Att bli äldre - långt!

Jag undrar hur ni andra hanterar att bli äldre och upptäcka att ni hade velat vara en annan person än den ni är? (Snälla säg inte att jag är ensam om detta...) Själv är jag nu 47 och känner att det är så mycket i mitt liv som jag inte hunnit göra, sånt som man borde gjort när man var 25...jag var så försiktig av mig och gjorde alltid vad som förväntades av mig. Utbildade mig och började jobba, höll fast vid ett dåligt förhållande och fick barn. Provade aldrig något som jag var nyfiken på och höll mig till allt invant.

Nu de senaste åren har jag börjat hitta till delar av mig själv som jag förträngt, andra intressen och en känsla av att jag passar in i en viss alternativ livsstil. Eller att jag åtminstone skulle velat utforska den.

Men det är bara konstigt och knäppt att ge sig in i nya sammanhang som medelålders när alla andra som är ?nya? är 20-25. Det går bara inte.

Samtidigt har jag många ?åldersadekvata? intressen - dvs intressen som är väldigt vanliga för kvinnor i min ålder. Jag känner mig mer ?spretig? som person än alla jag känner som verkar ha hittat en plats i livet de är ok med.

Jag passar inte in riktigt någonstans och måste hålla en stor del av mig själv hemlig när jag träffar mina vänner och släkt. Det alternativa som jag är otroligt nyfiken på är utom räckhåll - jag befinner mig i utkanten av det och märker hur man ser mig som en tant. Såklart.

Nu har jag blivit förälskad i en mycket yngre kille som är inne i det jag önskar jag hade varit en del av sen länge. Det slog ner som en blixt från klar himmel. Det är såklart helt galet och jag vet att det kommer gå över fast det är smärtsamt just nu. Just nu påverkar det förhållandet till min nuvarande man också. Temporärt, hoppas jag.

Min man och jag pratar mycket om att bli äldre, inte ha så mycket tid kvar i livet och hur ens möjligheter blir begränsade. T ex så har man ansvar som man måste ta för både barn och i mitt fall morföräldrar som börjar bli gamla. Alla har en viss typ av förväntningar på en. Min man förstår mig delvis, men han är nöjd med sitt liv- att han gjort vissa val och valt bort annat. Han och jag lever den alternativa livsstilen tillsammans utan att någon utomstående vet om det och det räcker för honom.

Äsch jag är förvirrad antar jag. Jag är otroligt missnöjd med de val jag gjort hittills i livet som låst in mig i en situation jag bara måste hantera. Det känns tungt att kämpa på och känna hur livet rinner iväg...många dagar funkar det ok men andra dagar bara brister det för mig och jag lipar och tycker synd om mig själv dygn tills jag tar mig samman igen.

Nu har jag skrivit av mig, det känns i varje fall lite bättre då. Om någon har varit i liknande situation, skriv gärna...

Ta inte illa upp, men jag som är 63 tycker att du är lite gnällig som klagar på ålder och att det mesta är försent vid 47. Du har många bra år kvar och jag är lite förvånad över att du är så bekymrad över vad andra eventuellt tycker och tänker. En av fördelarna med att bli äldre är att man blir mer oberoende av ord som "ska" och "bör". Jag upplever istället en större frihet med åldern, i synnerhet sedan barnen flyttat ut.
Men du har rätt i detta med att man måste finnas till hands för åldriga föräldrar, det begränsar. Likaså att den fysiska och mentala kapaciteten försämras, man blir mer bekväm och orkar inte ta itu med saker. Men det verkar inte vara ditt problem, det är mer att du inte vågar. Eller är det äktenskapet som inte är bra, med tanke på din crush för den unga killen...