Vara ihop med en Asperger-tjej
För- och nackdelar?
-
-
Svar på tråden Vara ihop med en Asperger-tjej
-
Stämmer jag tar också väldigt illa vid mig när framförallt barn far illa, personer som mobbas eller kränks och orättvis behandling över lag.pyssel skrev 2019-04-09 20:48:35 följande:
Det här motsäger ju helt ditt förra inlägg där du beskriver jobbiga missförstånd, ältande och de vanliga svårigheterna med att läsa av.
Det överempatiska, menar du mer det här med sympati? Jag har t.ex vänner med AST som har enormt svårt med att upprätthålla ett skydd och känslomässig gräns mot andras smärta och lidande. T.o.m i nyhetsrapporteringen.
-
Men ångest och depression, ocd osv är väl klassiskt att ha en släng av vid aspie, jag har aldrig lidit av det. Mer än när jag förtjänar det, om jag gjort fel tex.
-
Det finns förresten minst en riktigt bra youtubevideo med Dr Tony Attwood om man inte riktigt känner att de något manliga kriterierna stämmer för en. Tror det är "Aspergers in girls"/"Autism in females" och liknande.
-
Tror vi läser in olika i vad det innebär att läsa av folk. Jag läser det outtalade, känner av vad personer utstrålar och har en intuitiv känsla av hur dessa är. Det jag har svårt för är det uttalade.pyssel skrev 2019-04-09 20:48:35 följande:
Det här motsäger ju helt ditt förra inlägg där du beskriver jobbiga missförstånd, ältande och de vanliga svårigheterna med att läsa av.
Det överempatiska, menar du mer det här med sympati? Jag har t.ex vänner med AST som har enormt svårt med att upprätthålla ett skydd och känslomässig gräns mot andras smärta och lidande. T.o.m i nyhetsrapporteringen.
Ja precis, är extremt känslig inför allt som händer, men lika mycket som jag kan gråta över någons tragedi, lika genuint glad kan jag bli av någon annans lycka. Har väldigt lätt till tårar både av glädje och sorg. -
Så är det verkligen. Blir trött när allt går för fort, hänger inte med att sortera och grunda informationen. Så här ser det tyvärr ut i verkligheten, på skolor och arbetsplatser. Det är korvstoppning, det väsentliga försvinner i ett surr. Tillslut orkar man inte lyssna eller läsa.Anonym (hmm) skrev 2019-04-09 20:58:27 följande:
Sociala medier är som klippta och skurna för adhd-människor - ju mer extrovert, energisk, impulsiv, högljudd och vågad du är desto fler likes/views får du (så kan de retuschera allt till perfektion dessutom). Se bara på vilka som är de största fejjan, youtube etc. Det är sällan lugna och eftertänksamma människor med en sund inställning till privatlivet.
..men bara för att de gynnar dem (beteendet) behöver ju inte det betyda att det är bra för dem. Tror absolut att det förvärrar.
-
Så är det verkligen. Blir trött när allt går för fort, hänger inte med att sortera och grunda informationen. Så här ser det tyvärr ut i verkligheten, på skolor och arbetsplatser. Det är korvstoppning, det väsentliga försvinner i ett surr. Tillslut orkar man inte lyssna eller läsa.Anonym (hmm) skrev 2019-04-09 20:58:27 följande:
Sociala medier är som klippta och skurna för adhd-människor - ju mer extrovert, energisk, impulsiv, högljudd och vågad du är desto fler likes/views får du (så kan de retuschera allt till perfektion dessutom). Se bara på vilka som är de största fejjan, youtube etc. Det är sällan lugna och eftertänksamma människor med en sund inställning till privatlivet.
..men bara för att de gynnar dem (beteendet) behöver ju inte det betyda att det är bra för dem. Tror absolut att det förvärrar.
-
Ljud gör ont för mig, det tog lång tid innan jag insåg att det inte är så för alla.
Finns en låt som många av de jag följer på youtube brukar spela och den är ren tortyr för mig. Det känns som jag får lock för öronen och jag blinkar typ i takt till musiken..
Även när jag spelar spel på mobilen stänger jag av ljudet då jag inte klarar av repetitiva ljud..
Ljus är jag också känslig för, men ljud är värst.
Och försiktig beröring är riktigt obehagligt, ska man ta tag i mig så ska man göra det ordentligt, inget försiktigt glidande med fingrarna, då kryper det i kroppen på mig. -
Samma här avskyr ättriga och höga ljud, gör nästan ont, blixtrande ljus och kill som du beskriver är obehagligt. Även kladd när kroppar klibbar ihop av värme är jobbigt. Framförallt när jag känner mig instängd och trängd, då blir det nästan klaustrofobiska reaktioner. Vissa trånga kläder, som tex tajt polo, eller hårt sittande midjor på byxor mm.Anonym (Jag-aspie) skrev 2019-04-09 21:28:29 följande:
Ljud gör ont för mig, det tog lång tid innan jag insåg att det inte är så för alla.
