bad honom sluta och gick därifrån. Han har under dagen informerat mig om ändringar han gjort för att förbättra sitt liv och situationen. Vet inte hur jag ska säga att det är försent. Har bara sagt att jag vill se det han lovat uppfyllas.
På jobbet var det som vanligt. Pratat om vardagliga saker med enligt mig djup ögonkontakt. När vi skulle skiljas åt fick jag den där blicken som jag tolkar som ?jag-är-hopplöst-kär-i-dig-blicken?, lite röd om kinderna och som om han skulle vilja säga något men inte gör det. Förmodligen ger jag samma blick, kunde inte undvika rodna idag mot slutet av dagen och känna extra mycket. Helgen blir plågsam när man inte vill annat än se honom igen...[/
Herregud kvinna. Mannen på jobbet är sååå kär i dig. Han blöder. Jag vet exakt hur han känner. Jag år i hans skor. Jag vet precis hur det är på helgen. Man nojar och längtar så det gör ont. Blicken han ger dig kan du inte missförstå. Jag ger ?min tjej? den där blicken också. Fast jag vill kalla den för ?jag måste bara ha dig blicken?. Hon rodnar också precis som du. Jag vet att hon vill ha mig ocskå. Hon har inte sagt det men jag bara vet det.
Men ärligt talat du måste gå in i dig själv och fråga dig vad du vill. Väga för och emot. Som jag sagt tidigare tror jag du vet innerst inne vad han känner. Det låter på dig som att du tröttnat på din karl.
Svar till cim
På vilket sätt är det förnedrande tycker du?
Jag är kvinna. Man kan bli iskall mot någon som svikit en gång på gång tills man inte längre känner något för människan. Talar av erfarenhet. Min man har förstått att jag menar allvar och själv föreslagit att han kan sova i ett annat rum ?tills jag ändrar mig?. Jag är inte för otrohet. Men något har hänt i mitt känsloliv sen mannen drog ner oss i kronofogden och nästan såg till att få oss vräkta. Det är svårt att respektera och älska någon som gått så långt att inte ens vilja jobba för att ?det är inte hans grej?. Det rättfärdigar inte mitt beteende men kanske ger mer förståelse... Skillmässopapprerna fylls i på måndag. Och det bottnar sig inte i min (eventuellt obesvarade) förälskelse i kollegan utan i vad jag precis skrivit.
Jag är kvinna. Man kan bli iskall mot någon som svikit en gång på gång tills man inte längre känner något för människan. Talar av erfarenhet. Min man har förstått att jag menar allvar och själv föreslagit att han kan sova i ett annat rum ?tills jag ändrar mig?. Jag är inte för otrohet. Men något har hänt i mitt känsloliv sen mannen drog ner oss i kronofogden och nästan såg till att få oss vräkta. Det är svårt att respektera och älska någon som gått så långt att inte ens vilja jobba för att ?det är inte hans grej?. Det rättfärdigar inte mitt beteende men kanske ger mer förståelse... Skillmässopapprerna fylls i på måndag. Och det bottnar sig inte i min (eventuellt obesvarade) förälskelse i kollegan utan i vad jag precis skrivit.