Väntar fel kön, krossat förhållande

Hej det var ett tag sedan jag postade här. 
Jag ville mest skriva av mig och berätta hur det går. 
Nu är vår son 5 månader och han är en fin, glad och väldigt enkel pojke.
Vi har det på många sätt mkt enklare än med första barnet för nu sover båda barnen ganska bra. 
Hur mår vi då?... Sådär kan jag meddela. Det här tog tuffare än någonsin på förhållandet. Det är fortfarande lite spänt och varje gång någon bekant, vän eller instagram-vän får en dotter bryter min fru ihop och säger att hon inte klarar det här mer med att vara pojk-mamma. Hon blir så svartsjuk att den enda utvägen är att skiljas så ska hon ta dottern så får jag sonen. Dom kommentarerna svider så mkt Att höra den man älskar säga så. Samtidigt är jag förvirrad , emellanåt lägger hon upp fina bilder på hela familjen och verkar stolt över alla men sen vänder det helt. Jag är slut på ideer och om inte skilsmässa är enda vägen ut måste vi ha hjälp. men jag funderar. Hon säger att hennes dröm var att få 2 tjejer och nu är drömmen förstörd. Att hon har försökt acceptera att det är en pojke men kan inte se sig som en pojkmamma.  Självklart  tar förhållandet skada. Hon litar ju inte på mig och tycker jag har tvingat på henne en pojke. hur kan vi ha ett kärleksfullt förhållande när det hela tiden ligger något sådant här i luften. Är det jag som är knäpp i huvudet eller är hon det .. eller kan vi lösa det på något sätt. kan man känna så som hon gör? Jag försöker prata med henne om vad hon är rädd för eller vad som är så farligt och då får jag svar som att killar är fula, barnen kommer aldrig leka med varandra , att det inte är hennes dröm att få en flicka o pojke utan hellre hade gjort abort än att ha en pojke... alltså hon kan absolut inte se sig som mamma till en av varje kön utan anser att hennes liv, dröm är förstörd  Finns det ens hopp. Älskar henne och vår familj och vill verkligen inte att allt ska gå i graven på detta sättet för jag tror på något sätt på det goda i människor och  att man inte kan vara så här mot sitt egna barn . Hon är ju inte elak mot honom på något fysiskt sätt, tvärt om, snäll , ammar honom och är föräldraledig hemma. Men vi behöver hjälp.. nu,  hon pratar inte med någon annan om det här utan bara mig vilket är lite märkligt ändå. När vi är på besök hos hennes familj visar hon inte några tendenser och försöker snarare visa upp en fin bild  av oss, men hon pratar inte med någon om det,  inte sin mamma, inte sina bästa vänner eller inte med andra heller. Tror inte hon ställt frågan här. Det är väl bara jag som vågar prata om det med andra .. anonymt då men jag behöver tankar och stöd utifrån nu om jag ska kunna hjälpa henne om hon nu vill bli hjälpt. ... Eller om det nu bir skilsmässa.  VI har pratat om det alternativet så , ja vi kan ju prata så det ör ju bra men vi kommer inte någon vart. Hon står fast vid att det är en mardröm att fått en pojke . för skilsmässa är ett sätt för henne att slippa vara pojkmamma säger hon. Hennes släkt bor på andra sidan sverige så då kommer hon flytta hem och vill ha dottern minst vart annan vecka säger hon. så får jag ta pojken... Ni förstår ju hur det hela känns. Lider hon av en deperssion eller diagnos av något slag eller är jag bara olyckligt kär och försöker se det goda i det hela ?

Tack för att du frågar.

Vår son är nu 1 år. Han är glad, snäll, rolig och har redan så mkt personlighet. Älskar den där killen precis lika mkt som min dotter.

Hur det går annars... både och.

Hela familjen är ju mkt tillsammans då jag arbetar hemifrån fortf. Min fru är föräldraledig och verkar oftast ta det bra och leker och tar hand om sonen precis lika fint som dottern. Klär honom i fina kläder. Visst inte lika mkt engagemang som för dotter men .. andra barnet man har ju inte all tid i värden . Tar massa fina bilder på barnen ihop.

Vi letar hus för att ha något större att bo i och det känns som en positiv framåt syn.

Sommaren har ändå varit super och vi har gjort flera mysiga resor inom Sverige och skärgården.

Men... det är något som inte står rätt till fortfarande.

så fort någon på Instagram, vän, kollega mm får ett barn som är en tjej brister det.

Då är vi tillbaka på ruta nolll.

Vi har tyvärr inte kommit till en psykolog men känner att det är enda utvägen. Men hon vill inte. Varje gång jag frågar hur hon mår svarar hon att hon mår dåligt.

Hon säger att hon gråter i duschen och vågar knappt gå ut till lekplatsen för hon är rädd att bli konfronterad med andra familjer som har två tjejer.

Hennes blick blir stel och hela hennes kropp blir spänd.

Hon vill helst adoptera bort honom eller skiljas. Hon tycker att jag tvingat på henne något som hon inte vill och att hennes liv är förstört. Hon ångrat fortfarande att hon inte gjorde abort när hon fick reda på att det var en pojke . Du anar inte hur märklig det känns. Det är som hon håller masken inför familjen men när man frågar så släpper hon den och allt kommer fram.

Jag försöker nå fram med frågan om hur hon ser honom men det slutar alltid i att hon säger ... ?men det är ju en pojke, och jag vill inte ha en pojke. ?

Spelar ingen roll hur fin han är för

I slutändan har hon hängt upp sig på att det är en pojke.

Vet inte hur djupt ja orkar dra det. Skulle jag försöka prata om det varje kväll vet ja inte vart vi landar för det slutar alltid i som nämt ovan.

Fattar inte ... hon kör på annars med sitt liv. Försöker hålla sig i form och leva sunt. Finns där för familjen... det är som det är på film och när man stänger av så finns det ett vanligt liv och filmen är på låtsas.

Har hittat flera trådar med liknande historia som min här på familjeliv men vet inget hur det gick för dom sen.

Hela den här tråden är så sjuk att ni måste tro att det är ett dårhus men nej.. många skulle nog få upp ögonen på hur bra vi har det med 2 barn. Fått höra så många gånger under sommaren hur fina lugna barn vi har och att dom tycker vi är en sån fin familj.

Önskar bara att det var en dålig dröm som man kan vakna från så vi kanske har en chans att rädda vårt förhållande för det tar hårt på det just nu. Saknar det. Saknar min fru som hon var.