Är det verkligen så jävla jobbigt att ha barn?

Jag har 4 barn och skulle vilja ha fler. Jag tycker det är superkul och ser fram emot fotbollsmatcher, dansuppvisningar, boxningsträningar på helgerna och vardagarna. Visst kräver det en hel del att få ihop vardagen!

Jag tror det är helt avgörande vilket liv man har, tycker om och prioriterar. Egentid, tid att träna eller träffa kompisar finns inte. På vardagskvällarna är det läxor, tvätta och förbereda mat. Att sitta och titta på TV finns inte tid till. Jag trivs jättebra med detta. Om jag ville ha tid för mig själv, tid för träning, jobbkarriär osv. hade jag inte orkat och troligen tyckt det var mer jobbigt än kul!

Dom gnäller för att man ska tycka synd om dem och/eller tycka att de är några jävla hjältar. Men att skaffa barn är självvalt, så de skämmer bara ut sig.

ja det är ju både skitjobbigt ibland och helt underbart ibland. Jag tycker personligen att spädbarnstiden har varit den allra lättaste perioden på många sätt. Förvisso får man inte sova och barnen kräver dygnet runt omvårdnad men å andra sidan så är man ju föräldraledig och kan ägna sig fullständigt åt sin lilla bebis och mys.

Sen när man ska rodda arbetsliv, familj och äktenskap så kan det ju bli väldigt mycket. Speciellt om man har flera barn. Jag har jag tyckt att det går upp och ner, beroende på var barnen är i sina liv och vad man själv har på gång. Men det blir såklart stressigt att flänga mellan jobbet, skola, dagis, handla mat, laga mat, natta barn osv. samtidigt hålla sitt eget liv med vänner och relationer... 

Att skaffa en partner är också självvalt, så de som klagar på att de blir misshandlade skämmer bara ut sig. De som skaffar ett jobb och blir utbrända skämmer också bara ut sig när de klagar, det är självvalt. Att leva är självvalt. Fan vad alla skämmer ut sig när de gnäller.

Är ensamstående med fyra barn på 7-13 år. De är hos pappan varannan helg. Tycker ärligt talat inte att det är så förskräckligt jobbigt att vara förälder. En del dagar vill jag såklart, som de flesta andra föräldrar, bara ge upp och lägga mig för att sova men på det stora hela älskar jag livet med barnen. Ett av barnen har ADHD och ett har ADD och när dessa har en sämre period brukar jag vilja riva håret av mig för att stå ut (obs ironi )

De är lyckligtvis stabila, trygga och i regel välfungerande så sällan de har sämre perioder. Några veckor varje vår och höst brukar det vara mest problematiskt. I övrigt kan det självfallet dyka upp småsaker i det vardagliga som kräver mer av mig som förälder och detta är något jag är van vid och vet att kan hända ibland.

Blev ensamstående när yngsta var 1 år och med tanke på att barnen är födda med ca 2 års mellanrum var det extremt tufft de första åren efter att pappan lämnade oss. Idag har vi ett gott samarbete och trots att han har barnen väldigt lite deltar han i deras hobbyer och andra tillställningar som ordnas. Så jag får välja om jag vill/orkar delta i sådant eller om jag vill stanna hemma och vila ett par timmar. I övrigt kan han ta barnen extra om jag är sjuk eller behöver göra något och han skjutsar dem hit och dit ungefär lika mycket som jag gör. Han brukar även hjälpa till att skaffa cyklar, skidor och annat som barnen behöver. Detta underlättar mycket för mig.

Tror det är som du skriver, att det handlar mycket om vad man har för inställning. Och den uppfostran barnen får präglar dem och gör dem till de personer de är. Själv har jag varit väldigt skrikt och konsekvent med mina barn när det gäller en del saker. Med andra saker har de friare tyglar och de har frihet under ansvar. Visar de att de kan ta ansvar över det förtroende jag ger dem kan de få mer frihet. Tar de inget ansvar blir det stramare tyglar tills de kan visa att de klarar av att ta ansvar. Vi pratar väldigt mycket om vad som är rätt och fel. Vad jag som förälder förväntar mig av dem och även vad samhället förväntar sig av dem. Frågar också efter deras syn på saker och ting. Speciellt när det gäller barnet med ADD är det viktigt att vara lyhörd och kolla av att han uppfattar saker korrekt. Kunde skriva en hel roman om barn och föräldraskap då pedagogik är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat

Du menar alltså att man blir psykiskt misshandlad av barn..?

Jag älskar mina barn (såklart), men nog kan det vara jobbigt. Det jobbigaste är väl att det aldrig blir någon paus...

Man har haft en överjävlig vecka, ingen nattsömn, en bebis som bara gnäller och klagar, och så kommer fredag kväll och man längtar efter att sitta ner och pusta ut med en god middag, men bebisen vet förstås inte om att det är helg utan vägrar sova precis som vanligt, middagen kallnar medan du går omkring och sjunger vaggsånger och när bebisen äntligen somnat är det för sent för mat och du stupar i säng för att väckas tre timmar senare av att barnet skriker.

Att aldrig kunna pusta ut och vila lite eller bara umgås och vara annat än mamma, det sliter .

Nej! Det är det mest underbara. Jag fick höra så mycket skrämsel att jag väntade till över 35 eftersom jag trodde på all skrämsel hann jag inte få fler barn

Bästa som finns!!!

Tycker inte det är jobbigt att ha barn även om barnen i bland kan vara jobbiga, Men oftast är dom ?jobbiga? för att jag kanske känner mig stressad, är trött eller har en dålig dag med dåligt tålamod.

Jag har själv extremt litet behov av egen tid och behövde inte förändra mkt när jag fick barn, kanske är det jobbigare för dom som har stort behov av egen tid och behöver göra stora förändringar när barnet kommer

Det är jobbigt med barn, men underbart.

Min dotter blev av olika orsaker ensam med sitt barn

Jag hjälpte henne ganska mycket, med att finnas där på olika vis.

Min äldre son tyckte väl ibland att det var onödigt. Han fattade inte att det är svårt att hinna duscha, laga mat och allt annan man måste göra.

Barnbarnet ville vara i famnen, sov inte mycket på dagarna och ville inte ligga på babygymmet, utan det var bära honom som gällde.

När han själv blev pappa för ett tag sedan, så sa han faktiskt, att man måste vara två med en baby hans barn vill också vara med hela tiden och bli "underhållen"