Forum Abort - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Någon mer som blivit tvingad/pressad till abort? Hur mår ni idag?

    Tor 30 maj 2019 17:18 Läst 0 gånger Totalt 14 svar
    Anonym (Tänke­r)
    Visa endast
    Tor 30 maj 2019 17:18

    Jag gjorde abort på grund av tvång och press från pappan till barnet. Mår ofta i perioder så dåligt över det fortfarande, trots att det gått två år nu.Tänker på det i princip dagligen och drömmer mardrömmar om det ibland. Ibland mår jag dåligt för sorgen över barnet jag inte fick behålla, ibland över att jag inte fick bestämma över min egen kropp och inte heller fick någon form av medkänsla, stöd eller tack från hans sida. Tänker ofta på barnet, det som var önskat av mig men inte av honom. Jag hade möjligheten och erbjöd mig att ta hand om det själv, men han vägrade det också. Det skulle inte födas helt enkelt. 


    Jag har ingen som jag kan prata om händelsen med. Min omgivning har varit ett jättebra stöd men det känns som att jag inte vill tjata om det, som att det är något jag borde ha kommit över nu. Är det något konstigt med mig som inte riktigt har det?


    Finns någon annan som upplevt liknande? Har ni mått dåligt och i så fall hur har ni hanterat det? 


     


     


  • Tor 30 maj 2019 18:25 #1
    Anonym (Tänker) skrev 2019-05-30 17:18:07 följande:

    Jag gjorde abort på grund av tvång och press från pappan till barnet. Mår ofta i perioder så dåligt över det fortfarande, trots att det gått två år nu.Tänker på det i princip dagligen och drömmer mardrömmar om det ibland. Ibland mår jag dåligt för sorgen över barnet jag inte fick behålla, ibland över att jag inte fick bestämma över min egen kropp och inte heller fick någon form av medkänsla, stöd eller tack från hans sida. Tänker ofta på barnet, det som var önskat av mig men inte av honom. Jag hade möjligheten och erbjöd mig att ta hand om det själv, men han vägrade det också. Det skulle inte födas helt enkelt. 


    Jag har ingen som jag kan prata om händelsen med. Min omgivning har varit ett jättebra stöd men det känns som att jag inte vill tjata om det, som att det är något jag borde ha kommit över nu. Är det något konstigt med mig som inte riktigt har det?


    Finns någon annan som upplevt liknande? Har ni mått dåligt och i så fall hur har ni hanterat det? 


     


     


    Jag har också gjort abort ungefär av samma orsak, i vintras. Pappan var en mycket osympatisk och arrogant person. Vi hade ett kortare förhållande och sen slutade han höra av sig. Hade sån ångest när jag kontaktade honom. Delvis var jag ju kär, delvis så kände jag mig jätteförvirrad och kluven inför graviditeten. Det togs inte emot väl, han blev skitarg och sen var han så otrevlig han kunde ungefär för att jag skulle fatta hur fel det var. När jag drog mig undan för att jag inte orkade mer så berättade han att han höll på att flytta ihop med sin flickvän, ungefär som att jag förstörde för honom medvetet. Jag gick igenom aborten själv, och det var jobbigt, jag inte kände att jag hade något val. Det var rätt beslut, men det kändes hemskt för det kändes som att jag var tvungen att göra det utan att få känna efter själv vad jag ville. Jag vågade inte tänka på hur det hade blivit om jag behållt barnet. Och jag var så ledsen för att det kändes som att han kom undan utan att behöva bry sig det minsta. Jag har mått väldigt dåligt periodvis och gråtit överallt, men har inte orkat bry mig om jag börjar gråta ute bland folk eller på bussen. Har låtit det komma ändå. Har turen att ha en väldigt stöttande psykolog som jag inte kunnat vara utan. Men man är ensam i sin sorg oavsett, även om det blir lite lättare om man delar den med andra som bryr sig. Jag tror inte man kommer ifrån det, men det blir sakta bättre.
  • Anonym (Tänke­r) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 30 maj 2019 19:41 #2
    prism skrev 2019-05-30 18:25:00 följande:
    Jag har också gjort abort ungefär av samma orsak, i vintras. Pappan var en mycket osympatisk och arrogant person. Vi hade ett kortare förhållande och sen slutade han höra av sig. Hade sån ångest när jag kontaktade honom. Delvis var jag ju kär, delvis så kände jag mig jätteförvirrad och kluven inför graviditeten. Det togs inte emot väl, han blev skitarg och sen var han så otrevlig han kunde ungefär för att jag skulle fatta hur fel det var. När jag drog mig undan för att jag inte orkade mer så berättade han att han höll på att flytta ihop med sin flickvän, ungefär som att jag förstörde för honom medvetet. Jag gick igenom aborten själv, och det var jobbigt, jag inte kände att jag hade något val. Det var rätt beslut, men det kändes hemskt för det kändes som att jag var tvungen att göra det utan att få känna efter själv vad jag ville. Jag vågade inte tänka på hur det hade blivit om jag behållt barnet. Och jag var så ledsen för att det kändes som att han kom undan utan att behöva bry sig det minsta. Jag har mått väldigt dåligt periodvis och gråtit överallt, men har inte orkat bry mig om jag börjar gråta ute bland folk eller på bussen. Har låtit det komma ändå. Har turen att ha en väldigt stöttande psykolog som jag inte kunnat vara utan. Men man är ensam i sin sorg oavsett, även om det blir lite lättare om man delar den med andra som bryr sig. Jag tror inte man kommer ifrån det, men det blir sakta bättre.

