NPF är den värsta psykiatriska åkomman man kan ha - varför ska alla försköna det?

Hej, jag är själv NPF:are och tycker det där var riktigt bra skrivit, håller verkligen med!!

Just precis så är det ja. Vissa verkar liksom t o m förvänta sig att npf-diagnoser är nånting man rentav bör vara glad över att man har. Rätt sjukt egentligen kan jag tycka, att man förväntas vara glad över att man har ett handikapp, liksom wtf...?! Samtidigt som vissa verkar förespråka ett synsätt om att npf-diagnoser är ungeför det samma som att ha en annan hårfärg än någon att annat, eller att gilla att träna medan någon annan bara tycker det är jobbigt att träna. Antar att många av dem som har sådan inställning egentligen menar väl, men i själva verket kan det ju lika gärna göra en ääänu mer förtvivlad och frustrerad och få såna urkorkade saker sagda till sig. ):

Ja precis nonchalerade är nog rätt ord, samt dessutom förminskade, missförstådda nästan med flit, ej tagna på allvar, bemötta på ett totalt opassande sätt som de så kallade professionella fått för sig att är exakt rätt sätt att bemöta alla med samma diagnos...etc etc etc

Och nej, det skulle de nog absolut inte stå ut att leva med...man kan ju undra om de öht ens tänkt tanken riktigt genuint fullt ut om hur det kan kännas och verkligen på riktigt försökt föreställa sig det...Är ju liksom inte alltid de har vidare god medkänsla eller inlevelseförmåga vad gäller sånt, det där så kallade professionella, verkar snarare som om de är oerhört oförstående många av dessa faktiskt

Har tänkt lite i dessa banor. Fast ser de inte i ens journaler typ vad för diagnoser man har?

Och hursomhelst tror jag ändå oavsett att de skulle märka på mig ändå att jag typ inte är helt normal, tror liksom inte jag skulle kunna exempelvis sitta i samtal med någon utan att verka det minsta autistisk faktiskt, tyvärr. Vilket ju är synd då få verkar ta en på allvar ifall man har autism.

Som 2-åring.Ibland. Ibland inte.Innebär väl dessutom en del typ "positiva" saker, fast dock främst negativa känns det som. Skulle hursomhelst helt klart mycket hellre vara utan det positiva om det innebar att jag kunde få slippa allt negativt.

Autism.

Ok. Är kanske inte så jättevanligt att få en lindrig autismdiagnos så tidigt, men det började märkas så tidigt på mig iaf. Fast fick nog egentligen mest en preliminär diagnos då har jag fattat det som, sen fastställdes den typ när jag var i sexårsåldern. 

Har för övrigt hört att man kan upptäcka tecken på autism, i iaf ibland, redan på bebis/ettåringar, så visst går det att upptäcka tecken på diagnoser tidigt.