NPF är den värsta psykiatriska åkomman man kan ha - varför ska alla försköna det?
Jag har asperger. Jag har aldrig haft några riktiga vänner, jag var sistahandsvalet om ingen annan kunde leka, eller hänga. Jag hade inga betyg nästan från grundskolan för jag hade tråkigt på lektionerna och skolkade mycket. På lektionerna var jag ofta extralärare och prylmedhavare. Japp, jag har sudd, pennvässare, extra pennor, linjal, hålslagare, häftapparat, om du behöver. Ingen fara, du får låna. Jag var på skolan eftersom det var min fristad från hemmet och en gravt alkoholiserad förälder men jag var helst i fritidslokalerna och målade, spelade schack och biljard och pratade med fritidsledarna. Jag kom genom ett mindre mirakel in på Barn och Fritid på gymnasiet vilket var ett program jag inte ens ville gå. Gick ut därifrån med toppbetyg pga ett gäng fantastiska lärare, men inte en enda kompis, studentfirandet i egna klassen var jag inte ens inbjuden till. De jag gått i grundskolan med hade jag ingen alls kontakt med efter 9an förutom en eftermiddag i 1an på gymnasiet när jag sökte upp dem för att dela med mig av fotografier från klassresan i 9an. Jag var och är fotointresserad och hade tagit över 600 bilder, på den tiden alldeles före digitalkamerorna kom, så det var inte dirket gratis heller.
Efter skolan var jag hos arbetsförmedlingen i ca 2 år. Jag fick flera praktikperioder på olika håll. Den som fungerade bäst var på en förskola där jag var väldigt omtyckt socialt av framför allt barnen men även de vuxna, men var en usel medarbetare egentligen. Svårt att komma i tid, svårt att veta om något behövde göras som inte rörde barnen direkt, svårt att ta på mig kontakt med föräldrar. Hälsade förstås på föräldrarna vid lämning och hämtning om jag var i hallen eller i närheten när vi var ute men jag pratade inte direkt med dem. Jag var ändå så omtyckt att de förlängde min praktik där från 3 månader till 5. Andra praktikplatser har alltså fungerat sämre.
Sedan fick jag aktivitetsersättning. Under den tiden har det varit omgångar med daglig verksamhet, praktiker, studier, personliga händelser och massor, massor, massor med stress som förstört mig. Värst har osäkerheten med försäkringskassan och ekonomin varit. Jag hade perioder under de 8 åren där jag övervägde självmord många gånger. Jag gav bort alla mina vassa köksknivar för att jag inte skulle skära mig. Jag har stått och väntat på pendeltåget. Jag har stått på en stol på balkongen. Jag har varit på psykakuten också. Eftersom jag har asperger blev jag hänvisad till habiliteringen istället.
Nu har jag sjukersättning. På ett sätt är jag lättat. Jag har en pytteliten ekonomi men den är i alla fall säkrad, jag behöver inte bekymra mig för mycket om den. En stress som är lättare men inte försvunnen. Å andra sidan betyder det också att jag är avskriven. Jag kommer aldrig klara ett vanligt jobb, det är noga utrett. Jag kommer aldrig vara samhället till gagn och jag kommer aldrig höra till ett större sammanhang. Det krossar mig. Men jag har ju asperger så jag har ju inga känslor.