    Tack för din berättelse, låter som en otroligt jobbig upplevelse. Att vara kär och sedan bli behandlad så dåligt samtidigt som man ställs inför ett så svårt beslut utan att få stöd.

    Känner igen mycket av det du skriver. Det där med att förstöra för mannen medvetet blev jag också anklagad för, jag ansågs vara ett psykfall som endast ville behålla barnet för att förstöra hans nya relation och få honom tillbaka. Anklagades även för att ha lurat till mig graviditeten, vilket absolut inte var sant. Alla dessa anklagelser var väl en av anledningarna till att jag till slut gjorde abort, då jag inte ville ha dessa rykten på mig och att barnet skulle behöva lida för detta. Men det kändes ändå orättvist att fatta ett så stort beslut på sådana grunder.

    Jag kan också känna mig så ledsen och frustrerad över att han inte behövt ta några konsekvenser alls för detta, medan händelsen spökar för mig dagligen. Utan att han vet om det, eftersom han klippte kontakten direkt när han fick veta att aborten var klar. Och skulle han veta om det, skulle han förmodligen inte bry sig ett dugg. Bara tycka att jag gjort min plikt och att det inte är mer med det. 


    Jag gråter också ofta och det kan komma plötsligt. Det är nog bra att låta det komma, istället för att hålla det inne. Känns ofta lite bättre efteråt. Vad skönt att du har en bra psykolog. Jag funderar också på om jag ska våga söka upp någon form av samtalsstöd igen. Du har nog rätt i att det alltid kommer att finnas med en på något sätt, som andra runtom kanske inte helt kan förstå, men att det blir lättare med tiden <3

  • Anonym (Man)
    Visa endast
    Tor 30 maj 2019 20:30 #3 -1 +1

    Ledsamt att läsa era berättelser. Tror det är av den här anledningen man alltid förespråkat giftermål och ansvarstagande inför partnerval och sex. Där två individer beslutar sig för att hålla ihop och inte basera det på flyktiga känslor. Det är ju för att skydda ens hjärta.


    Jag önskar er all väl och hoppas ni hittar ur sorgen. Mitt hjärta har alltid gått ut till mödrar och tjejer som vill bli och är mammor. Se bara till att hitta män som bryr sig om ER nästa gång! 

  • Anonym (K)
    Visa endast
    Tor 30 maj 2019 21:09 #4

    Blev av mitt ena ex hotad, tvingad och utpressad att göra abort mot min vilja för 4,5 år sedan. Kollapsade totalt efteråt. Fick ptsd, svår ångest, svår depression, självmordstankar, självmordsförsök, agressionsproblem och självskadebeteende i olika former. Hoppade av min utbildning, flyttade hem till en släkting eftersom jag inte fick bo kvar i studentlägenheten och hade 0 inkomst, gjorde ingenting annat om dagarna än gråta och försöka fly tankarna genom att glo på youtube upp mot 16-20 timmar om dagen. Ibland åt jag ingenting överhuvudtaget på flera dygn och andra dagar vräkte jag i mig allt möjligt onyttigt. Hade flera perioder där jag inte ens duschade på flera månader. Kunde inte gå utanför dörren utan att bryta ihop ännu värre. Har till exempel brutit ihop och gråtit i matbutiker, trapphus, bussar (så pass att folk stannat och frågat hur det är, om jag vill att de ska ringa någon som kan hämta mig, om jag vill prata etc.). Gjorde försök att gå till universitetets bibliotek för att låna hem en kursbok - det slutade med att jag satt på golvet i en av hyllgångarna och grät okontrollerbart. Fick sämre relation med familj och vänner för jag slutade umgås med många och hade många aggressionsutbrott på familjemedlemmar.

    Numer klarar jag vardagen. Klarar av att gå till jobbet, åka och handla, gå ut, dölja mina känslor (för det mesta). Men jag mår inte bra. Tänker på det varje dag och gråter ofta i min ensamhet. Klarar inte av att se eller höra vissa personer, platser, ord, namn. Klarar inte av att känna vissa lukter. Får ångest av visst väder (det väder som var när det hände). Den tiden på året det hände samt när barner skulle fötts är extra jobbiga. Kan inte vara i tystnad för då drar tankarna igång ännu mer. Måste alltså hela tiden ha tv?n eller videos på på datorn så jag kan lyssna, även om jag läser eller gör annat under tiden. Måste lyssna på poddar och annat så fort jag går ut själv. Mina nära och kära tror att jag mår bra nu för jag skrattar, ler, pratar, beter mig. Men det gör jag inte. Tänker fortfarande på självmord med jämna mellanrum och har tankar som att det gör inget om jag skulle bli påkörd, mördad osv. Det skulle bara vara bra så jag slipper allt... Mår skit helt enkelt och det enda jag vill är att få mitt barn tillbaka, vilket givetvis inte kommer hända.

    Har även helt tappat förtroendet och tilliten till folk. Litar inte på någon överhuvudtaget och förväntar mig det värsta om folk. Har totalt tappat intresset för dejting och män. Äcklas av tanken på dejting, sex och relationer och kan inte se/tro på någon annan utgång än svek. Antar att alla, män som kvinnor, är egoistiska, ondskefulla, otrogna, falska, svikare, lögnare osv. som enbart är ute efter att tillfredsställa sina egna önskemål och skiter totalt i mig och andra. Håller mig därför väldigt långt från folk i allmänhet.

