Pappa 1 och Pappa 2

Jag separerade från min äldsta pojkes pappa för ca 8 år sen. Jag hade varit otrogen och kunde inte riktigt leva med att jag hade svikit honom på det sättet så jag valde att lämna honom. Trots att det fanns känslor kvar från både mitt och hans håll. Jag hade berättat vad jag gjort, men han kände att det var värt att satsa vidare. Jag valde att lämna ändå. Kunde knappt se honom i ögonen utan att skämmas som en hund.

Jag flyttade ett par år efter separationen till min uppväxtort 8 mil därifrån och vi enades om att vår som skulle bo med mig och åka till pappa varannan helg och lov. Vår relation har hela tiden varit bra och kunnat enas och besluta saker som gäller vårt barn utan tjafs. Det har speglat det äktenskap vi hade. Vi tjafsade ytterst sällan och hade det egentligen väldigt bra.

Jag träffade en ny man ca 1 år efter separationen och vi fick 3 år senare en pojke tillsammans som nu är 4 år och mitt ex träffade en tjej för ett par år sen som han är särbo med.

Jag och min nuvarande har haft ett ganska trist förhållande med relativt mycket trist tjafs. Vi resonerar så olika gällande mycket och det är bara jag som sköter hem och barn. Jag vantrivs i mitt nuvarande förhållande och har känt i flera år att jag skulle vilja bryta upp.

Till sak... Senaste tiden så har min stora pojkes pappa hört av sig oftare och oftare. Han vill att vi ska ses själva.

Mitt hjärta säger Ja gärna men hjärnan säger Nej håll inte på och knöla till allting igen. Känner mig nästan otrogen bara av att skicka sms med honom...

Har en känsla av att om jag skulle ses själv med honom så skulle mina känslor för honom bara välla över mig.

Kan jag få lite input från er utomstående?

Hur hade ni resonerat eller gjort?