Vara ihop med en Asperger-tjej

Jag tänkte också på det. Om man har Asperger men inga större svårigheter, varken socialt eller på andra sätt, varför har man då fått diagnosen?

Om man är diagnostiserad med asperger men är helt fungerande i vardagen med jobb, vänner och familj, inte har några svårigheter socialt och har sund inställning till intressen, så handlar det nog mer om att man faktiskt inte har blivit rätt diagnostiserad.

Diagnoser sätts pga svårigheter. Vissa svårigheter går att lära sig att leva med, kompensera för, hitta strategier för att kringgå, men om man lever ett liv utan att kämpa med dessa i vardagen så har man enligt mig inte fått en korrekt diagnos.

Även om man anser sig vara "extremt social" och samtidigt ha asperger, så betyder det inte att man har svårigheter kring social interaktion. Förmodligen krävs stor energi för umgänget och samspelet kommer inte automatiskt. I längden är det oundvikligt med svårigheter i ett förhållande. Om inte så är det inte asperger.

Jag har stora svårigheter, social kan man vara ändå.

Jag är inte feldiagnostiserad, absolut inte. Det tar massor med energi för mig att vara den jag är, men vetskapen om min problematik kändes som en nyckel. Plötsligt förstod jag så mycket om mig själv och jag slutade försöka vara någon jag inte är. Tack och lov var min man öppen för att anpassa vårt liv därefter, så nu är jag hemmafru och sköter mitt eget i min takt.

Min poäng var att det inte går att säga att ?såhär är det att leva med en med aspergers?, för vi är också individer. Jag är gift och har tre barn, medan hon jag berättade om bor framför datorn i sitt barndomsrum och har aldrig haft ett förhållande.

Jag är inte feldiagnostiserad, absolut inte. Det tar massor med energi för mig att vara den jag är, men vetskapen om min problematik kändes som en nyckel. Plötsligt förstod jag så mycket om mig själv och jag slutade försöka vara någon jag inte är. Tack och lov var min man öppen för att anpassa vårt liv därefter, så nu är jag hemmafru och sköter mitt eget i min takt.

Min poäng var att det inte går att säga att ?såhär är det att leva med en med aspergers?, för vi är också individer. Jag är gift och har tre barn, medan hon jag berättade om bor framför datorn i sitt barndomsrum och har aldrig haft ett förhållande.

Inte direkt snällt sagt. Sedan är det ju så att många med Asperger ändå jobbar. Det gör jag också. Ofta måste man välja bort något. Jag har knappt något socialt umgänge för att jag inte skulle orka med det också. Det är lite balansgång. Men inte alla människor UTAN diagnos är lika aktiva och sociala. T.ex. min man är en lite lugnare typ som gillar att syssla med olika intressen. Han trivs kanon med Aspie-tjejer, jag är inte den första han varit ihop med. Dvs. han har haft en flickvän tidigare som nog också hade Asperger.