  • Anonym (Tänke­r) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 30 maj 2019 21:48 #5
    Anonym (Man) skrev 2019-05-30 20:30:52 följande:

    Ledsamt att läsa era berättelser. Tror det är av den här anledningen man alltid förespråkat giftermål och ansvarstagande inför partnerval och sex. Där två individer beslutar sig för att hålla ihop och inte basera det på flyktiga känslor. Det är ju för att skydda ens hjärta.

    Jag önskar er all väl och hoppas ni hittar ur sorgen. Mitt hjärta har alltid gått ut till mödrar och tjejer som vill bli och är mammor. Se bara till att hitta män som bryr sig om ER nästa gång! 


    Tack!

    Jo, vi har ju en rätt fri syn på sex till skillnad mot förr och det får ju vissa konsekvenser ibland. Jag har varit på en hel del dejter och skulle nog säga att man i 90 % av fallen förväntas ha sex redan första gången och många har tyvärr inte heller varit särskilt intresserade av att sätta på sig kondom (vilket jag sett till att de gjort ändå).

    I många fall sker dock oplanerade graviditeter i relationer som pågått ett tag men som man alldeles för snabbt tror är bra (som i mitt fall) och som sedan visar sig inte vara det. Så det "positiva" med denna händelse är väl att jag lärt mig att aldrig lita på någon förrän jag verkligen känner personen ordentligt. Veckor/månader räcker inte.

    Jag hoppas i sin tur att han lärt sig något också.
  • Anonym (Tänke­r) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 30 maj 2019 22:10 #6
    Anonym (K) skrev 2019-05-30 21:09:41 följande:

    Blev av mitt ena ex hotad, tvingad och utpressad att göra abort mot min vilja för 4,5 år sedan. Kollapsade totalt efteråt. Fick ptsd, svår ångest, svår depression, självmordstankar, självmordsförsök, agressionsproblem och självskadebeteende i olika former. Hoppade av min utbildning, flyttade hem till en släkting eftersom jag inte fick bo kvar i studentlägenheten och hade 0 inkomst, gjorde ingenting annat om dagarna än gråta och försöka fly tankarna genom att glo på youtube upp mot 16-20 timmar om dagen. Ibland åt jag ingenting överhuvudtaget på flera dygn och andra dagar vräkte jag i mig allt möjligt onyttigt. Hade flera perioder där jag inte ens duschade på flera månader. Kunde inte gå utanför dörren utan att bryta ihop ännu värre. Har till exempel brutit ihop och gråtit i matbutiker, trapphus, bussar (så pass att folk stannat och frågat hur det är, om jag vill att de ska ringa någon som kan hämta mig, om jag vill prata etc.). Gjorde försök att gå till universitetets bibliotek för att låna hem en kursbok - det slutade med att jag satt på golvet i en av hyllgångarna och grät okontrollerbart. Fick sämre relation med familj och vänner för jag slutade umgås med många och hade många aggressionsutbrott på familjemedlemmar.

    Numer klarar jag vardagen. Klarar av att gå till jobbet, åka och handla, gå ut, dölja mina känslor (för det mesta). Men jag mår inte bra. Tänker på det varje dag och gråter ofta i min ensamhet. Klarar inte av att se eller höra vissa personer, platser, ord, namn. Klarar inte av att känna vissa lukter. Får ångest av visst väder (det väder som var när det hände). Den tiden på året det hände samt när barner skulle fötts är extra jobbiga. Kan inte vara i tystnad för då drar tankarna igång ännu mer. Måste alltså hela tiden ha tv?n eller videos på på datorn så jag kan lyssna, även om jag läser eller gör annat under tiden. Måste lyssna på poddar och annat så fort jag går ut själv. Mina nära och kära tror att jag mår bra nu för jag skrattar, ler, pratar, beter mig. Men det gör jag inte. Tänker fortfarande på självmord med jämna mellanrum och har tankar som att det gör inget om jag skulle bli påkörd, mördad osv. Det skulle bara vara bra så jag slipper allt... Mår skit helt enkelt och det enda jag vill är att få mitt barn tillbaka, vilket givetvis inte kommer hända.

    Har även helt tappat förtroendet och tilliten till folk. Litar inte på någon överhuvudtaget och förväntar mig det värsta om folk. Har totalt tappat intresset för dejting och män. Äcklas av tanken på dejting, sex och relationer och kan inte se/tro på någon annan utgång än svek. Antar att alla, män som kvinnor, är egoistiska, ondskefulla, otrogna, falska, svikare, lögnare osv. som enbart är ute efter att tillfredsställa sina egna önskemål och skiter totalt i mig och andra. Håller mig därför väldigt långt från folk i allmänhet.


    Finner verkligen inga ord för det du varit tvungen att gå igenom, låter helt fruktansvärt. Jag tror det är så viktigt att beslut om en abort helt och hållet fattas av den gravida själv och med stöd, inte utpressning. Det kan sätta så hemska spår annars.

    Har du fått någon hjälp från vården/psykolog/kurator under denna tid? Har du haft kontakt med ditt ex efteråt och att han fått veta hur detta påverkade dig?

