Hemmafruns ansvar att serva sin man

Min partner har högre inkomst än mig, så det skulle bli mindre kännbart om man plockade bort min inkomst. Poängen var bara att ingen av oss är ekonomiskt beroende av den andre och att en bonus av det är att ingen behöver bära hela ansvaret för familjens ekonomi. 

Självklart är det varje familjs val att fördela arbetet som de själva vill. Eller nej, det är det ju inte, för det är bara de verkligt privilegierade som faktiskt kan göra det valet. Jag säger ingenting om det, tycker bara att man ska vara ärlig med hur det faktiskt är. Den som inte har en egen inkomst men som lever i ett förhållande med gemensam bostad och gemensamma barn är per definition ekonomiskt beroende av sin partner. Såvida man inte är självförsörjande och producerar alla varor och tjänster som andra köper, samt saknar lån på huset.

Är du själv ärlig? Om din partner har högre inkomst än dig och ni har gemensam ekonomi är du ju per definition ekonomiskt beroende av din partner.

En hemmafru/man kan göra saker som man annars måste betala för. Man kan leva mer arbetsintensivt isf att betala andra för dessa tjänster.

Man är alltid mer eller mindre beroende av varandra på olika sätt.

Jag tror inte man ska försöka häfta på alla hemmafruar/män stämpeln som osjälvständig, outbildad och medellös hemhjälp.

Jag är ärlig. Jag är inte ekonomiskt beroende av min partner för att jag kan bära hushållets utgifter om vi skulle förlora hans inkomst. Och jag har råd att skilja mig från honom och försörja mig själv och barnen utan att behöva lita till hans goda vilja. Kanske är vi privilegierade på det sättet, men jag känner många andra par där båda parter har högre inkomst än vi har. 

Jag vet inte vilket ditt syfte är med att debattera med mig? Ingenstans har jag stämplat någon hemmafru som outbildad eller medellös, men utan särskilda omständigheter är hon per definition ekonomiskt beroende av sin man. Detta kan man ha synpunkter på om man vill, men jag är nöjd med att bara konstatera fakta.

Men som du lever nu är du ekonomiskt beroende av din partner. Du pratar om att anpassa dig om din partners inkomst försvann så du då skulle bli ekonomiskt oberoende, men du är det inte nu. Det är också bara att konstatera fakta.

Det var ett allmänt konstaterande och inte särskilt riktat mot dig.

Om min inkomst är 200.000 kr/månad och min mans är 100.000kr/månad, så menar du att han är ekonomiskt beroende av mig?

Men som du lever nu är du ekonomiskt beroende av din partner. Du pratar om att anpassa dig om din partners inkomst försvann så du då skulle bli ekonomiskt oberoende, men du är det inte nu. Det är också bara att konstatera fakta.

Det var ett allmänt konstaterande och inte särskilt riktat mot dig.

Det är ju bara löjligt. Om en hemmafru bli ensam så kan hon inte ge sig eller sina barn mat eller tak över huvudet. Inte utan bidrag (vilket hon får först efter skilsmässan är igenom). Du menar att det är samma sak som att leva på 100000kr mindre i månaden?

Hade jag skilt mig så hade mina barn fått leva på samma gård och ha kvar sina ponnys. Vi hade ätit lika bra osv. Skillnaden hade varit att dom fått några tusenlappar mindre i sparande när dom fyllt 20.

Du jämför detta med ett barn som får leva i relativ fattigdom? Som alltid får billigaste maten och där mamman inte får lägenhet pga arbetslöshet.

Du förstår verkligen inte hur ekonomisk utsatthet skadar barn?

Det är ju bara löjligt. Om en hemmafru/man blir ensam kan hen naturligtvis söka jobb om annan försörjning inte finns förstås.

Du förstår verkligen inte att barn som inte har en pony inte lever i relativ fattigdom och inte är ekonomiskt utsatt?

Jag får inte matten att gå ihop här, men några tusenlappar mindre per barn när de fyller 20? Har du berättat för din partner att hens totala ekonomiska insats för era barn på 20 år är några tusenlappar per barn?

Men som du lever nu är du ekonomiskt beroende av din partner. Du pratar om att anpassa dig om din partners inkomst försvann så du då skulle bli ekonomiskt oberoende, men du är det inte nu. Det är också bara att konstatera fakta.

Det var ett allmänt konstaterande och inte särskilt riktat mot dig.

Hela min poäng handlar om att det är enorm skillnad på livsstil. Att relativ fattigdom är allvarligare än att inte ha en ponny.

Hemmafrun kan söka jobb. Men hon har svårt att få ett jobb pga sin bristande arbetslivserfarenhet. Hon har också mycket svårt att få bostad. Om hemmafrun har tur så får hon ett lågavlönat heltidsjobb inom ett halvår. Barn till en ensamstående, lågavlönad mamma ÄR mer ekonomiskt utsatta.

Jag och min partner är båda medvetna om att vår enskilda ekonomiska insats inte är det viktigaste. Vi tjänar båda så bra att vi kan upprätthålla vår livsstil med en inkomst. Vårt överskott går till mycket ledig tid tillsammans, sparanden och välgörenhet. Att båda får mycket tid med barnen ( och ekonomisk trygghet) är viktigt för oss.