Ebba Busch Thor ute på djupt vatten

Ja, givetvis. Det är dock en stor skillnad på vad jaget är medvetet om och på vad överjaget eftersträvar. Kan ta ett konkret exempel:

Vi är fullt medvetna om att träning ger oss en starkare och uthålligare kropp. Får vi därmed en starkare och uthålligare kropp eller behöver vi även eftersträva det i praktiken?

En dygd fungerar precis som kroppsförstärkning - resultatet/dygden uppstår när vi i viss mening överpresterar. Dygdetik handlar inte om att göra vad vardagen kräver av en - även om vardagen vore fylld av dygd/kroppsarbete - dygdetik innebär att viss mening överprestera, precis som en en människa måste överprestera för att stärka sin kropp. 
Ned Flanders ur serien The Simpsons är exempelvis en figur som gör parodi av dygdetiken.

Att vara medveten om att generositet och medmänsklighet kan eka tillbaka och därmed motiveras till att vara generös och medmänsklig, är inte dygdetik och har inte mycket med en kristen värdegrund att göra. Inte heller var det sådant som motiverade västvärldens Mänskliga Rättigheter - utan de motiverades av att rättigheterna är goda (en dygd) och därför ska de praktiseras och implementeras i så lång och bred utsträckning som möjligt (överprestation i viss mening är någonting som motiveras).

Desto bättre/längre ett land upprätthåller/implementerar västvärldens Mänskliga Rättigheterna desto mer beröm ger västerlänningar det landet. För oss västerlänningar är de Mänskliga Rättigheterna en dygd.

När det sedan kommer till specifikt humanism så krävs det än mer än blott dygder eller för den delen ett positivt konsekvenstänkande. Humanism utgår från att det finns en universell etik som förnuftet kan nå - varför humanister inte förespråkar den vägen för att nå etisk insikt utan istället religionsfrihet och bildning (läs: vadhelst som stimulerar förnuftet).
Humanister menar inte att det finns en särskild upplyst väg som leder till etiska insikter utan menar att alla går på en sådan väg och att det handlar om att röra sig framåt på den.

Om vi utgår från en arketyp för religiös humanism så pekar inte den humanistiska muslimen med fingret åt den goda ateisten - hen säger mashallah och förundras över hur Guds vilja tar sig uttryck bortom hens förståelse/på (för henom) okända vägar.
Tog en muslim som exempel då det finns så förträffliga uttryck inom den islamska kulturen som träffar rätt här.

Och samma förhållningssätt har även humanister i sekulär mening. En aktuell sådan figur är exempelvis Jordan Peterson, en tänkare och psykiatriker av den existensiella skolan. Nämner honom då fantastiskt många som titulerar sig som humanister/sekulära humanister tenderar att rynka på näsan när han nämns... vilket är lite kul - för mer humanistisk än honom är det verkligen svårt att bli, även om han utmanar konceptet med att vara just sekulär för många.

Hur som haver så är man inte humanist om man underkänner en människas väg till etiska insikter - vare sig vägen grävs fram av religion eller ateism. Man kan dock se hur människor står stilla eller till och med rör sig bakåt på vägen... men sådant är högst individuellt och ingenting som hämmas av någonting särskilt.

I slutändan är vi ohyggligt komplicerade varelser men av samma material. Att vi därmed hittar olika vägar till samma mål är egentligen självklarheter...