    Önskar dig verkligen allt väl och att du kan hitta tillbaka till glädjen igen!
  • Fre 31 maj 2019 14:55 #7

    [quote=79658386][quote-nick]Anonym (K) skrev 2019-05-30 21:09:41 följande:[/quote-nick]

    Blev av mitt ena ex hotad, tvingad och utpressad att göra abort mot min vilja för 4,5 år sedan. Kollapsade totalt efteråt. Fick ptsd, svår ångest, svår depression, självmordstankar, självmordsförsök, agressionsproblem och självskadebeteende i olika former. Hoppade av min utbildning, flyttade hem till en släkting eftersom jag inte fick bo kvar i studentlägenheten och hade 0 inkomst, gjorde ingenting annat om dagarna än gråta och försöka fly tankarna genom att glo på youtube upp mot 16-20 timmar om dagen. Ibland åt jag ingenting överhuvudtaget på flera dygn och andra dagar vräkte jag i mig allt möjligt onyttigt. Hade flera perioder där jag inte ens duschade på flera månader. Kunde inte gå utanför dörren utan att bryta ihop ännu värre. Har till exempel brutit ihop och gråtit i matbutiker, trapphus, bussar (så pass att folk stannat och frågat hur det är, om jag vill att de ska ringa någon som kan hämta mig, om jag vill prata etc.). Gjorde försök att gå till universitetets bibliotek för att låna hem en kursbok - det slutade med att jag satt på golvet i en av hyllgångarna och grät okontrollerbart. Fick sämre relation med familj och vänner för jag slutade umgås med många och hade många aggressionsutbrott på familjemedlemmar.

    Numer klarar jag vardagen. Klarar av att gå till jobbet, åka och handla, gå ut, dölja mina känslor (för det mesta). Men jag mår inte bra. Tänker på det varje dag och gråter ofta i min ensamhet. Klarar inte av att se eller höra vissa personer, platser, ord, namn. Klarar inte av att känna vissa lukter. Får ångest av visst väder (det väder som var när det hände). Den tiden på året det hände samt när barner skulle fötts är extra jobbiga. Kan inte vara i tystnad för då drar tankarna igång ännu mer. Måste alltså hela tiden ha tv?n eller videos på på datorn så jag kan lyssna, även om jag läser eller gör annat under tiden. Måste lyssna på poddar och annat så fort jag går ut själv. Mina nära och kära tror att jag mår bra nu för jag skrattar, ler, pratar, beter mig. Men det gör jag inte. Tänker fortfarande på självmord med jämna mellanrum och har tankar som att det gör inget om jag skulle bli påkörd, mördad osv. Det skulle bara vara bra så jag slipper allt... Mår skit helt enkelt och det enda jag vill är att få mitt barn tillbaka, vilket givetvis inte kommer hända.

    [quote/]

    Har även helt tappat förtroendet och tilliten till folk. Litar inte på någon överhuvudtaget och förväntar mig det värsta om folk. Har totalt tappat intresset för dejting och män. Äcklas av tanken på dejting, sex och relationer och kan inte se/tro på någon annan utgång än svek. Antar att alla, män som kvinnor, är egoistiska, ondskefulla, otrogna, falska, svikare, lögnare osv. som enbart är ute efter att tillfredsställa sina egna önskemål och skiter totalt i mig och andra. Håller mig därför väldigt långt från folk i allmänhet.

    Jag känner med dig verkligen. Jag har också hållt på att tappa fotfästet flera gånger denna våren. Krigar på med jobb och skola för att jag vill ta mig härifrån. Jag har försökt förstå varför jag reagerar så starkt som jag gör. Jag tror att jag känner mig fruktansvärt övergiven, och ensam i min situation.

    Har liksom aldrig fått starta ett förhållande med någon, för jag känner att jag alltid hålls på avstånd och sen ändå blir bortvald. Det enda förhållandet jag haft slutade i otrohet från motpartens sida med en av mina vänner. Sen har jag varit väldigt ensam, och känt att det ALDRiG vänder. När jag blev gravid, vilket inte var planerat, så förväntade jag mig att jag skulle känna att det var tvärfel, men det gjorde jag inte. Det kändes också som något fint. Men att någon fullkomligt krossar den känslan och får en att känna sig äcklig och fel och värdelös är vidrigt. Jag tror inte någon kan förstå det som inte upplevt känslan. Jag vet inte om det är själva känslan av att jag kände mig så attackerad, att jag inte fick känna efter själv vad JAG ville kring MIN graviditet eller att jag faktiskt ville behålla barnet.. För jag vet ju att jag inte kunnat det. Men den stressen att lägga på en annan människa, att tvinga eller hota hen att göra ett val kring sin kropp är inte humant, det är objektifierande. Jag tror inte du ska berätta för vederbörande hur du tagit skada, för risken är stor att han ändå skulle vara iskall och inte bry sig. Vissa människor klarar av att helt stänga av den sidan av sig själva och leva vidare sin liva utan att reflektera över hur de sårat andra (men ironiskt nog vara mycket självömkande. Om han betedde sig som han gjorde och hotade och tvingade dig, säger allt om honom som person, dvs ingen man ska förvänta sig vara ångerfull eller förstående. Han är dum i huvudet helt enkelt. Fuck him!

  • Anonym (Efter­åt...)
    Visa endast
    Fre 31 maj 2019 19:22 #8

    Kära trådstartareHjärta. Väldigt dålig "tröst"...men, du är långt ifrån ensam om att känna som du gör, tyvärr! Jag önskar att jag och många med mig hade hittat till såna här forum där man kunnat "samtala" med andra i liknande sits INNAN abort....Då är jag ganska övertygad om att man skulle tänka efter både en och två ggr innan man avslutar en graviditet som ofta är påtryck från andra.

