Tror min fru har 30-årskris

Jag har inte varit i din situation, men däremot i din frus.
Vet inte om det var en 30-årskris (hände några år efter). I vårt fall så slutade det i skilsmässa... För mig handlade det om att vi hade blivit tillsammans när vi var jätteunga, mellan 20-30 så ändras man oerhört och jag kände att vi hade vuxit ifrån varandra. I vårt fall hände allt ganska lngsamt, vi hade inte varit intima på flera år (bara några enstaka gånger), vi levde vårt liv tillsammans som vänner mestadels. Vi hade kul ihop men jag saknade att ha sex, att vara kär, att längta till att komma hem. Jag började bli irriterad på allt han gjorde för vi hade blivit så olika och fungerade inte längre i ett förhållande. 

Nu säger jag inte att det är ditt fel att det har blivit såhär men; hur är du i förhållandet? Tar du det för givet? Tar du henne för givet? Har det blivit mest slentrianmässigt? Kanske kan du försöka ge henne lite mer uppmärksamhet, någon komplimang då och då, prata med henne och diskutera om er förhållande och se om hon kanske "kommer tillbaka"?  

Jag tror att det kan vara bra med parterapi iaf, hoppas att ni kan få klarhet i allt!

Jag har också varit i liknande situation som din fru när jag var runt 29-30 jag störde mig mycket på min man och ville ha mer närhet och bekräftelse från honom. Detta berättade jag ofta men kände inge att jag fick det jag ville. Jag älskade ju honom trots allt och började själv gå i samtal. Idag har vi en fantastisk relation och jag är så glad att vi tog oss igenom det. Vi har mer och underbart sex, vi skrattar mer och har det bra. Visst kan vi bråka ibland men inte som förr. Jag är glad att han lät mig gå igenom det jag gjorde. Jag lärde mig på nåt sätt att förstå honom mer, det var jag som genomgick en förändring och jag utgick ifrån mig själv, hur kan jag göra för att det ska bli bättre och vad förväntar jag mig tillbaks. Och när jag ändrade mig så gjorde han det med på ett sätt. Vi är lugnare nu. Svårt att förklara men vill säga att det kan gå bra och bli bättre. Det trodde jag knappt då men är så glad nu att vi tog oss igenom det. Men det är superviktigt att ni pratar med varandra och försöket sätta ord på känslorna. Det handlar mer om att man förändras tillsammans än att den ena måste ändra på sig, så det är inte bara du som ska ändra på dig för hennes skull utan mer ni som ska förändra er tillsammans. Hoppas du förstår vad jag menar. Hoppas det blir bra för er vilken väg ni än tar. Låt det ta tid men det ska inte behöva vara dåligt i flera år.

Jag är inte din fru men känner igen mig i det mesta du beskriver om henne. Orsakerna är många, dels att jag tröttnade på min man som svikit mig på flera sätt under lång tid men den främsta orsaken är att jag fick upp ögonen för någon annan. Har inte berättat det för någon men samvetet plågar mig. Och känslorna för min man har bara kallnat och kallnat. Vi är intima och så men jag försöker nog bara hålla skenet uppe. Hur ska jag förklara att jag blivit kär i någon annan?

När känslorna svalnar så börjar man störa sig på den andra. Så är det alltid.

Jag tycker att du ska försöka backa lite. Håll dig sval. 

Bra med träningen! Kanske ska du börja träffa lite kompisar /kollegor på helger, försöka rida ut stormen. Det kan vara en tillfällig svacka men det kan även vara att hon kommer vilja gå, tror iaf inte att du ska förminska hennes sätt till att vara en 30 årskris. Förstår hur totalt vidrigt det måste vara.

Hade en svacka med min man för några år sedan, vi gick som två spöken i några månader, slutade pussas, kramas skicka sms. Det var hemskt, att bara gå och vänta på att han ska ta första steget till en separation. 

Det vände som tur är.. men jag vet hur det känns. 

Bra med träningen! Kanske ska du börja träffa lite kompisar /kollegor på helger, försöka rida ut stormen. Det kan vara en tillfällig svacka men det kan även vara att hon kommer vilja gå, tror iaf inte att du ska förminska hennes sätt till att vara en 30 årskris. Förstår hur totalt vidrigt det måste vara.

Hade en svacka med min man för några år sedan, vi gick som två spöken i några månader, slutade pussas, kramas skicka sms. Det var hemskt, att bara gå och vänta på att han ska ta första steget till en separation. 

Det vände som tur är.. men jag vet hur det känns. 

Tack för tipsen! Det är just det jag gör, jag träffar mina vänner på lördagar när hon är ute. Men då måste jag fråga dig - vad gjorde så att det vände för dig och din man? Hur gick det till? Det ger mig hopp...

de allra bästa man kna göra i din sits är att prata ut med sin partner om allt du har skrivit här. de kan ju faktiskt vara så att hon är otrogen och hon behöver en push att berätta eller så kanske hon har ledsnat? men prata med varandra! allt väl till dig kompis och hoppas allt löser sig!

Tycker också att det låter som något av ett "är gräset grönare..." scenario. Ni har nyligen gift er och hon är också relativt ekonomiskt beroende av dig så eventuellt kan det även vara blandat med känslor av att vara bunden eller osäkerhet över om det verkligen är vad hon vill resten av sitt liv.

Det jag får känslan av när jag läser dina inlägg är att det är din fru som har mer att säga till om. Du köpte hennes kritik av dig skriver du men var den befogad då enligt dig? Om ja, vad har du då gjort för att ändra på dessa beteenden? Det känns isåfall väldigt relevant för diskussionen men står inget om det i tråden. Om nej, varför köpte du det hela till att börja med? Vidare verkar du ha anpassat dig vid era samtal för att undvika att hon alls ska bli upprörd medan hon tydligen kan få bli både defensiv och irriterad på dig. Du har nu också genom ditt agerande/stöd delvis godtagit en situation där ni inte är intima längre och där din fru är väldigt avståndstagande på hennes initiativ för en obestämd tidsperiod. 

Jag tar inte upp de här punkterna för att kritisera dig utan för att göra dig medveten om vad som kan ses som tendenser i ert förhållande. Du har inte skrivit så utförligt om ert förhållande så jag kan ha fel men det kan också vara så att det här är toppen på isberget och något som är genomgående i hela ert förhållande. Det är tyvärr inte ovanligt att den ena partnern börjar ta sig större friheter om de blivit för bekväma i förhållandet eller känner sig alltför säker på att den andra partnern alltid kommer finnas där.

Jag tycker inte att det är ditt jobb att vara ett stöd i den här typen av situation som innefattar er båda och ert förhållande till så stor grad. Jag tror heller inte att det gagnar dig att vara det. Istället tror jag det bästa du kan göra är att ta ännu mer avstånd. Kör på med parterapin och visa att du vill lösa situationen men lev i övrigt ditt eget liv i så hög grad som möjligt och visa att du inte tänker sitta och vänta på att hon ska komma underfund med vad som är viktigt för henne. Finns inget så effektivt som lite distans om det är så att hon blivit för säker på dig. Att gå en medelväg där du på något plan ändå passivt godtar de premisser hon sätter upp för ert förhållande samtidigt som du stöttar henne i ett agerande som går ut över dig och får dig att må dåligt kan jag tycka är än värre än om du skulle jaga efter henne i det här läget. Ja det skulle kunna ge henne bekräftelse i att du kommer finnas där eller pressa henne till den grad att hon väljer att lämna men det vore åtminstone ett tydligt ställningstagande där du vet vad du vill ha och visar tydligt att du inte är nöjd med er situation som den är nu.