Jag har märkt på en kompis ärr på armen - Är det okej och notera de och fråga hur personen mår idag?

Haha, som att säga till någon som är deppig att rycka upp sig. Om nu inte personen vill bära sånt själv så kommer hon nog att öppna upp sig inom en snar framtid efter att de byggt en trygg och stabil vänskap. Att en bekant slänger upp frågan i ansiktet på en kan ju knappast uppskattas.

Haha, som att säga till någon som är deppig att rycka upp sig. Om nu inte personen vill bära sånt själv så kommer hon nog att öppna upp sig inom en snar framtid efter att de byggt en trygg och stabil vänskap. Att en bekant slänger upp frågan i ansiktet på en kan ju knappast uppskattas.

Ts är väl den här killen som alltid och i varje stund oroar sig över precis allting, tror att han måste försvara och ta hand om sina kvinnliga bekanta och som har ständiga bekymmer med att tolka olika kvinnliga vänners, lärares och personal på skyddade boendets eventuella intresse för honom?

Ts, jag tycker inte att du ska nämna något om ärren. 

Jag tycker mig veta. Och det gör jag utifrån ett mycket stort antal trådar om mycket små saker som vuxit sig stora i ett överempatiskt och allmänt ängsligt sinne. 

Jag kan ha fel. Men det tror jag inte att jag har.

En god vänskap är kravlös. Skulle välja bort vänskap som krävde att jag hade en plikt att vända ut och in på mig själv och som krävde att jag skulle acceptera integritetskränkande frågor. I en vänskap ska man känns att det finns utrymme att beträtts svåra saker om man VILL, men det ska inte finnas ett outtalat krav på att en vän ska kunna klampa på oombedd.

Fast det initiativet måste komma från personen själv måste du förstå. Du kan låta en vän förstå att hen kan prata med dig om även svåra saker utan att ställa en direkt fråga om exempelvis ärr.

Ja, vem vet. Förmodligen lika få som märker på en kompis ärr på armen. Ganska ovanligt formulerat.

Fast du påstår ju att man SKA kunna tala om allt i en god vänskap. Jag anser ju att man i en god vänskap också ska kunna välja att inte behöva berätta allt utan kunna känna sig trygg i att vänskapen finns där om man SJÄLV väljer att berätta.

Jag har inte några ärr från självskadebeteende, utan riktigt rejäla ärr på underarmarna men värst är det nog på händerna (tyvärr) från missbruk, som ibland kan vara än mer stigmatiserande.

Om det var en vän som frågar så hade jag blivit glad att hen bryr sej och svarat ärligt, det är liksom oundvikligt att inte se mina ärr oavsett långärmade tröjor så hade känts konstigt om en ny vän inte frågade. Jag själv skulle självfallet också fråga om det ser ut som att en vän har gamla frätskador från syra över händerna. Att låtsas som inget hade känts så fejk. Det visar ju bara att man bryr sej om man frågar på ett ickedömande sätt. Tycker jag om någon så vill jag gärna veta mycket om den personen och tycker att man bör kunna och vilja prata om allt el nästan allt med bra el blivande bra vänner.

Sen varför ska man skämmas för det som inte är längre? För en vän? Nu är jag iofs en väldigt öppen person och jag svarar på alla frågor jag får om mej själv nästan oavsett vem det är som ställer dem, på gott och ont. Så lika klumpig är jag när det gäller andra, men väldigt snäll så jag frågar ju givetvis på ett snällt och försiktigt sätt.

Visserligen hade jag inte frågat om några små vågräta rispor över underarmen ala klassiskt skärbeteende, som är blekta och knappt syns längre, jag skulle ju förstå vad det en gång i tiden har handlat om och hoppas istället på att den vännen har el får sådant förtroende för mej att hen även kan berätta om sämre perioder i livet, men jag skulle självfallet fråga en vän där skadorna är mindre identifierbara.

Anledningen till att jag inte bara har lite vita streck längs med venerna är ärr från infektioner och större sår som ofta uppkommit av något oidentifierbart som tillfälligt varit blandat med varorna pga inkompetens i distributionsleden.

Hade det däremot varit en arbetskamrat hade jag svarat undvikande något om frätskada, förr när jag jobbade och samtidigt höll på (var ej påverkad på jobbet bör kanske tilläggas) och "spåren" utefter venerna var färska kom jag med de mest fantasifulla svar, allt i från riven av katt på dåligt humör till att jag fastnat i ett taggtrådsstängsel på Järvafältet. Rev också lite extra med spikar och nålar så att inte linjerna skulle vara så koncentrerade till venerna.Tror inte att jag alltid blev trodd dock.