    Jag har också genomgått en avbrytande av graviditet (tycker det låter bättre än abort i min hjärna). Det skedde under vårvintern i år och jag har mått fruktansvärt dåligtGråter.  Dock så har det allteftersom gått bättre och bättre att fungera i vardagen med alla måsten såsom jobb, barn (du kanske inte hade något barn innan avbrytandet av din graviditet?), hem och övriga saker på ens fritid. 

    Jag har inte sådan hemsk ångest längre, men kan komma i små sting då och då men inte som från början. Dock går det inte en enda timme under vaken tid som jag inte tänker på det kära lilla livet som nu ej längre finns hos mig :( . Jag gråter i bland i min ensamhet, i bland när min man och jag är ensamma sedan barnen lagt sig. 

    Även om jag har stor sorg och saknad så känner jag ändå att jag är på rätt väg i mitt sorgearbete. Vet att jag alltid kommer att bära med mig detta som har hänt tills den dag jag ej lever längre. Men så är det nog för alla, att det inte finns någon som kommer undan en ryggsäck som inte bara innehåller fina saker....

    Jag har gått hos kurator men där klickade jag inte med den jag samtalade med. Fick tips av en bekant att testa att kontakta kyrkan för de erbjuder också samtal när man har ont i själen. Så jag tog kontakt med en superbra diakon och  nu har jag gått  där några ggr och det är helt toppen! Har fått mycket mera verktyg och förståelse än hos den första kuratorn. Inget kristet i det hela (om man inte vill förstås). Man är välkommen dit vare sig om man har tro eller ej, bara så du vet Flört.  Sedan är det gratis! 

    Har du läst broschyren "När brustna hjärtan läker"? När jag läste det lilla häftet om sorg & sorgbearbetning så klickade det till i mig i förståelse över hur man bäst går tillväga för att verkligen läka i sin sorg. Det finns säkert en massa böcker och information om hur man kan hjälpa sig själv att kunna leva med något som har gett en stor sorg i ens liv. Vi kan ju aldrig ändra på det som hänt, men vi kan ändra på vår syn på det som hänt och därmed förlåta oss själva för att det i vårat fall blev som det blev. 

    Jag skulle nog kunna skriva hur mkt som hellst, men ville nog bara säga att jag förstår att det du varit med om gett dig djupa sår i själen, tro mig! Jag vet precis hur det känns, det är fruktansvärt! Men, som i ditt fall där det gått så pass lång tid så har du inte gjort färdigt ditt sorgearbete. Om du inte klarar av att lite i taget ta dig ur det dåliga måendet så gör du nog dig själv en björntjänst om du försöker få hjälp av något slag för att komma vidare. Hjärta

    Jag tror att varför vi mår så dåligt till skillnad mot dom som verkligen vet att avbrytande av sin graviditet är till 100 % det enda rätta är att vi inte velat avbryta utan gjort det mer eller mindre mot våran vilja och då blir utgången efteråt något helt annat! Vi får skuldkänslor såväl gentemot oss själva för den hemska handling vi faktiskt gjorde....som till det lilla fina livet som vi tog bort,  de där  j...la tabletten vi själva tog och svalde. 

    Jag är långt i från klar med mitt sorgearbete, men förstår nu efter att ha gått i samtal och läst just den här broschyren "När brustna hjärtan läker" att det hela måste tas i olika steg och att man till slut inte får fastna i ältandet, det är då man för alltid kommer att leva med sorgen. Jag hoppas att kunna leva med det som hänt, men att jag inte ska känna sån sorg som jag gör nu, då kommer jag att gå under! Men det sker nog inte av sig själv utan man får säkerligen jobba för det och våga tro att allt en vacker dag ska kännas en hel del bättre än vad det gör i dag.

    Sorry för super duper superlångt inlägg!  Det bara "blev" så....
    Kram till dig och kom i håg att du inte är ensam i dina känslor.  

  • Anonym (Tänke­r) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 31 maj 2019 20:40 #9
    Anonym (Efteråt...) skrev 2019-05-31 19:22:32 följande:

    Kära trådstartareHjärta. Väldigt dålig "tröst"...men, du är långt ifrån ensam om att känna som du gör, tyvärr! Jag önskar att jag och många med mig hade hittat till såna här forum där man kunnat "samtala" med andra i liknande sits INNAN abort....Då är jag ganska övertygad om att man skulle tänka efter både en och två ggr innan man avslutar en graviditet som ofta är påtryck från andra.

    Jag har också genomgått en avbrytande av graviditet (tycker det låter bättre än abort i min hjärna). Det skedde under vårvintern i år och jag har mått fruktansvärt dåligtGråter.  Dock så har det allteftersom gått bättre och bättre att fungera i vardagen med alla måsten såsom jobb, barn (du kanske inte hade något barn innan avbrytandet av din graviditet?), hem och övriga saker på ens fritid. 

    Jag har inte sådan hemsk ångest längre, men kan komma i små sting då och då men inte som från början. Dock går det inte en enda timme under vaken tid som jag inte tänker på det kära lilla livet som nu ej längre finns hos mig :( . Jag gråter i bland i min ensamhet, i bland när min man och jag är ensamma sedan barnen lagt sig. 

    Även om jag har stor sorg och saknad så känner jag ändå att jag är på rätt väg i mitt sorgearbete. Vet att jag alltid kommer att bära med mig detta som har hänt tills den dag jag ej lever längre. Men så är det nog för alla, att det inte finns någon som kommer undan en ryggsäck som inte bara innehåller fina saker....

