Är det verkligen så jävla jobbigt att ha barn?

Gnälls onödigt mycket? Är det bättre att vi lever i en instagram värld med ett konstant filter över våra liv där vi bara berättar allt som är bra och lyckligt? Vem gynnas av att jag ska visa upp någon lycklig falsk fasad om att vi alltid är jättekära och att mina barn alltid sköter sig?

Jag älskar att folk vågar berätta sanningen! Klart man älskar sina barn och tycker de är underbara, men varför får jag inte säga att det är skitjobbigt att inte ha fått sova en hel natt på 12 månader, att det är jobbigt när minstingen får ett utbrott av tredje graden för att han inte fick trycka på hissknappen och jag får bära ut honom störtgråtandes och sprakandes till bilen för att komma i tid till jobbet?

Helt fantastiskt med folk som vågar gnälla och vågar visa att allt inte är guld och gröna skogar!

Skulle säga att det beror på 2 saker.

1. vad man får för barn
2. inställningen

Jag har 2 barn där båda har diagnoser, men den ena är hur enkel som helst och det mesta i livet kring hen är bara trevligt och roligt (även om det givetvis är perioder som är jobbiga men det är som du säger mest en inställningsfråga och det går över).

Däremot mitt andra barn som också har multipla diagnoser så är det jävligt jobbigt, oftare än det är roligt och enkelt!Det är ett heltidsjobb utöver det heltidsjobb man har med barn i vanliga fall...

Så ja jag skulle säga att det beror på vad du får för barn och din inställning...

Fast det tror inte jag. Jag tror ditt exempel nr 2 orsakar jobbiga barn då de får för lite engagemang av sina föräldrar.

Exempel nr 1 kanske genererar utbrända föräldrar, men inte kan man väl säga att barnen är jobbiga för det? Det är väl snarare föräldrarnas val som är jobbiga?

Sen handlar det ju inte om att barnen är jobbiga utan att livet med barn är jobbigt.

Barn är ju som barn är och de behöver massa saker, kärlek, omvårdnad, mat, kläder, rutiner, osv.

Innan man har barn så har man ju bara sig själv och sina behov, plikter och önskningar att ta hänsyn till och bara sig själv att ta hand om. När man får barn så tillkommer ju barnens alla behov och välmående utöver det. Inget försvinner utan man får helt enkelt mycket mycket mer saker att göra och bekymra sig om. Och barn har ju som alla förstår, mycket fler behov än vuxna.

Nej, det är inte jobbigt att ha barn. Inte alls, enligt mig, varken stora eller små. (Har två som är i tonåren nu.) Mycket jobb? Ja, absolut. Men jag skulle inte säga att det är jobbigt. 

De som är medvetna om att det är jobbigt att långvandra förbereder sig, tränar upp konditionen och packar nödvändig utrustning, de som tror att det är som en dans på rosor ger sig otränad ut på fjället med blöta tändstickor, lågskor, shorts och inget myggmedel. När de kommit halvvägs kan de uppleva vandringen som mindre trevlig.
- Jag trodde det skulle vara skitjobbigt med barn, det var inte så farligt.
-- Jag trodde det skulle vara skitlätt med barn, det var skitjobbigt.

Tror det har med inställning att göra, och hur man ser på livet i det stora hela. Jag skulle tycka det av flera skäl vore väldigt jobbigt att vara förälder, framförallt för att jag inte skulle räcka till ekonomiskt, socialt, eller emotionellt. Dessutom skulle jag oroa mig för min barn hela tiden.'

Som tur är har jag insett detta innan jag skaffat barn och kan därför undvika det helt istället.

Det finns säkert föräldrar som lever sämre än mig, men som har rätt inställning, för dem blir det nog inte så fruktansvärt jobbigt i längden.

Ja, det är trendigt att gnälla (feminismen smittade av sig på andra områden ). Man kan få mycket skit för att säga att, nej, så jobbigt är det inte att ha barn. Självklart har människan alltid haft svårigheter, men idag har vi det alldeles för bra så minsta grej känns oöverstigligt.

Jag tänker på min farmor som fick sju barn på femton år och hade en man som var på sjön. Kunde hon (ofta)stå själv med sju barn i en trerummare(hon tyckte att de hade det så bra när de kunde bygga sin egna lilla stuga) så kan väl jag för sjutton klara av att ha fyra barn med en närvarande make i ett stort och fint hus utan att beklaga mig. Det betyder dock inte att saker och perioder inte kan vara jobbiga, men så är livet, det är inte en ständigt uppåtgående glädjeresa. Motgångar är inte farliga.

Att ha barn är det mest fantastiska som hänt. Och rent krasst är det meningen med livet.

Visst, tyvärr har vi bara lyckats få ett barn, men det är inte jobbigt överlag. Det ger så mycket mer än det minimala det tar. Jag upplever inget "livspussel".

Jag insåg rätt tidigt att det inte var jobbigt. När dottern var i den där värsta "fara för sig själv"- åldern när hon var strax under året så såg jag tillbaka på bebistiden och insåg att jisses, vad lätt det var. Och nu när hon är skolunge kan jag sakna småbarnstiden. För så är det ju - varje fas har sina utmaningar, men det upplever jag inte som jobbigt bara jag fortsätter att flyta med.

Haha, komiskt att någon tummar ner på alla positiva inlägg Det säger allt