Är så less en del av mina brukare...

Får man som undersköterska beklaga sig över sin situation?

Jag finns till för att hjälpa människor vid särskilt boende. De ska få sina fysiska, psykiska, sociala, andliga och kulturella behov tillgodosedda. De ska bli trevligt bemötta. Bland vissa brukare är jag nästintill en SLAV, det är SJUKT vad de kan driva med personalen. Hör och häpna; de som är mest klara är absolut värst.

Först och främst: MATEN!
Lunch och middag får avdelningen färdiglagat från specialkök, enbart till att värma upp. Denna mat duger sällan till våra klara tanter, det ska petas och gnällas. Jag menar, allt är inte supergott kanske så att man skulle sitta och frossa det framför mello, men det GÅR att äta, och om det inte går att äta kan man väl helst hålla tyst och vänta till nästa måltid för att inte dra ned stämningen för brukare och andra boende (om man är klar i huvudet och har förmåga att förstå det).

Sen är det vissa damers individuella rutiner som är sjuligt omfattande. Tvättlappar hit och dit, lakansväv ska ligga där och där i sängen, trosor ska bak och fram för att inte skava här och där, enbart två tvålpump på tvättlappen för att inte få allergi men när det endast är två tvålpump sägs de "jaa, inte var det mycket tvål här inte" med missnöjd stämma. Kläderna tvättas felaktigt och är skrövliga (fast de flesta som jobbar där är 50-60 år och är fullt kapabla att tvätta kläder). En klar dam ska ALLTID på toaletten när personalen kommer in med lunch eller middagsbrickan på rummet (hon vill äta på sitt rum). Vilket innebär att en personal blir ockuperad hos henne när alla andra 15 brukare behöver servas i matsituationen. Är man klar borde man väl ändå kunna säga "kom 20 minuter innan lunch hetsen till mig så hinner jag gå på toa innan". 

Ett morgonbesök är av biståndshandläggare beräknat ta 20 minuter, och ett kvällsbesök 10 minuter. Hos de omfattande damerna kan ett morgonbesök ta 45-60 minuter och ett kvällsbesök kring 30 minuter. De har så sjukligt omständiga och petiga rutiner.. Och inte nog med de, de är ALDRIG nöjda. När allt är gjort efter deras pipa är det ALLTID något som skulle kunna vara bättre.. Är allt som det ska så finns det väl alltid nån duschstång som är sne och kan åtgärdas, eller nån lampa som lyser svagt och behöver bytas, eller ett vattenglas till på sängbordet som skulle behöva stå där över natten trots att det redan finns två samt nattpersonal som skulle kunna fylla på om vatten tog slut. Alltid alltid alltid något mer, något ytterligare, aldrig nöjd. Har man inte omdöme, empati och förmåga att känna någon nöjdhet och tacksamhet när man är medicinskt KLAR och REDIG?

Hade man fått sitt kvällsbesök gjort på 10-15 minuter och fått sina behov tillgodosedda av en snäll och trevlig uska, ja nog hade man sagt "tack för idag, godnatt" även om nu duschstången stod 5 mm snett eller om man undrade ifall 5 dl vatten räcker fram tills nattpersonalen ser till mig om 4 timmar så hade man ju varit nöjd och glad som allt var.. Man kan ju inte dräpa personalen, det är väl mänskligt folkvett..

Kommer få så jävla mycket hat nu och att jag borde byta jobb. Men jag bara orkar inte, och behövde ventilera mig....

Om man nu befinner sig i den situationen, visst har man all rätt att känna sig ledsen, sorgsen och frustrerad, ABSOLUT.

Men min princip är att man måste tänka "okej, livet blev skit men hur gör jag det bästa av situationen?". Ja det är till exempel att etablera en trevlig och god relation till vårdpersonalen, skratta, berätta och ha humor. Kommer man till lunch och middag behöver man inte gnälla över maten och förstöra stämningen för andra, man kan istället berömma någon för vilken fin tröja dom har eller vilket fint väder det är, på så sätt blir andra glada och man blir själv socialt stimulerad av att få göra gott åt andra.

Ja jag förstår att deras principer är viktiga att efterfölja, och jag förstår att deras självständighet är hotad. 

Om du försöker läsa mellan raderna och sätta dig in i någon annans situation hade du från första början förstått vad jag menar... 

De SKA få sina behov tillgodosedda. T.ex. vill de ha mycket mjölk i kaffet men fick lite, så kan man väl fanimig dricka kaffe med för lite mjölk EN gång om personalen nu hällt upp det och gått flera trappor med en kaffebricka till ens rum, men vid nästa kaffeservering säger man till i förväg "jag kan ta en kaffekopp med mycket mjölk i.
tack". Man kommer få sina KAFFE BEHOV tillgodosedda, men det finns olika sätt att påpeka dom på. Man behöver inte gnälla åt andra.

Ja och har man förlorat så mycket i livet både fysiskt och socialt, borde inte relationen till brukare och personal vara ÄNNU mer angelägna att hålla goda?

Jag jobbar också med människor (dock inte med vård). Det är självklart för mig att vara tillmötesgående och ge så god service som möjligt. MEN jag kan också bli irriterad på en del som är överdrivet petiga eller verkar tro att de befinner sig på lyxhotell. För det finns ju faktiskt en gräns, vad personalen kan erbjuda och hur mycket personalen kan slå knut på sig själv. Kunden har inte alltid rätt. Jag blir ibland full i skratt när jag läser inlägg som "byt jobb!" så fort någon gnäller av sig. De verkar inte inse att om alla följde det rådet, bara för att de inte orkade vara några supermänniskor, skulle det knappt finnas någon personal kvar...

=Underbemanning, hinns inte med att pudra, smörja, locka, lyssna, tvätta, hämta, vrida vända, promenera, baka, trösta, gympa, servera, städa, tvätta, medicinera, laga mat osv Som persoal se det som är viktigast, att alla får hjälp som medicin, basal omvårdnad, kost, mer kan personalen inte göra, de är inte robotar, de blir sjuka av jobbet för att de ska "hålla liv" i människor som redan är färdiga, en ohållbar ekvation som blir dyr för samhället.