    Jag har gått hos kurator men där klickade jag inte med den jag samtalade med. Fick tips av en bekant att testa att kontakta kyrkan för de erbjuder också samtal när man har ont i själen. Så jag tog kontakt med en superbra diakon och  nu har jag gått  där några ggr och det är helt toppen! Har fått mycket mera verktyg och förståelse än hos den första kuratorn. Inget kristet i det hela (om man inte vill förstås). Man är välkommen dit vare sig om man har tro eller ej, bara så du vet Flört.  Sedan är det gratis! 

    Har du läst broschyren "När brustna hjärtan läker"? När jag läste det lilla häftet om sorg & sorgbearbetning så klickade det till i mig i förståelse över hur man bäst går tillväga för att verkligen läka i sin sorg. Det finns säkert en massa böcker och information om hur man kan hjälpa sig själv att kunna leva med något som har gett en stor sorg i ens liv. Vi kan ju aldrig ändra på det som hänt, men vi kan ändra på vår syn på det som hänt och därmed förlåta oss själva för att det i vårat fall blev som det blev. 

    Jag skulle nog kunna skriva hur mkt som hellst, men ville nog bara säga att jag förstår att det du varit med om gett dig djupa sår i själen, tro mig! Jag vet precis hur det känns, det är fruktansvärt! Men, som i ditt fall där det gått så pass lång tid så har du inte gjort färdigt ditt sorgearbete. Om du inte klarar av att lite i taget ta dig ur det dåliga måendet så gör du nog dig själv en björntjänst om du försöker få hjälp av något slag för att komma vidare. Hjärta

    Jag tror att varför vi mår så dåligt till skillnad mot dom som verkligen vet att avbrytande av sin graviditet är till 100 % det enda rätta är att vi inte velat avbryta utan gjort det mer eller mindre mot våran vilja och då blir utgången efteråt något helt annat! Vi får skuldkänslor såväl gentemot oss själva för den hemska handling vi faktiskt gjorde....som till det lilla fina livet som vi tog bort,  de där  j...la tabletten vi själva tog och svalde. 

    Jag är långt i från klar med mitt sorgearbete, men förstår nu efter att ha gått i samtal och läst just den här broschyren "När brustna hjärtan läker" att det hela måste tas i olika steg och att man till slut inte får fastna i ältandet, det är då man för alltid kommer att leva med sorgen. Jag hoppas att kunna leva med det som hänt, men att jag inte ska känna sån sorg som jag gör nu, då kommer jag att gå under! Men det sker nog inte av sig själv utan man får säkerligen jobba för det och våga tro att allt en vacker dag ska kännas en hel del bättre än vad det gör i dag.

    Sorry för super duper superlångt inlägg!  Det bara "blev" så....
    Kram till dig och kom i håg att du inte är ensam i dina känslor.  


    Hej och tack för ditt fina inlägg! Hjärta "Skönt" att höra att det finns andra som känner igen sig. Också skönt att höra att du känner att du är på rätt väg från sorgen, även om du fortfarande upplever något otroligt jobbigt. Det ger hopp Glad

    Ja, jag önskar verkligen också att jag hade vetat om de känslor som kan komma efter en ofrivillig abort. Jag visste förvisso att jag skulle må mycket, mycket dåligt under en period, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli ett sådant helvete så länge. Sådan blandad känsla av sorg, panik, kränkthet och ilska.. Och så mycket tid man bara lagt på att grubbla om och om igen på hur det hade kunnat blivit om man valt att behålla, trots att dessa tankar inte tjänar något till. Upprepar när jag svalde den där förbannade tabletten och bannar mig själv ibland för att jag inte bara spottade ut den och gick därifrån. Hade jag vetat hur allt skulle bli hade jag nog tänkt igenom det hela en gång till.

    Jag lever än så länge utan barn och utåt sett hämtade jag mig ganska snabbt, var tillbaka på jobbet redan dagen efter aborten och vardagen fortsatte att rulla på som vanligt. Vilket den gör fortfarande, men inom mig har det dock varit ett enda kaos och mycket gråt när ingen ser.

    Vad skönt att du har fått bra hjälp, det var nog väldigt klokt att du tidigt såg till att få någon form av regelbundet stöd från början. Jag hade ett bra samtal med en kurator på kliniken efter aborten och tyckte att det gav mig så pass mycket att jag trodde att jag inte skulle behöva fler träffar. Tyvärr, eftersom de jobbigaste känslorna kom först längre tid efteråt. Nu är jag på något sätt för feg för att söka hjälp. Försökte igen på min vårdcentral för ett år sedan, men tyvärr svängde den terapin till att handla om annat. Det var på något sätt som att det var för jobbigt att prata om händelsen, det låste sig och jag mest skämdes.

    Jag tror också som du skriver, att det blir så fel när hjärnan inte är med på beslutet om abort. Det är som att min kropp ständigt frågar mig "Varför avbröt du graviditeten? Du ville ju ha barnet? Vad hände?". Det blir som en chock, eller vad man ska kalla det.

    Tack för tips om broschyren, har inte hört talas om den men ska genast kolla upp. Och tack för alla kloka ord, de ger mig styrka att försöka fortsätta att ta tag i mitt sorgearbete istället för att ständigt fastna i det som jag gör nu. Nu blev det jag som skrev ett långt inlägg, hehe. Kram och önskar dig all lycka {#emotions_dlg.flower}Hjärta
  • Anonym (Camil­la)
    Visa endast
    Fre 31 maj 2019 20:44 #10

    När jag var 25 år och blev gravid ringde min mamma och grät för att hon ville att jag skulle göra abort. Jag blev indirekt pressad för jag var mycket känslomässigt beroende av henne. Idag, tolv år senare, mår jag skit över detta. Hon förstörde en möjlighet för mig..