Finns en låt som många av de jag följer på youtube brukar spela och den är ren tortyr för mig. Det känns som jag får lock för öronen och jag blinkar typ i takt till musiken..
Även när jag spelar spel på mobilen stänger jag av ljudet då jag inte klarar av repetitiva ljud..
Ljus är jag också känslig för, men ljud är värst.
Och försiktig beröring är riktigt obehagligt, ska man ta tag i mig så ska man göra det ordentligt, inget försiktigt glidande med fingrarna, då kryper det i kroppen på mig.
-
Det är ju en fördel att du inte har svårt med det outtalade också, men förstår att det då kan bli än mer motsägelsefullt när dessa två intryck krockar, än att båda går lite mer otolkat och obemärkt förbi. Det är ju inte ovanligt att ha svårt med båda vid AS. Den som inte har AS har ganska, till mkt lätt för både känslostämningar, det outtalade och det uttalade, det är liksom det som är "normaltillståndet" för de flesta även om man kanske är mindre mottaglig för affektsmitta. Men det är klart att det att kunna "läsa av" fördelar sig på en kurva hos dessa också och att det finns neurotypiska människor med både dålig tajming, medkänsla och intuition.Anonym (Jag-aspie) skrev 2019-04-09 21:21:00 följande:
Tror vi läser in olika i vad det innebär att läsa av folk. Jag läser det outtalade, känner av vad personer utstrålar och har en intuitiv känsla av hur dessa är. Det jag har svårt för är det uttalade.
Ja precis, är extremt känslig inför allt som händer, men lika mycket som jag kan gråta över någons tragedi, lika genuint glad kan jag bli av någon annans lycka. Har väldigt lätt till tårar både av glädje och sorg.
Jag är tillsammans med en AS-man och han skiljer sig mkt från många AS-kvinnor som har ett större intresse för och mkt större färdigheter inom socialt samspel. Fast han får ju anpassa sig en del också - min ADHD är definitivt och framförallt ett handikapp. ADHD är ju en fullständig mardröm för många aspies, och omvänt :) Denna olikhet hade aldrig gått om vi träffats som unga. -
Jag har massor med empati, nästan överdrivet. Problemet är bara att den inte alltid dyker upp instinktivt. Jag måste liksom först förstå situationen logiskt och sedan kopplas empatin in.Anonym (hmm) skrev 2019-04-09 20:38:55 följande:Ok men om du har lätt för att läsa av människor och har hög EQ då är du väl garanterat inte aspie? Antar att du förstår ironi och liknande också?
Någon som vet hur det är med empati och as - kan ni/de känna sådana känslor?
Om det är en lättförståelig situation funkar min empati hur bra som helst T ex som vid ett tillfälle när jag såg en tant som hade ramlat utanför en butik och hon skrek i smärta och höll sig om armen. Kassarna hade ramlat omkull med alla varor och en ambulans kom precis farande in på parkeringen. Några främlingar försökte trösta henne där hon låg på backen.
Jag blev helt förstörd å hennes vägnar! Jag såg framför mig hur hon skulle få sitta hela kvällen på akuten, bli gipsad, ställa in middagen som hon säkert hade planerat och längtat till, all mat som skulle gå till spillo... Jag hade kunnat börja gråta om jag inte hade skyndat mig därifrån.
Men jag har inte förmågan att läsa av en mer dold situation. Jag kan ta illa vid mig för att jag tycker att någon är kort och snäsig och så fattar jag inte att det beror på att de är oroliga för sin gamla sjuka pappa. Berättar de det, är det en helt annan sak.
Och om det är en situation som jag personligen inte tycker är jobbig, missar jag alltid att andra kan tycka helt annorlunda. Ett exempel är att jag inte har någon scenskräck längre. Den har jag tränat bort sedan många år och jag uppträder utan minsta bekymmer för hundratals personer. Då fattar jag ingenting när personen bredvid mig är nervös. Enligt mig är det ju inget att vara nervös för. Jag klarar ju av det så vad är problemet? Då får jag ingen naturlig empati, utan måste framkalla den intellektuellt genom att jämföra med något som gör mig nervös.
Jag kan ju inte veta hur neurotypiska fungerar, men jag inbillar mig att de inte alls behöver tänka och analysera på det sättet, utan helt enkelt bara känner med den andra för att de uppfattar nervositeten och plågan rent instinktivt.
Så min empati finns och kan vara väldigt stark, men den är verkligen inte särskilt finkalibrerad.