  • Anonym (Lily)
    Visa endast
    Fre 31 maj 2019 21:14 #11

    Ja, två gånger.

    Första gången ville jag absolut inte göra abort, men min sambo och mina föräldrar pressade på något oerhört.

    Mina föräldrar var oerhört besvikna, mamma grät, och min sambo sa att han skulle lämna mig om jag inte gjorde abort...

    Det gick rätt många veckor, men till slut lyckades de övertala mig.

    Det blev en rätt traumatisk abort, och jag råkade tyvärr se fostret när det kommit ut.

    Jag mådde väldigt dåligt efteråt, och efteråt gjorde min sambo slut i alla fall. Jag frågade honom hur det varit om jag inte gjort aborten. Han svarade: ja, då hade man ju velat att det skulle funka, så då hade jag inte gjort slut...

    Något år senare träffade vi på varandra, och hade sex den kvällen. Jag tog akut p-piller dagen efter, men blev till min förskräckelse gravid igen. Denna gången berättade jag inte för någon förrän jag själv beslutat vad jag ville göra.

    Många år senare blev jag gravid med min pojkvän. Jag använde pessar. Han ville först ha barnet, men plötsligt ändrade han sig. Det visade sig sen att han bakom min rygg hade träffat en ny, som övertalade honom till att barnet skulle bort.

    Detta var oerhört traumatiskt. Aborten gjordes i vecka 13, och jag försökte begå självmord efter, jag ångrade mig så fruktansvärt. Särskilt när jag fick veta att han ändrat sig pga henne.

  • Fre 31 maj 2019 21:26 #12

    Tjejer! Det gör ont att se dessa berättelser. Snälla gör inte fler aborter! Det är aldrig en bra utväg. Och skaffa snälla män också. Värdera er själva.
    Blir fucking arg när jag läser om era män.

  • Anonym (Efter­åt...)
    Visa endast
    Lör 1 jun 2019 08:59 #13
    Anonym (Tänker) skrev 2019-05-31 20:40:22 följande:
    Hej och tack för ditt fina inlägg! Hjärta "Skönt" att höra att det finns andra som känner igen sig. Också skönt att höra att du känner att du är på rätt väg från sorgen, även om du fortfarande upplever något otroligt jobbigt. Det ger hopp Glad

    Ja, jag önskar verkligen också att jag hade vetat om de känslor som kan komma efter en ofrivillig abort. Jag visste förvisso att jag skulle må mycket, mycket dåligt under en period, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli ett sådant helvete så länge. Sådan blandad känsla av sorg, panik, kränkthet och ilska.. Och så mycket tid man bara lagt på att grubbla om och om igen på hur det hade kunnat blivit om man valt att behålla, trots att dessa tankar inte tjänar något till. Upprepar när jag svalde den där förbannade tabletten och bannar mig själv ibland för att jag inte bara spottade ut den och gick därifrån. Hade jag vetat hur allt skulle bli hade jag nog tänkt igenom det hela en gång till.

    Jag lever än så länge utan barn och utåt sett hämtade jag mig ganska snabbt, var tillbaka på jobbet redan dagen efter aborten och vardagen fortsatte att rulla på som vanligt. Vilket den gör fortfarande, men inom mig har det dock varit ett enda kaos och mycket gråt när ingen ser.

    Vad skönt att du har fått bra hjälp, det var nog väldigt klokt att du tidigt såg till att få någon form av regelbundet stöd från början. Jag hade ett bra samtal med en kurator på kliniken efter aborten och tyckte att det gav mig så pass mycket att jag trodde att jag inte skulle behöva fler träffar. Tyvärr, eftersom de jobbigaste känslorna kom först längre tid efteråt. Nu är jag på något sätt för feg för att söka hjälp. Försökte igen på min vårdcentral för ett år sedan, men tyvärr svängde den terapin till att handla om annat. Det var på något sätt som att det var för jobbigt att prata om händelsen, det låste sig och jag mest skämdes.

    Jag tror också som du skriver, att det blir så fel när hjärnan inte är med på beslutet om abort. Det är som att min kropp ständigt frågar mig "Varför avbröt du graviditeten? Du ville ju ha barnet? Vad hände?". Det blir som en chock, eller vad man ska kalla det.

    Tack för tips om broschyren, har inte hört talas om den men ska genast kolla upp. Och tack för alla kloka ord, de ger mig styrka att försöka fortsätta att ta tag i mitt sorgearbete istället för att ständigt fastna i det som jag gör nu. Nu blev det jag som skrev ett långt inlägg, hehe. Kram och önskar dig all lycka {#emotions_dlg.flower}Hjärta
    Jag tycker informationen innan avbrytandet var under all kritik på mitt sjukhus (kvinnokliniken). Ingen info alls om hur man kan känna sig efteråt när man avslutat det hela....när man som i mitt fall och säkert ditt också verkligen sa att man egentligen inte ville eller kunde göra det vi nu har gjort....ALLT fokuserades bara på att ta bort...trots mina tårar där för att prata med alla inblandade inom sjukvården  och att jag gång på gång bröt i hop totalt och sa att jag inte klarade av att att göra så mot det lilla livet när tabletten skulle tas så var det INGEN som sa åt mig att jag nog inte var redo för att avsluta.....Satt jättelänge med en sköterska innan jag till slut i ren panik bara slängde i mig tabletten (som jag förbannar så in i vassen att jag tog. Själv var jag som på en annan planet Gråter, totalt oförmögen att säga stopp!  Önskar liksom dig att jag bara hade gått därifrån, men tror att graviditetshormonerna och ett dåligt psykiskt mående pga att vi skulle avsluta det hela gjorde oss oförmögna att agera, låter jättekonstigt att man inte bara gick därifrån (förstår knappt nu varför jag inte gjorde det...), men är man i kris som min kurator säger så klarar man inte av att göra enkla saker som att säga ifrån tex. Se bara på alla stackars kvinnor som blir misshandlade av sina män, man kan ju tycka att de bara borde dra därifrån, men så enkelt är det nog inte då de också blir svaga i sin kris och därmed inte klarar av att se klart på saker & ting. Fruktansvärt, men inte ovanligt att vi människor hamnar i kris....och att det därmed får konsekvenser när man åter kan se saker & ting på ett klarar sätt.

    Min kurator sa att jag först hamnade i chock när graviditeten bekräftades, och att jag sedan hamnade i kris och att för att ta sig igenom krisen och sorgen som kommer så måste man tillåta sig sörja men också att inte fastna i att älta det hela (jättesvårt, jag vet!), utan att man måste till slut försöka ändra tankemönster när de mörka tankarna kommer och saknaden som river i ens inre. Jag har inte kommit dithän än att jag kan ändra mitt tankemönster helt, men jag har i allafall insikten om att jag så småningom måste göra det....Just nu tillåter jag mig att vara ledsen och gråta ut när jag behöver det osv.

    Jag skulle återigen varmt rekommendera dig att ta kontakt med kyrkans diakoner där du bor eller på annan ort (jag valde att kontakta en diakon i en annan stad och inte där jag själv bor för jag ville kunna vara helt anonym). Jag är inte troende så tillvida att jag går i kyrkan eller läser bibeln, tror allmänt måttligt som många andra människor gör.  Men jag kan säga att jag hade inte kunnat valt något bättre ställe att gå till. På något vis även om vi inte pratar om tro eller så utan bara fokuserar på att jag ska få prata av mig och diakonen hjälper mig att klara av min sorg och att se ett hopp  om att jag en vacker dag ska kunna leva och glädjas och se det som hänt mig som något jag måste lämna bakom mig för att kunna se allt det fina jag ändå har i livet nu och fina saker som säkert kan hända i framtiden :), så är det som att jag får mycket bättre ro i själen när jag befinner mig hos en diakon som arbetar inom det kyrkliga, känns som om jag kan förlåta mig bättre där än hos en vanlig kurator på en hälsocentral (där jag också gått men ej klickade med kuratorn.). 

    Oavsett var man går så är det ju själen man har ont i och den behöver vård och jag upplever att bara för att man inte jämnt pratar med sina närmaste lika mycket som i början om det som hänt så tror alla att man nu kommit vidare och mår mkt bättre. För ingen kan ju se hur ledsen man är i sitt inre.....Så himla skönt att få sätta ord och prata, prata och gråta floder hos en människa som lyssnar och finns där och som dessutom är utbildad för att bemöta människor i kris. Guld värt och något jag känner har hjälpt mig mot för om jag skulle ha skött sorgearbetet helt själv...då skulle jag bara stå och stampa på samma fläck.

    Du hinner nog få barn i framtiden, vet ju inte hur gammal du är. Jag har ju redan barn och älskar dom över allt annat i hela världen! Men, kommer alltid att tänka att jag har ytterligare ett barn och bevarar nog det lilla livet långt in i hjärteroten resten av mitt liv!

    All lycka till dig också! Tittar in här då och då, vill du så får du gärna skriva om du känner för det. Svarar kanske inte direkt men gör det gärna vid tillfälle. Kram!
  • Anonym (Efter­åt...)
    Visa endast
    Lör 1 jun 2019 09:04 #14
    eraldahl skrev 2019-05-31 21:26:56 följande:

    Tjejer! Det gör ont att se dessa berättelser. Snälla gör inte fler aborter! Det är aldrig en bra utväg. Och skaffa snälla män också. Värdera er själva.
    Blir fucking arg när jag läser om era män.


    Tack för omtanken. Ja, det gör ont i en som har upplevt det också....Och nej, det blir oftast inte bra efter att ha avbrutit en graviditet, tyvärr. Önskar ingen att må som jag och andra gjort efteråt, hemskt är bara förnamnet!

    Min man är världens snällaste, det kan finnas andra omständigheter också som gör att man känner sig mer eller mindre tvingad att tänka på de andra som finns i ens närhet. I mitt fall blev jag inte tvingad av min man på något sätt. Men, jag hade önskat att jag i slutändan hade tänkt på mitt bästa....för livet blev ju inte bättre när jag hamnade i denna sorg. Innan plusset var jag världens lyckligaste och hur i hela friden kunde jag låta mig luras av att det bästa var att avbryta denna graviditet?! Mitt inre och mitt hjärta fick ej komma till tals och mycket skyller jag det på sjukvården. De är så underbannade att de bara gör det de måste och skiter nog fullständigt i en som patient, det är liksom rullande in och ut. Att stanna upp och se människan i det hela har de inte tid till, man är som ett papper som man bara lägger bort i en hög och tar nästa, krasst sett.....
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll